Tennis är det öppnas konst

Tennis förknippas med klass, stil eller snobberi. Spelreglerna
utgår förvisso från planens heldragna linjer, men Elisabeth Skog
går till tennislitteraturen och hittar en annan berättelse.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2022-08-25.


Jag har länge närt en obesvarad kärlek till det som brukade
kallas för den vita sporten. Likt andra som
älskar utan gensvar har jag vant mig vid att nöja mig med minsta
lilla. En undanläggning vid nätet eller ett passerslag som lurar
motspelaren. Då kan jag tillfälligtvis glömma orenheten i
grundslagen och det fladdriga sportlinnet från billighetsaffären.
Vad är grejen med tennis? Vad är det som lockar med denna
snobbsport i fläckfri piké? Omgärdad av klass och stil, quiet
please, uppfunnen 1873 av en brittisk major.


Räknesättet begripligt bara för de införstådda;
fifteen love. Och de gåtfulla orden: tiebreak, dubbelfel.
Linjernas stränghet. Det äskas tystnad vid tävlingar och
klädkoder gäller. Ner till trosor och kalsonger. För spelare i
Wimbledon stipulerar ett tiopunktsdokument till exempel att
bredden på ränder i avvikande färg på kläderna max får vara 1
centimeter, och att skosulan ska vara vit, liksom underkläderna.


I litteraturen ger tennis, liksom många andra sporter,
gestaltning åt kampen mellan moral och egenintresse, mellan
regler och överträdelser, liksom maktens förskjutning.


Som i Lionel Shrivers roman ”Dubbelfel”, där ett par spelar
tennis på elitnivå men gör så på allt mer divergerande
bevekelsegrunder: uppriktig kärlek till sporten kontra pengarna.
Men i huvudsak verkar tennisen i litteraturen fylla en annan
funktion.


”Tennisspelarna”, av Lars Gustafsson, är Sveriges mest välkända
roman med tennistema. Den kretsar kring en svensk man som, likt
Gustafsson själv, gästforskar vid University of Texas i Austin.
Det är en sorgfri man i god kondition som tidigt varje morgon
brukar spela tennis på en enkel bana med ojämn betong inramad av
rostigt hönsnät. Just sådana banor med knölig asfalt och kanske
några namnlösa växter invid baslinjen som i Sverige återfinns i
städer där kommunen upplåter mark och nät, såväl som i välmående
sommarparadis med bortglömda allmänningar. Måtte de få finnas
kvar, måtte inte allting bli för välordnat, borttaget eller
inlåst.


I ”Tennisspelarna” beskrivs noggrant hur det ska
kännas i kroppen vid en serve, i detta fall en american twist
(som ska resultera i en pervers sidskruv): Tyngden rullar över
kroppen, från det höga uppkastet i linje med det vänstra örat
fram mot foten. Som ett årtag. Som en havsvåg. ”Tom, lyckligt
tom, som en nolla, som ett tecken utan mening hängde bollen där,
och någonting inom mig gratulerade mig till dess tomhet.
Någonstans ute i tomheten kvittrade en liten fågel i grenarna i
det stora pecanoträd som sträckte sig in över banan.” skriver
Gustafsson. Men kanske uttrycker författaren, som själv främst
betraktade sig som poet, det ännu bättre i diktsamlingen
”Sonetter” där en rad lyder:


”Det torra slaget gör dig åter hel”


Det torra slaget avser ögonblicket när tennisracket träffar
bollen. Det handlar om nuet. Inte nyligen och inte snart. Nu.
Författaren menar att vi ägnar så mycket tid åt förhoppningar och
minnen, framtid och dåtid. Han hittar den avspända närvarokänslan
just i tillslaget och känner sig fullödig. ”... Hel blir
bara den som inte längre ser en annan boll i bollen som han ser.”


Den amerikanske författaren David Foster Wallace
var precis som Gustafsson både intresserad av tennis och
filosofi, men även matematik. Han var en lovande juniorspelare,
ja nästan lysande sägs det. Han hänför framgångarna till sitt
sinne för geometri mer än de kroppsliga förutsättningarna;
kortvuxen som han var och långsam med konkavt bröst och smala
handleder. Han kunde spela över hela banan, det är en viktig sak,
och han satte en ära i att med stoiskt lugn begagna sig av
statistiska beräkningar av underlag, sol och vindar. ”Jag hade
utvecklat en sorts hybris vad gällde min taoistiska förmåga att
kontrollera genom icke-kontroll.”  Han menar att tennis
är som biljard men med bollar som aldrig stannar, som schack med
språng. Det är geometri, exakta rutor och bollbanans vinklar i
flera led.


Wallace beskriver njutningsfullt långa träningspass med sin bästa
vän och fiende, med- och motspelare Gil Antitois. De kör monotona
serier där crossbollar varvas med raka slag så att bollens bana
utgör formen av en stiliserad fjäril. Det är just i utmattningen
via repetition, en form av dissociation, som Wallace menar är
målet med hans tennistillvaro. Under en mycket lång slagväxling
känns det som om han ”...tyst lämnat planeten och svepts in i sig
själv.”


Upplösning, tystnad, det ordlösa. Det är vad som lockar tennisens
uttolkare, men det är intressant att det sker med stor
noggrannhet och en fascination för gränser. Både Wallace och
Gustafsson redogör noga för tennisbanans utseende, linjer och
mått.


Poeten Peder Alexis Olsson tar detta ett steg
längre i sin helt ordlösa bok ”Tennis”. Han återger närbilder av
hela banan bit för bit. Linjerna är svarta i skala 1:1 mot vit
bakgrund, nästan 800 sidor. Det börjar vid baslinjen, följer den
fram till sidlinjerna som i sin tur möter serverutorna och så
vidare. Nätet är bokens peripeti, vändpunkt, om jämförelsen
tillåts. Sedan tar andra sidan vid, serverutor, sidlinjer och
boken avslutas med bortre baslinjen.


Tennisförfattarna tycks ha kommit till samma slutsats som asketer
och munkar såväl som formbundna nonsenspoeter i alla tider gjort:
För att uppnå frihet krävs strikta regler. Upplösningen kan inte
åstadkommas med slarv.


Men kanske finns det en ännu vildare metod. I Mats Kempes roman
”Havet” spelas det i ett kapitel tennis på en av Bromma flygplats
startbanor sent en sommarkväll. Vad händer när man spelar utan
linjer och gränser? Svaret visar sig vara något liknande, citat:
”...utan nät och linjer finns bara en sida. Bommar jag bollen -
upphör allt. Så jag spelar på det yttersta av min förmåga. [...]
Skulle jag dö i nästa stund, så skulle jag ändå ha levt.”


Litteraturen verkar ha användning för tennisen
när den ska gestalta längtan efter och upplösningen i den totala
närvaron/frånvaron. Men man kan undra om tennisen behöver
litteraturen. Det är kanske lite mer tveksamt, men 2010 blev i
alla fall den brittiske författaren Matt Harvey inbjuden till
Wimbledon för att, som dess officiella poet, underhålla publiken
med en dikt varje dag under turneringen.


Han skrev om bollkallar och damspelarnas klädsel, men min favorit
är den frenetiska rappliknande dikten Thwok som efterliknar
sportkommentatorns snabba sätt att tala. Onomatopoetiska
nonsensord varvas med tennisens eget knoparmoj: fifteen love,
deuce, advantage, OUT! Bollen studsas före serve: bounce bounce,
bounce.


Det torra slaget gör dig åter hel. Thwok.


Elisabeth Skog, bibliotekarie


Källor


Lars Gustafsson ”Sonetter” Norstedt 1977


Lars Gustafsson ”Tennisspelarna : en berättelse” Norstedt 1977


Mats Kempe: ”Havet” Pequod Press, 2018


Lionel Shriver ”Dubbelfel” Ordfront 2009


David Foster Wallace ”Texter” Natur & Kultur, 2013


Hör ett utdrag ur Matt Harveys Wimbledon-dikt här:
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3815136