Mjölk är en fantasi om nationens renhet

Kan man förstå det moderna samhällets utveckling utifrån vår
inställning till mjölk? I den här essän berättar Thomas Steinfeld
om en mirakeldryck med kort hållbarhet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2022-03-23.



I mitten av 60-talet lyssnade ungdomen i västra Europa på en låt,
som en brittisk popgrupp med namnet "Herman’s Hermits" hade
spelat in: "No milk today, my love has gone away", löd refrängen.
För alla lyssnare som växte upp bara tio eller tjugo år senare
måste låttexten varit en gåta: Vad kunde en dryck i
plastificerade pappkartonger ha med kärleken att göra? Bara de
äldre visste: Den älskade kvinnan hade lämnat det gemensamma
hushållet. Förbrukningen av mjölk hade därför minskat i huset,
och så ombads mjölkmannen att hoppa över leveransen.


Mjölken hade vid denna tid förklarats som källan
till folkets hälsa. Den skulle vara en basföda för den
framväxande socialstaten, bredvid bröd och potatis. Den delades
ut i skolorna, så att barnen skulle få starka ben och spänstiga
muskler, den rekommenderades för de gamla, så att de inte skulle
bli så sköra. "Mjölk, världens bästa dryck", hette det i
reklamen, eller "mjölken växer man aldrig ifrån". Men så var
mjölken en färskvara med kort hållbarhetstid.


Mjölkmannen, som tidigt varje morgon ställde en plomberad flaska
framför dörren, behövdes eftersom färsk mjölk inte höll sig
längre än två, tre dagar. Mjölkmannen fanns i många länder, i USA
liksom i Storbritannien och i Sverige. Och eftersom många hushåll
ännu under 60-talet inte hade något kylskåp, blev fristen ännu
kortare. En hel infrastruktur av mjölkbilar, mjölkaffärer och
mjölkbodar byggdes upp för att snabbt dela ut vad "naturen" hade
att bjuda.


Men naturen bjuder inte alls. Komjölken må ge
sken av att kunna ersätta vad kvinnan kan ge sitt spädbarn. Den
må framställas som livets främsta källa. Men ett mejeri är inget
bröst, och mjölken är framför allt en industriprodukt. Den måste
filtreras, pastöriseras och kylas för att över huvud taget kunna
säljas i större mängder och transporteras över längre avstånd.
"Gammaldags mjölk“ däremot, möjligen tillverkad på ett
"hjordnära“ sätt, var en hälsorisk av större mått, potentiellt
smittad med tuberkelbakterier, salmonella, listeria och annan
ohyra. Mjölkens betydelse som handelsvara var därför försumbar
ännu en bra bit in i 1900-talet, till skillnad från syrad mjölk,
smör och framför allt ost.


Mjölken är en industriprodukt. Och den är en fiktion. Visserligen
vet man att mjölk är ett kroppsekret. "I’ve sucked the milk out
of a thousand cows“, sjunger Bob Dylan i en av sina senare låtar,
“jag har sugit ut mjölken ur tusen kor”. Men vem vill höra sådana
detaljer, var mjölken kommer ifrån? Vem vill komma
däggdjurshonans juver så nära, vem vill möta alla flugor som
brukar susa runt djurets bak- och undersida? Och varför visar
mjölkreklamen så många bilder av kor, men sällan fotografier av
kalvarna som är sekretens naturliga mottagare? För att inte tala
om alla kalvar, som, inte äldre än en dag eller två, forslas bort
från sina mödrar för att ge plats åt människan som vill komma åt
deras mjölk.


Mjölken är en ideologisk produkt, om någon. Det
märks på många sätt, till exempel på att det nästan bara är den
egna nationens mjölk som man kan tänka sig att dricka.
Visserligen finns den typen av förbehåll också för kött. Men
bredvid all köttfärs från svenska gårdar så erbjuds det I alla
fall lammstekar från Australien och ankbröst från Frankrike. Men
mjölk från Tyskland? Eller från Polen? Det är kanske någonting
skumt med mjölken, drycken är på ett obehagligt sätt intim.
Därför, tycks det, är det bäst att hålla sig till den egna
nationens.


Och så är det bäst om man inte talar alltför mycket om hur
mjölken produceras. Föreställningen om mjölken som en livets
källa tycks kräva ett visst mått av infantilisering. Den blev
synligast i en reklam från sena åttiotalet, som visade bilder på
både Moderaternas partiordförande Gösta Bohman och Vpk-ledaren
Lars Werner som bar mustascher av filmjölk.


Mjölken gör det lätt för sådana lekar. Den må
vara ett kroppsekret, men den bär oskuldens färg, den tycks
fräsch som ett nytvättat linne. Färgen döljer att mjölken, liksom
alla andra produkter som bearbetats i ett industrialiserat
jordbruk, bär på kemiska medel som används för att få fram denna
renhet, från insekticider, som skall hålla bort småkrypen, till
hormoner, för att få kalvarna att växa snabbare, till mjukgörare,
som används för att hålla plaströren i stallet elastiska. "Från
svenska kor som har det bra“, brukar mejerierna ropa, antydande
att främmande kor mår sämre. Mjölk är en fantasi om nationens
renhet.


Men det dricks allt mindre mjölk. Konsumtionen minskar stadigt.
"Get off of the sour milk sea“, sjöng the Beatles i en låt som
egentligen skrevs för ett album från år 1968, men släpptes först
femtio år senare: “Bryt upp och lämna den sura mjölkens hav.“


Det som man lämnade bakom sig någon gång under
åttio- eller nittiotalet var samförståndet. Den gemensamma idén
om att mjölken skulle vara trolldrycken som skulle skapa ett
enigt, sunt och stadigt framåtskridande folk. Det första tecknet
på en sådan brytning syntes i framkomsten av de olika
mjölksorterna: från lättmjölken under sena sextiotalet till
mellanmjölken under det tidiga åttiotalet till dagens breda utbud
av mjölksorter, allt enligt den enskilda kroppens beskaffenhet
och behov. Magi och målgrupp går sällan ihop, lika sällan som det
ursprungliga går att förena med det tillverkade och
tillrättalagda.


Minskningen av fetthalten, för den smala, lätta kroppens skull,
följdes inte bara av upptäckten att mjölkens renhet är en
illusion, utan också av insikten om att långt ifrån alla
människor kan dricka vad naturen tycks ha att erbjuda. När de
flesta människor i världen inte tål mjölk eftersom de saknar
vissa enzymer för att bryta ner den kan mjölken inte vara själva
livets källa. På det viset har nordbons hängivenhet inför den
vita drycken, som erbjudits människan av stora, godmodiga djur
som betar på gröna ängar, istället blivit en angelägenhet för
etnologer och kulturvetare, snarare än för folkbildare och
politiker. Och visst vet man att det ligger en sophög bakom varje
idyll.


Senare kom andra drycker som gjorde anspråk på
att bli en symbol för den hoppingivande gryningen, havremjölk
till exempel, som påstås vara lik mjölk, men gjord för människor.
Folket fick nya drycker, den här gången utan flugor, utan kemiska
belastningar och utan kalvar som förgäves ropar efter sina
mödrar. Men så var mjölken inte längre en symbol för en ny och
bättre framtid. "A bottle stands forlorn, a symbol of the dawn“,
heter andra versen i „No Milk Today”, låten från 1966, “en flaska
står ensam kvar, en symbol för gryningen”. Gryningen finns kvar.
Men hoppet har kommit bort, och flaskan har försvunnit.


Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap