Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla?

Kerstin Ekmans Rätten att häda från 1994 är ett rykande försvar
för yttrandefriheten och det klara förnuftet. Ulrika Knutson
läser en text som samtidigt är högaktuell och en produkt av sin
tid.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2020-08-17.


Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagar, från 1766. Vi kan
tacka Peter Forsskål för dem. Hans pamflett Tankar om Borgerliga
Friheten inspirerade några år tidigare. Högst av alla friheter
satte han skriv-friheten.


Hans text blev genast indragen av censuren och Forsskål fick gå i
landsflykt. Det passade honom inte så illa. Han var en av Linnés
lärjungar. Tyvärr dog han i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte
en liten nässla efter honom, till Forsskalea Tennacissima -
"kärv, stickig, hårdnackad och envis".


Som Linnélärjunge strävade Forsskål efter nytta. Skrivfriheten
hade ganska lite med jagets romantiska  uttrycksbehov att
göra. Snarare handlade det om jagets behov av kunskap.


Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd",
ansåg Forsskål. Det var en djärv åsikt på hans tid, när de flesta
svenskar slet ont i jordbruket och inte begärde mer än en sup
eller två när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade
ingen bry sig om.


Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. Friheten
krävde inte bara fri press utan ett "upplyst publikum".


Idag lever vi i det fria ordets paradox. Ordet
är friare än någonsin - hos oss i Sverige - men Forsskål hade nog
tyckt att "den upplysta publiken" beter sig konstigt.
Konspirationer och fakta-resistens skulle han inte ha gillat. Han
hade väntat mer av det klara förnuft som också Kerstin Ekman
hyllar i sitt tal Rätten att häda. Hållet den 15 oktober 1994.


När hon talade hade krutröken ännu inte lagt sig. Bara fem år
tidigare hade Ekman och Lars Gyllensten lämnat Svenska Akademien,
i protest mot att den vägrat ge sitt stöd åt Salman Rushdie. Hans
roman Satansverserna hade de iranska ayatollornas fatwa över sig.
Rushdie hade gått under jorden. Bara året innan hade hans norske
förläggare William Nygaard nätt och jämnt överlevt ett
mordattentat. Faran är inte över. Det finns fortfarande ett pris
på Salman Rushdies huvud.


Texten var länge ur tryck, men återpublicerades våren 2020 i
tidskriften Essä, tillsammans med sex kommenterande texter.
Kerstin Ekmans tal är dubbelt läsvärt, både som appell för
yttrandefriheten och som kulturhistorisk produkt av sin tid. 1994
är länge sedan.


Talet speglar tiden före den stora mediala revolutionen. Webb och
sociala medier var knappt påtänkta. Mobiler låg inte i var mans
ficka. Det var bara fem år efter murens fall. Svenska Akademiens
uppfattning vägde tungt. Dess kapital var ännu stort.


Kerstin Ekmans tal handlar inte så mycket om Salman Rushdie och
islam, utan mer om upplysningen och försvaret av den "skeptiska
humanismen" i Hjalmar Söderbergs anda. Här ser man hur mycket
Söderberg betytt för Ekman. Hon börjar med en chockeffekt,
beskriver en barnpornografisk bild, där två män urinerar på en
liten flicka. Hon äcklas, ändå vill hon försvara rätten att
publicera den. Hon hyllar de gamla grundlagarna och Forsskåls
tryckfrihet. Några år senare svängde det - idag är det förbjudet
att inneha, till och med att betrakta en sådan bild. Och märk
väl, en av de få som fällts för detta brott är ingen
vanekriminell, utan serieöversättaren Simon Lundström, som i sin
dator hade japanska mangateckningar. "Döma teckningar, är
svenskarna inte riktigt kloka"? undrade den amerikanska
fotografen Sally Mann.


Kerstin Ekmans text är kärv, stickig och envis, som Forsskåls
nässla. Riktigt giftig när hon skildrar den svenska aningslösa
välviljan, de "rosiga kindernas cynism" - till exempel i form av
ekosocialister som drömmer om ett paradis bortom demokratin.
Detta fenomen försvann inte med nittiotalet. "De rosiga kindernas
cynism" - vilket uttryck - blossar upp då och då, både i
klimatdebatten och i identitetspolitiken. Eller vad ska man säga
om Uppsala universitet som glömde allt de visste om akademisk
frihet och källkritik, och mästrade kulturantropologen Ingalill
Arvidsson för att hon på ett seminarium, uppmanad att svara på en
fråga om uppslagsord i gamla arkiv, använt n-ordet, som var det
konkreta uppslagsordet. Detta inte menat som stöd för de
frihetskämpar som bryr sig mindre om samhällets tillstånd än
rätten att köpa n-ordsbollar i närbutiken så fort suget slår
till.


Kerstin Ekman talar också om "den vämjeliga bönhustraditionen" i
Sverige, med dess drag av botgöring och underkastelse. Detta
förstod nog den bildade borgerligheten för 25 år sedan, särskilt
om de legat i Uppsala och lyssnat på när Ingmar Hedenius läste
lusen av biskoparna. Men idag i världens modernaste land  -
vem ska ta åt sig? 68-vänstern eller P O Enquist och arvet från
Hjoggböle. Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla?


Kerstin Ekmans text kommenteras hövligt av sex
olika författare. Det är bara Agneta Pleijel som törs ta henne på
allvar, och svara på Ekmans skarpa kritik av religion, och av
Birgitta Trotzig. Pleijel menar att Kerstin Ekman gick för långt
när hon skrev att intresset för plågade sovjetiska öden, som
poeterna Mandelstam, Tsvetajeva och Achmatova, ibland fått
karaktären av dödsfascination - "en på mycket långt håll ljuv
svindel inför deras undergång".


Detta är inget huvudspår i Kerstin Ekmans text, men det är starka
ord. Kerstin Ekman själv, liksom Hjalmar Söderberg, uppehåller
sig ofta vid nazisternas illgärningar, utan svindel vid
avgrunden. Detta måste ha med tiden att göra. Det var ju 1994, de
sovjetiska arkiven hade just blivit tillgängliga och alla fynden
gav många  rubriker. Det var först då som man fick veta att
Osip Mandelstam verkligen dog i ett uppsamlingsläger på väg till
Vladivostok. Det kan förresten vara på sin plats att påminna om
att de ryska arkiven inte längre är öppna. Putin sitter på
nycklarna sedan många år. Men då hade fakta just börjat röra sig.
Kunde detta förväxlas med dödsfascination?


Ett uppriktigt tack får Kerstin Ekman från Mohammad Fazlhashemi,
nu professor i islamsk teologi och  filosofi i Uppsala. Han
ger bakgrunden till fatwan mot Rushdie, hur den shiamuslimske
ayatollan Khomeini hittade ett utrymme för att framstå som den
sanne försvararen av islam, också i sunniters ögon. Det var ett
politiskt mästardrag. Mycket tragiskt däremot, att inte de
diplomatiska ansträngningarna förmådde efterträdaren Khamenei att
lätta på fatwan. Ett tag såg det så ut.


Vad Mohammad Fazlhashemi tackar Kerstin Ekman för är att hennes
klara förnuft vägrade skuldbelägga alla muslimer för brottet mot
Rushdie, något som sker då och då, i vår upplysta tid. Professor
Fazlhashemi bidrar med en personlig anekdot. När debatten rasade
som värst skulle han själv lämna in bilen till reparation hemma i
Umeå. Mekanikern tog nycklarna, spände ögonen i professorn och
ville ha besked, inte om kardanknutar eller bromsar. Han ville
veta om kunden var villig att verkställa den dödliga fatwan mot
Rushdie och hans svenska förläggare. Fazlhashemi skakade av sig
alla känslor frågan väckte, och gav ett kort och koncist svar:
Nej!


Ett kvarts sekel går fort. Mycket hinner hända,
eller händer inte alls. Ungefär vid samma tid då tidskriften Essä
tryckte om Kerstin Ekmans text ombads Svenska Akademien att lägga
ett ord för den fängslade svenske medborgaren Gui minhai. Men
Akademien tyckte inte att det var deras uppgift att försvara Guis
yttrandefrihet. Det finns andra organisationer som sköter sådana
saker betydligt bättre än Akademien, enligt ständige
sekreteraren. Och det är ju tur.


Ulrika Knutson, journalist och författare


Källor


Emi-Simone Zawall (red): Tidskriften Essä, nummer 5: Rätten att
häda, 2020. Först publicerad 1994 av svenska
Rushdiekommittén i samarbete med Studiekamraten.


Peter Forsskål: Tankar, om Borgerliga Friheten. på
Litteraturbanken.se, Atalntis 2017, red Gunilla Jonsson.
Originalet publicerat 1759.