Litteratur är kärlek – Iris Murdochs romankonst

Iris Murdoch var både en framstående författare och filosof. Lyra
Koli ser hur hennes romaner visar att både konsten och moralen
handlar om att upptäcka världen genom kärlek.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2019-02-20.


Det talas inte mycket om moral i den svenska litteraturvärlden.
Ordet verkar, som författaren Tova Gerge påstått ha blivit
”negativt laddat”. Istället hör man ibland omdömet
”moraliserande”, ett skällsord som belyser hur man kommit att
betrakta moral: som förenklande domslut som talar om för andra
hur de ska tänka.


för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också
vara moralisk.


Inte, som den irländska författaren och filosofen Iris Murdoch
beskrivit det, som ljuset i vilket vi ser allting. För henne är
moral det som får verkligheten att framträda. Våra
personligheter, våra livssituationer och våra världsuppfattningar
är redan genomdränkta av moral. Också våra mest oskyldiga
formuleringar och tonlägen är laddade med värden.


Skrivande är med andra ord oundvikligen en moralisk aktivitet;
inte minst karaktärsgestaltning. Så snart man lär känna någon på
riktigt, säger Murdoch, inser man nämligen att människor är
”väldigt, väldigt underliga.” Vi uppfattar varandra genom ett
virrvarr av projicerade fantasier och individuella egenheter. På
det viset kan romanformen närma sig verkligheten: inte som en
faktabaserad återgivning utan som en avspegling av människans
röriga komplexitet.


Men för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den
också vara moralisk. Murdoch går ännu längre än så:  ”Konst
och moral är”, skriver hon, ”med vissa förbehåll […] ett. Deras
essens är densamma. Essensen av de båda är kärlek. Kärlek är den
oerhört svåra insikten att något annat än en själv är verkligt.
Kärlek, och därmed även konst och moral, är upptäckten av
verklighet.”


Kärlek är med andra ord det som får verkligheten att framträda.
Kärlek är själva metoden för kunskap; den känsloladdade insikt
som kan få jaget att rikta sig ut ur sig självt. Eftersom vi,
enligt Murdoch, framlever största delen av våra liv inuti
bekväma, egocentriska illusioner kan det krävas en våldsam chock
för att upptäcka att något annat är verkligt.


Chockad blir till exempel hennes romankaraktär Charles Arrowby i
”Havet, havet” när han stöter på sin förlorade barndomskärlek
Hartley i en liten kustby. ”Jag begriper inte varför jag inte
bara slogs till marken; uppenbarelsen var, i dess första
ögonblick, så fruktansvärd. Jag fattade den först – varför vet
jag inte riktigt – på det här sättet, inte som något ovälkommet
eller fasansfullt, men som om det omöjliga hade blivit verkligt,
som en inblick i det ofattbara med världens undergång. ”


Men chocken, uppvaknandet ur den självcentrerade slummern, leder
inte nödvändigtvis till att man blir en god människa. Charles
Arrowby går från storhetsvansinnig välvilja, via svartsjuka, till
ett maniskt, auktoritärt kontrollbehov.


Kärleken, insikten om en annan människas
skiftande, variationsrika, outgrundliga verklighet, driver honom
att likt berättarjaget i På spaning efter den tid som flytt
spärra in sin älskade i sitt hem. Det för dem knappast närmare:
“[Hartley] höll sig dold i sitt rum som ett sjukt djur. Jag låste
hennes dörr för den händelse att hon skulle gå och dränka sig,
jag lät henne inte få ljus och tändstickor för den händelse att
hon skulle bränna ihjäl sig. Jag fruktade varje stund för hennes
trygghet och hennes välbefinnande, och ändå vågade jag inte vara
tillsammans med henne hela tiden eller ens det mesta av tiden,
jag visste i själva verket inte hur jag över huvud taget skulle
kunna vara med henne.” Han är plågsamt medveten om hennes
existens, men har ingen aning om hur han borde bete sig.


Verkligheten är med andra ord svårhanterlig, skrämmande och
obekväm. När vi upptäcker den upptäcker vi ett virrvarr, en
muddle. Illusionerna av kunskap och kontroll framstod ofta som
mer klarsynta. Kärleken får oss att fatta hur otillräckliga de
varit, men erbjuder oss inte nödvändigtvis någon annan utväg.
 


Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en
annan människ


I Platons ”Gästabudet” beskrivs Eros (kärlekens) tillblivelse
såhär: på en fest dit Penia (bristen) inte var inbjuden, somnade
Poros (överflödet) i gräset efter att ha druckit för mycket.
Penia våldtog honom, och gjorde sig gravid med sonen Eros.
Kärleken är alltså bristen och överflödets illegitima barn, en
knepig trickster men också en visdomsälskare (filosof), som
alltid befinner sig mitt emellan sanning och lögn.


På ett liknande vis talar Murdoch, självutnämnd nyplatonist, om
konstens dubbla karaktär som verklighetsuppenbarelse och
bedrägeri. Platon hade på vissa sätt rätt i att vilja utesluta
poeterna från sin filosofistat, skriver hon. Det finns en
njutning inblandad som är suspekt. Konsten kan presentera en
förvirrande, självmotstridig värld som om den hängde samman, utan
att tillhandahålla någon förklaring.


När Morgan, i Murdochs roman ”Hök och duvor” blickar tillbaka på
sin besatta förälskelse tycker hon sig ha fått en uppenbarelse av
något ”som hade verkat som en djup sanning. Det hade varit som
att få en mystisk vision rakt in i verklighetens hjärta, som om
hon utlovats universums hemlighet och sedan, med hela känslan av
innebörd och ändamålsenlighet intakt, bli visad ett förmultnande
hönsskelett som låg där i en mörk vrå, täckt av damm och smuts.


Form, säger Murdoch på flera ställen, är kärlekens och konstens
största tröst och frestelse. Förmågan att som Morgan behålla hela
känslan av ändamålsenlighet, och samtidigt se den ruttnande
verkligheten för vad den är, kräver både form och motstånd mot
form. ”Det som gör tragisk konst så rubbande”, skriver Murdoch,
”är att den sammanhängande formen är kombinerad med något,
mänskliga individers specifika vara och öden, som trotsar form.”
Det ekar av Adornos beskrivning av konstverket som ”det evigt
brutna löftet om lycka”.


Något händer i konst som gör misslyckandet till något annat än
ett misslyckande. Verket erbjuder en spegling av verkligheten,
som låter allt som är brutet och rörigt finnas utan att ordnas
upp. Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en
annan människa – som störst när man slutar projicera och står ut
med att möta den andra som den är.


I slutet av Murdochs roman ”Den gode eleven” plockar
huvudpersonen Edward upp första bandet av ”På spaning efter den
tid som flytt”. “Han hade bläddrat tillbaka till början.
Longtemps, je me suis couché de bonne heure (Länge hade jag för
vana att gå tidigt till sängs, i Vallquists
översättning). Så oerhört mycken smärta det fanns på de där
första sidorna. Så oerhört mycken smärta det fanns rakt igenom.
Så hur kom det sig då att hela boken kunde vibrera av en sådan
ren glädje?”


Litteraturens moral består enligt Murdoch just i
denna gåtfulla och uppenbara förmåga. Dess koncentrerade och
utspridda uppmärksamhet kan vara ett ljus som får verkligheten
att framträda, men inte i klarsynta analyser eller auktoritära
domslut. Kärleken kan orka med det oklara. Som änkan Mary tänker
i romanen “När var tar sin”: ”Eftersom död och slump utgör
materialet för allt som finns, så måste kärlek för att vara
kärlek till någonting vara kärlek till död och slump.”


Politiken syftar till att förändra världen, och filosofin syftar
till att klargöra den. Men konsten, som inte är instrumentell
utan autonom, kan närma sig verkligheten utan att ändra den. Om
man förstår skrivande som ett sätt att älska världen framstår
denna autonomi som raka motsatsen till konst för konstens skull.
”Konsten är för livets skull”, skriver Murdoch, ”annars är den
värdelös.”


Lyra Koli, författare