Metaforen – en flykt från livets kaos

Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som man
tror. Poeten och kritikern Anna Hallberg funderar över metaforen
som trygghet och flykt.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2021-02-03.


Vad hjälper när ingenting gör det? När det är sönderslaget och
förtvivlat och en människa inte kommer tillbaka. Någonsin.


Att gå hjälper, litegrann. Annika Norlin har skrivit en fin
novell om det, som heter just ”Gå” och handlar om en kvinna som
förlorat sitt barn. Hela novellen går hon, från Gällivare till
Östersund, sen åker hon tåget hem. Då är novellen slut.


En annan variant är att låta munnen gå. Prata och prata och
prata, tills man en dag hör vad man säger. Då kan man lämna
terapirummet och gå ut.


”Vårt behov av att berätta blir särskilt tydligt när
kontinuiteten i levandet på något sätt är bruten, som exempelvis
vid allvarlig sjukdom eller förluster av olika slag.” Så skriver
psykologiprofessorn Gudrun Olsson och fortsätter: ”Berättelsens
funktion kan vara att överbrygga klyftan mellan det vanliga,
vardagliga, vanan om man så vill, och det extraordinära,
oväntade, oförutsägbara. Berättelsen och metaforen har något
gemensamt. De är båda brobyggare.”


Gudrun Olsson har skrivit en bok som heter ”I
metaforernas landskap” och hon berättar att hon skrev den just
efter en kris, när hennes livspartner sedan trettio år avlidit.
Då kom metaforerna till undsättning. Bilderna. Broarna.
Berättelsen läkte ihop  kontinuiteten som gått itu.


”Jag såg det med egna ögon”, är ett uttryck som är till för att
befästa sanningshalten. Det som är sett väger alltid tyngre än
det som är sagt, och när vi ska förklara vad vi menar illustrerar
vi för att resonemanget ska bli tydligt. Bilden lugnar och
stabiliserar, den erbjuder en platå att vila och mötas på. Och
det är väl bra? Så varför tjurar så många poeter när det kommer
till just metaforen?


Den rumänske efterkrigspoeten Paul Celan är en av dem som varit
mest kritisk. Han menade att metaforen leder bort läsaren från
diktens komplexitet. Allt i dikten spelar roll, och att bara
lyfta ut och låta sig bäras av metaforen ger en instrumentell och
schablonmässig läsning.


Den svenske poeten Gabriel Itkes-Sznap har skrivit om ”Celans
ofta omtalade metaforkritik – en kritik som han i viss
utsträckning delade med konkretister och konceptpoeter” och
förklarar hur vi använder metaforen ”för att försvara oss mot
dikten”.


Men Celans poesi är full av bilder, det är bara det att de inte
fungerar så som metaforer brukar.


Jag ska ge er ett exempel så ni själva får höra hur det kan låta.
Så här skriver han i diktsamlingen ”Ljustvång” i Anders Olssons
översättning:


Väderkänsliga hand,


träskpölen visar den vägen.


 


Luminiscens.


 


Den som nu trampar på torvorgelns bälgar, en-


bent, han


vinner en starkstråle


förlust.



Det är alltså en träsktrampande men samtidigt känslig dikt där
det kalla ljuset ”Luminiscens” skiner ensamt i mitten. Ljud och
rytm är sammanlänkande i ett motstridigt kraftfält av vinst och
förlust, svaghet och framåtrörelse, och bildernas associationer
smittar av sig på varann. Det är helt enkelt en dikt där språnget
från sakled till bildled inte är så självklart. ”Metaforens bro”,
som Gudrun Olsson talade om, saknas.


Ordet metafor betyder ”bära över”, det är den överföringen Celan
protesterar mot. Stanna vid dikten. Ta emot dess egenheter och
särskilda nycker. Fly inte verklighetens kaos, se det skarpare
och bättre. Föreställer jag mig att han skulle kunna säga.


Min egen favorit bland de metaforskeptiska
poeterna är finlandssvenske Gunnar Björling, som inte är helt
olik Paul Celan. Men där Celan väljer det hopknipna ”Ljustvång”
som titel för sin diktbok, hittar Björling en annan
ordöverlappning mellan ljus och känsla. ”Solgrönt” heter hans
diktsamling från 1933. Jag blir glad bara av att läsa titeln.


Lyssna: Solgrönt. Är inte det ett otroligt lyckoframbringande
ord?


Precis som Celan arbetar Björling visuellt och rytmiskt, men
undviker den genomförda metaforiska förflyttningen. Här är en
kort dikt ur ”Solgrönt”:


Att tro att mänska mun och läppar


att tro att


att bröst mot bröst och hela världen!


som sorl och kullerbytta,


och gick dag


bort.



Till tjugo procent består dikten av ”att”. Det vill säga, dikten
som totalt består av tjugofem ord innehåller fem stycken ”att”.
Det är ett igångsättande tröskelord som skapar rörelse i kroppen
och liksom snubblar fram över alla motsättningar och
invändningar. Att, att, att… ”bröst mot bröst och hela världen!”
Att sorl och kullerbytta är allt just nu. Att det händer här, när
jag läser, i stunden. Och tiden försvinner, medan dagen går bort.


Jag tror att den sörjande kvinnan i Annika Norlins novell skulle
bli förbannad om man försökte sig på att gestalta hennes döda
barn med en metafor. En bild kan vara betydelsemättad, effektiv
och lätt att kommunicera, men den är alltid en förenklad syntes.
Att inte ge sig på den överföringen kan vara ett uttryck för
respekt.


Här tror jag en förklaring ligger, till varför så många poeter
värjer sig mot metaforens lockelse. Livet låter sig inte skrivas,
i alla fall inte så enkelt som vi tror. Vi vet hur bristfälligt
och slirigt språket kan vara. Om vi verkligen vill göra tillvaron
rättvisa måste vi vara noggranna, uppmärksamma och använda hela
diktens potential. Vilket kan resultera i fantastiska, men ibland
ganska krångliga dikter.


För det går ju att vända på resonemanget, och yrka på att poeten
ska stå upp för sin parasiterande verksamhet. Alla som skriver
överför sak till bild, det vill säga liv till språk, och att
lyfta upp metaforen och jobba med den kan vara en nog så
ansvarstagande hållning.


Metaforens stabilitet kan skänka ett lugn till dikten som är
tryggt        för läsaren att vara i. Jag
tycker att inledningen till Pamela Jaskoviaks dikt ”Juli I” visar
något av den tryggheten, som just genom sin stadighet tillåter en
oformulerad sorg att singla runt i dikten:


Juli gråter


 
barnen sover


 
Natten dricker mig


 
och sjön som lyser mellan trädens fingrar


 
med sin tunna hy


 
som kaffe


 


Sommarmånaden gråter. Barnen sover. Trädens fingrar spretar så
att sjön kan lysa igenom. Det är bara jaget i dikten som inte gör
någonting. Förutom att låta sig drickas av natten.


Att lämna saken och landa i bilden, är nästan alltid en
befrielse. Verkligheten virvlar väl på ändå, som saker gör,
oavsett om vi hänger med eller inte. Jag tror bara att det där
språnget får störst verkan när vi en stund senare dimper ner i
vardagen igen. Då en tid har gått. Något har ändrats. Om så bara
det lilla, att vi nu kan se ur en annan vinkel.


Kanske är det inte överföringen från sak till bild som är
metaforens poäng, utan den fortsatta rörelsen – från bildled till
saken igen? Som då går att se och möta på ett annat sätt.


Det fysiska traskandet är förmodligen överlägset, men att läsa är
i viss mån också en förflyttning. Det är skönt med något som tar
hand om tankarna och drar runt dem i oförutsägbara banor. Låter
dem gå, för att använda en metafor.


Anna Hallberg, poet och kritiker 


Litteratur


Gunnar Björling, Solgrönt (1933).


Paul Celan, Det sena verket (2020), redaktör Gabriel Itkes-Sznap,
översättning Anders Olsson, ur diktsamlingen Ljustvång, på tyska
Lichtzwang (1970).


Pamela Jaskoviak, Regnet och gräset (2011).


Annika Norlin, Jag ser allt du gör (2020).


Gudrun Olsson, I metaforernas landskap (2020).