Marcel Prousts hemligheter berättar inte sanningen om hans litteratur

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram
i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över
litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade
noveller.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången den 20 januari 2021.


En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel
Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda
porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga
ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande
varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet.
Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en
självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv.


Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig
säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide.


Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar
de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt
han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga
flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon
kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och
motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har
mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var
det som lättast lät sig överföras.


Samma år läser Gide ett utdrag ur ”Sodom och Gomorra”, den fjärde
delen i Prousts romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”. I
dagboken antecknar han: ”Eftersom jag vet vad han tänker, vad han
är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än
förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av
det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller
kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och
med att tillfredsställa alla.”


Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk
som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera
håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans
romanfigurer borde säga ”han” istället för ”hon”. Femton år efter
Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans
kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred
Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och
författaren Justin O’Brian till botten med spekulationerna genom
att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine,
huvudpersonens stora kärlek i ”På spaning”, var en och samma
person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en
transponering av Agostinelli – Prousts stora kärlek i verkliga
livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för.


Den så kallade ”transponeringsteorin” var född.


Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av
den tolkningsapparat som omgärdar ”På spaning”. I gaylitteraturen
omtalas den som ”Albertinestrategin” och Albertine som den
västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda
könsväxling. ”Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen
och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också
oemotståndlig”, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i
”Albertineutredningen” (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) – en
underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad
appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer
sanningar för sina läsare vill inte ge sig.


Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt
okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella
upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren
Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller
50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men
stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på
1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och
senare samlade till sin debutbok ”Nöjen och dagar” (1896). De
verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig
litterär dagbok där Proust ”skrev av sig” i brottningen med sin
egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och
redigerat dem i samlingen ”Den mystiske brevvännen och andra
opublicerade noveller” (Le mystérieux correspondant et autres
novelles inédites”, 2019). I det oavslutade prosastycket ”En
kaptens minne” (Souvenir d’un capitaine) fantiserar till exempel
en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett
annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till
underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet.
Och i titelnovellen ”Den mystiske brevvännen” går den unga
Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna
Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar
hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för
att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar
Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste ”botas” ifrån,
och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att
rädda sin själ från den synd som ansätter henne.


Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust
själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att
förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de
nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i ”Nöjen och
dagar”, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma
tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning – om än i
heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i
novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung
kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen
”En flickas bekännelser”, som brukar betraktas som ett
självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till
att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte
flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong.


Proust som flicka alltså?


Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att
fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för
mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för
att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i
bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli
osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt
skapande var att skydda sin person till varje pris?


Det är värt att fundera över vilka sanningar vi
egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar
som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja
att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig
förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte
utgöra något ”sanningsbrott” i Gides mening eftersom ett
litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin
egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets
enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom
att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv.


Det är väl dags därför att omvärdera den där
transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust
utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde
uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i
sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans
olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i ”Den mystiske
brevvännen” är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare
än någon av novellerna i ”Nöjen och dagar”. De passade säkert
inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan
ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man
betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar.


Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine.


Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande
i svenska Marcel Proust-sällskapet


Litteratur


Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy,
1896.
Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950.
Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997.
Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University
Press, 1999.
Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red.
Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019
Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon,
2020.


Artiklar


"Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the
sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language
association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949


"Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och
ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn,
Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)