Vad kan jag lära en ko?

Kan vi vända upp och ner på hierarkin gud människa djur? Och kan
vi i så fall lära oss att leva som en ko? Lars Hermansson
reflekterar över människans relation till lantbruksdjuren.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från
november 2019.


I den amerikanska författaren Chris Kraus autofiktiva roman I
love Dick finns en berättelse om hur författaren bestämmer sig
för att bli vegetarian. Hon är på middag med sin franske
konstteoretiker till man, tillsammans med två andra akademiska
högdjur och deras tjugo år yngre, barnlösa fruar för att
diskutera fram ytterligare en deltagare i ett seminarium de ska
hålla tillsammans, männen alltså. Kraus föreslår den tyska
författaren Christa Wolf. Det blir tyst i rummet, så säger en av
hannarna: ”Men hon är ju inte intellektuell.” I samma ögonblick
bärs steken in och ställs på bordet, och Kraus bestämmer sig för
att aldrig mer äta kött. ”Vegetarianismen är en feminism”, skulle
man kunna travestera Sartre. Eller socialism: en klassiker i
djurrättsteoretiska sammanhang är den amerikanske historikern
Jason Hribals essä: ”Animals are part of the working class”.


Jag bor på landet. Så fort jag går ut ser jag
hästar och kor. På morgonpromenaden passerar jag fåren och en
liten hönsgård. Till skillnad från skogens djur slipper dessa
djur leta efter mat, de behöver inte heller vara rädda för
rovdjur. De är ett slags lyxslavar. Hästarna bär omkring på sina
ägare ett par timmar i veckan, resten av tiden äter de och sover.
Kossorna är så kallade EU-kor, anställda för att äta och hålla
landskapet öppet och därmed främja biologisk mångfald. Ibland
smiter kvigor och kalvar i en viss ålder, motsvarande tonåren
skulle jag tro, ut mellan de strömförande men elastiska vajrarna
i grinden, och driver omkring i landskapet ett tag innan de
självmant återvänder hem.


Lantbruksdjuren i min närmiljö är priviligierade, de ingår inte i
den storskaliga köttproduktion där kossor pumpas fulla med
antibiotika och tillväxthormoner så att de till slut inte orkar
bära sin egen kropp. Men vi kan ha hur rymliga, rena och, ursäkta
uttrycket, ”humana” djurfarmar som helst, vad allting kokar ned
till är det där att vi att vi tar oss rätten att förkorta djurens
liv och varufiera deras döda kroppar, trots att vi med dagens
högteknologiska jordbruk och moderna transporter, till skillnad
från exempelvis varg och lo, kan överleva utan att äta kött. Som
icke-vegetarian måste jag erkänna att jag i praktiken, om inte i
teorin, värderar en människas liv högre än ett djurs. Att jag
någonstans inom mig, trots alla grymheter människan visat sig
kapabel till genom historien, ser henne som, oh vidriga trop,
”skapelsens krona”.


Den gubben ser man inte mycket av i Amelie Björcks bok. Eller
rättare sagt: han finns där hela tiden som en ond skugga. Björck
konstaterar att framställningen av lantbruksdjur i konst och
litteratur från Vergilius till Kristina Lugn, nästan alltid varit
antropocentrisk, alltså sett på djuren som till enbart för
människan. Men det finns förstås undantag: dikter, romaner och
konstverk som försöker förstå vad det är att vara till exempel
gris, och ibland också till sin form försöker härma det
upphovspersonen uppfattar som grisens existentiella varamodus och
– språk? Som till exempel den australiensiske poeten Les Murrays
korta dikt ”Pigs” som börjar ”Us all on sore cement was we”, en
pidgindoftande sats som kanske kunde översättas med: ”Oss alla på
rå cement var vi” och som utvecklar sig till en vision av ett
grisparadis utan stängsel, med hejdlöst kopulerande – ”Us all
fuckers then” – och ”gudagiven gegga”, som Björck benämner den
”god-shit” Murrays mindre vältaliga gris minns eller drömmer om,
antagligen i slaktögonblicket. Skulle fler dikter som Les Murrays
”Pigs” eller romaner som Marlen Haushofers ”Väggen” vars
långsamma, vegeterande tempo Björck menar härmar
lantbruksdjurens, göra den läsande delen av mänskligheten mer
djurempatisk? Det verkar som Björck menar det. Och vad skulle
denna ökade empati i så fall kunna leda till?


Det finns ett utopiskt drag i mycket av den
djurrättsteoretiska diskurs som Björcks bok bygger på, och i
somliga av verken hon analyserar. Nästan en barnatro, både på
veganismens roll i en omställning av samhället i jämlikhetens
tecken, och på lantbruksdjurens godhet. Det är nästan så man
kommer att tänka på totemism. Så många mänskodrömmar som
projiceras på de stackars djuren. Men den som har besökt en höns-
eller hästgård kan inte ha undgått att lägga märke till att
djuren där är minst lika grymma som människan: stenhårda
hierarkier, mobbning, våld. Bara lite mindre kalkylerande än hos
oss. En hackkyckling som försöker äta av fodret samtidigt som de
andra hönsen skulle knappast straffas retroaktivt. Jag har också
svårt att föreställa mig att våldet mellan flockledare och
nykomling i en hästflock brukar delegeras.


Om nu inte heller djuren är några änglar kan man undra varför
just människan ska sätta sig på höga hästar och avstå från att
äta andra djur och bete sig civiliserat. Kan det vara den gamla
föreställningen om att vi trots allt är skapelsens krona som
spökar?


I sitt försök att platta till eller rent av vända upp och ned på
hierarkin gud – människa – djur ägnar Björck ett intressant
kapitel åt djurs tidsuppfattning. Hur mycket minns ett får? Kan
ett får föreställa sig framtiden? Alla som stirrat djupt in en
kos ögon måste ha känt det där egendomliga suget av evighet och
akut presens på samma gång. För att närma sig gåtan föreslår
Björck termen ”kairotisk”, från grekiskans ”kairos”, som syftar
på ett större nu än vårt punktuella, inpressat som det är mellan
nyss och sedan. Kairos är mer av ett svällande nu, en nästan evig
glänta där en människas (eller ett djurs, vem vet) sanna väsen
kan uppenbaras om hen är uppmärksam på rätt sätt. En jämlik
relation mellan människa och djur i ett sådant kairos är den dröm
som genomsyrar Björcks bok. Hon kämpar med frågan om drömmen är
till för människan eller för djuren. Kanske är den bara en
nödvändig mänsklig strategi – en dos vegeterande slow living –
för att rädda den sönderstressade nutidsmänniskan och planeten
undan den rovdriftskapitalism allt fler menar kommer att bli vår
död.


Det är förstås bekymmersamt att relationen
människa – djur är så asymmetrisk, att djurens befrielserörelse
till exempel måste ledas av människor. Det tycks också som
människan har något att lära av djuren – mindfulness och getyoga
till exempel – men vad kan djuren lära sig av oss? Bygga
katedraler, kärnvapen, skriva poesi? Även den frågan är urbota
antropocentrisk. Varför skulle en ko lära sig något av just
människan, det finns väl andra djur. Häromdagen när jag var ute
på morgonpromenad stötte jag på två ungtjurar och en kviga precis
i skogbrynet, alltså på gränsen till ett annat rike, där
vildsvinen och älgarna är kungar. Där kanske det finns något att
lära för en ungtjur eller kviga – hur man letar mat, bökar bland
rötterna, försvarar sig mot lo och varg. Och hur man njuter av
att vara fri. Jagad, men fri.


Lars Hermansson, författare och kritiker



Litteratur


Amelie Björck: Zooësis – kulturella gestaltningar av
lantbruksdjurens tid och liv. Glänta produktion, 2019.