Människan är en bunden bindare  – Giordano Brunos magiska renässansfilosofi

Den mångbegåvade renässanstänkaren Giordano Bruno brändes på bål
för sina kätterska idéer. Filosofen Jonna Bornemark tittar
närmare på ett av hans magiska verk Om band i allmänhet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad: 2019-10-29.


Magi är något som många av oss förknippar med barn- och
populärkultur, med tillbehör som trollspön, formler och
trolldrycker som gör det möjligt att bryta mot naturlagarna.
Eller så kanske vi får någon vag tanke om förvetenskapliga,
vidskepliga försök att kontrollera naturen med besvärjelser. Men
frågan är om vi alls vet vad magi är för något. För sällan går vi
tillbaka till texter från den tid då magin var en central del av
vår förståelse av världen. Sällan går vi till källorna.


Därför bör vi ta vara på chansen när den kommer, som när ett
intellektuellt spänstigt förlag som Eskaton ger ut Giordano
Brunos text ”Om band i allmänhet”, i fin översättning från latin
av Gustav Sjöberg. Texten är från 1590-talets början och
antagligen det sista Bruno skrev, innan han brändes på bål tio år
senare.


En första genomläsning kan dock kännas mycket förvirrande. Vad är
egentligen detta ”band” han pratar om? Temat verkar pendla mellan
politik, kärlek, statsförvaltning, sedvänjor, metafysik, etik och
religion.


Att ”binda” tänker vi ofta på som något konkret, vi binder böcker
och midsommarkransar. Men vi talar ju också om familjeband
och om att binda ett abonnemang, och då börjar vi närma oss det
som Bruno är ute efter; det som gör att han både kan tala om hur
populistiska politiker kan tillskansa sig makt och om kärlekens
villkor.


För allt detta handlar om relationer som präglas av bindande. Det
är band som kan vara både gynnsamma och destruktiva. ”Vi har ett
starkt band,” säger vi. Men också: ”Jag känner mig bunden.”


Dessa relationella band väver samman något. Knyter ihop det ena
med det andra. Och sådana knutar är av avgörande betydelse; de
gör vissa saker möjliga och andra omöjliga, de stakar ut en viss
framtid.


Bindandet har inte bara, som man kanske kan tro,
att göra med medvetna beslut, utan tycks vara en del av hela vårt
sätt att vara. Genom synen, menar Bruno, blir vi bundna till
former och rörelser, som när vi attraheras bröstens rundning
eller ett schysst dansmove. Genom hörseln kan vältalighet, en
överraskande vändning eller en ilska vi delar strömma in i oss
och binda oss till sig.


En modern människa kan fråga sig vad detta superbegrepp, som
användas på så många olika typer av fenomen, fyller för funktion.
Vi är ju vana vid att dela upp och skilja saker från varandra,
inte betrakta dem utifrån en och samma princip. Men kanske kan
Brunos renässansfilosofi med magiska inslag, hjälpa oss att
förstå ett i vår tid alltför välkänt fenomen, nämligen det som
brukar kallas post-sanning och alternativa fakta.


Intellektet, menar nämligen Bruno, har en vana att binda oss till
uppfattningar och sedvänjor, men också till förnuftet. Skillnaden
mellan uppfattning och förnuft är att den förra har dolda motiv,
till skillnad från förnuftet som är öppen med sina orsaker. När
vi blir bundna så blir vi inte det per automatik av det goda,
utan av uppfattningen av det goda. Det viktiga för
bindaren är därmed inte att säga det sanna eller goda, utan det
som den som ska bindas uppfattar som sant eller gott.


I samma anda beskriver Bruno ganska krasst vad som kan vara
viktiga tekniker när man ska binda något, till exempel att man
binder någon starkare om denne rycks bort från andra band. Något
varje sektledare vet. I sådana passager har texten starka
likheter med Machiavellis Fursten, som publicerades 60 år
tidigare.


Om magin består av sådana praktiker, är då
magikern bara en manipulatör och maktspelare? Nej, ännu oftare
betonar Bruno att bindandets magi kräver ett lyssnande och en
ömsesidighet – och därmed syftar till att ordna en värld som
fungerar för oss alla. Därför måste bindaren låta sig själv
bindas för att kunna binda. Bindaren måste till och med
underkasta sig den som ska bindas.


Alla binds olika så bindaren måste ha en känslighet för just det
hen önskar binda. Och dessutom en känslighet för situationen.
Före och efter orgasmen ser världen olika ut och binds av olika
saker. En sådan situationskänslighet är nödvändig eftersom
världen är mångfaldig och inte kan förenklas om bindandet ska
fungera. Bruno säger ”Hela skönheten och godheten hos ett visst
släkte bör endast eftersträvas i hela arten, genom hela evigheten
och genom alla individer tagna för sig.” Mångfalden är skönheten,
och varje individ är i sig ett sådant mångfaldigt universum.
Denna mångfald är alltså bra och magikern måste respektera den,
lyssna noga och binda olika. Dåtidens trollformler och samtidens
manualer är förenklingar som kan vara ett stöd, men aldrig
ensamma kan tala om hur vi ska handla, bindandet kräver ett
omdöme.


Här träder också en helt annan paradox fram. Det levande skyr
stillaståendet men samtidigt är bindandet bara möjligt eftersom
allt strävar efter att bestå. Allt levande vill ju fortsätta
finnas, det har en egenkärlek och utan den hade det levande inget
att förlora och skulle inte kunna bindas, något vi idag skulle
kalla depression. Egenkärleken innebär nämligen inte bara att vi
älskar oss själva, utan att vi bejakar våra begär: att det finns
saker och varelser att älska. ”Ty den som inte älskar något har
inget skäl att frukta eller hoppas,” säger Bruno. Begär är inget
vi ska göra oss av med, utan det som gör världen meningsfull. En
meningsfull värld är alltså något som det levande har, men till
exempel en dator aldrig kan ha.


Kärleken är därför inte ett band bland andra. Det är bandens band
och går bortom gott och ont. Cupido får allt att bestå, och det
nya att komma. Begären gör så att ting avviker från sig själva,
eftersom de vill till det älskade, de upplöser, uppenbarar och
öppnar världen. Kärleken gör oss till en, till en knut i materian
som vill sig själv, men en knut som bara finns genom att vara
bunden av annat och sträva mot det älskade. En knut på ett rep
som löper vidare till en annan knut. Bara knuten, utan rep, finns
inte, och en knut där repet skärs av i båda ändar blir
meningslös. Eller med Brunos ord: ”Bandet är således det genom
vilket ting vill vara där de är och inte förlora vad de har.
Emellertid vill de också vara överallt och ha det som de saknar”.
Bandet, fortsätter han ”kopplar samman det som griper med det som
blir gripet, det som ger med det som blir givet, det bindbara med
bindaren, det aptitliga med det som har aptit.” Människan är inte
skild från naturen, eller satt att härska över den, utan del av
detta trassel av band och knutar, relationer och blivanden, vilka
vi kallar liv.


Bruno uppmanar oss att ”fatta mod, bryta fram,
uppbåda alla krafter och inte ge upp.” Att vara magiker är att
vara handlingskraftig, att påverka sin samtid och styra vart den
är på väg, att binda oss till en framtid och undvika andra. Det
är att lyssna noga på den konkreta situation vi befinner oss i
och påverka den. Att vara magiker är att tro att vi kan påverka
världen. Men att vara magiker är också att vara medveten om att
magins kraft kan användas till så väl gott som ont, och att det
är upp till oss att välja den vita före den svarta.


Jonna Bornemark, filosof och författare


 


Litteratur


Giordano Bruno: Om band i allmänhet. Översättning av Gustav
Sjöberg. Esakton, 2019.