De övergav poesin för politiken – och jagades av FBI

Är det omöjligt att kombinera dikt och politik? Med
författarparet George och Mary Oppen som exempel reflekterar
David Zimmerman över relationen mellan liv och konst.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2023-01-24.


Den 11 juni 1950 passerar det amerikanska författarparet Mary och
George Oppen gränsen mot Mexiko. De är oroliga. Sonoraöknen är så
här års otroligt het, omkring 50 grader. Inte bara deras
dobermann och papegoja ser vissna ut inne i bilen, mest ängslas
de för sin tioåriga dotter Linda. De frågar varandra: vad ska ske
med oss nu? Hur länge ska vi bo i Mexiko? Kommer FBI att lämna
oss ifred?


Väl i Mexiko blir Linda och Mary matförgiftade och familjen
tvingas dela på sig. En vecka senare ses de igen i ett hotellrum
i Mexico City. Alla somnar omedelbart, Mary och Linda i sängen,
George i badkaret. De klarade sig, den här gången.


George och Mary Oppen var beredda att offra ovanligt mycket för
sina konstnärliga och politiska övertygelser. Denna typ av
heroism har jag själv aldrig varit i närheten av, vilket nog
gäller många av oss som grunnar på hur man egentligen bör leva
ett liv med skapardrömmar. Av någon anledning hamnar nämligen
idén om att ”leva gott eller rättfärdigt” ofta i konflikt med
”att skapa konst”. Så var det också för makarna Oppen, innan de
mot slutet av sitt liv faktiskt verkade hitta en lösning. Kanske
kan deras historia därför lära oss något om relationen mellan liv
och konst. 


Under sin exil tänker nog varken George eller
Mary Oppen på att skapa. De är 42 år, har övergett konsten för
politiken och förklarats vara nationens fiender. Det har gått
sexton år sedan George publicerade en kort diktsamling och det
ska dröja innan han blir en storfavorit både hos avantgardepoeter
och mer traditionella lyriker som Louise Glück. Det dröjer också
innan Mary återupptar sitt måleri och skriver den rafflande
självbiografin Meaning a Life, som kommer att göra
berättelsen om parets liv till en amerikansk legend.


Det är en berättelse som börjar romantiskt. De träffas på college
och bestämmer sig som artonåringar för att bryta upp tillsammans.
De liftar genom USA och gifter sig hux flux på vägen, för att
slippa polisens misstänksamma frågor.


I Michigan skaffar de sig en segelbåt och seglar mot Manhattan.
Så fort de hoppat i land rusar de oanmälda in i en spirande
litterär sammanslutning kring poeterna Charles Reznikoff och
Louis Zukofsky. Gruppen kallar sig för ”objektivister” och
upprättar stränga krav på poesins saklighet. De vill att dikten i
någon mån ska vara sann mot poetens konkreta erfarenhet av
världen. I en källare trycker de böcker, bland annat Georges
debutbok Diskret serie. George Oppen förklarar sin strävan
på följande sätt: ”Om ingen utmanade mig, skulle jag kalla poesin
ett prov på sanning. Om någon ändå gjorde det, skulle jag säga:
ett prov på uppriktighet”.


Det är kanske denna empiriska poetik som tvingar makarna Oppen
att omvärdera sina liv radikalt i början på 30-talet, när världen
hastigt förändras och den konstnärsbubbla som de lever i
spricker. Bestörta bevittnar de hur människor omkring dem
plötsligt saknar bostad och arbete, och hur fascismen vinner
mark. Att ställa konsten i politikens tjänst strider mot deras
stränga estetiska krav. De förstår att de skulle behöva ta till
retoriska knep och förenklingar för att bli hörda på ett
politiskt möte. Är det möjligt att i detta skede i stället ägna
sig åt en apolitisk konst? Nej. De lägger ned sina pennor och går
med i kommunistpartiet. Nu inleds ett mångårigt socialt arbete,
och när kriget kommer tar George värvning och reser till
Frankrike. Som jude och kommunist ser han det som sin plikt att
slåss mot fascisterna.


Många av oss hade tänkt och gjort annorlunda. Är
det verkligen omöjligt att kombinera poesi och politik? Nej, vill
jag protestera. Inte minst med tanke på att den poesi George
Oppen senare skrev i mångt och mycket kan kallas politisk. Parets
drastiska beslut kastar ändå ljus över en
fråga som jag i vanliga fall försöker förtränga – är inte konsten
ibland blott en undanflykt?


Kort före krigsslutet letar sig en tysk granat in i det rävgryt
där George Oppen gömmer sig tillsammans med två kamrater. Han är
den enda som klarar sig och återvänder hem, skadad och
traumatiserad. Där har den så kallade McCarthy-eran börjat,
vilket innebar att FBI vänder på varje sten i jakt på misstänkta
kommunistsympatisörer. De knackar på hos makarna Oppen. Ställer
frågor. Söker upp grannar och släktingar. Var familjen än går
följer agenterna efter, alltmer påträngande, hotfulla. När
kamrater fängslas ser familjen ingen annan utväg än att fly
landet. 


De bor i Mexiko i åtta år, umgås med andra radikaler i exil och
brödjobbar. George arbetar exempelvis med att bygga hus. Men
snart börjar det krypa i dem, det är något som saknas. En
psykiatriker får dem att inse: de behöver konsten! Nu genast.
Raskt flyttar de till Brooklyn och George publicerar den ena
diktsamlingen efter den andra. Mary målar och tar upp skrivandet.
De håller fast vid sitt ideal att konsten ska vara grundad i egna
erfarenheter. Och nu har de fått ett rikt register av upplevelser
att ösa ur. George Oppens bok Of Being Numerous får
Pulitzerpriset 1969. Denna exceptionellt märkliga och känsliga
anti-krigsdikt inleds just med orden: 


 


Det finns saker 


som omger våra liv, och ”att se dem 


är att känna oss själva”.


 


Förtrogenheten med det praktiska livet är en av styrkorna i såväl
Georges poesi som Marys memoar. Sakerna och människorna omkring
dem var avgörande byggstenar i konstverken. I en central passage
skriver Mary Oppen att ”vi sökte efter en estetik enligt vilken
vi kunde leva”. Att leva, oavsett om det är ett konstnärligt
eller politiskt liv, är alltså en estetisk fråga.


Kanske kommer sig min egen skuldkänsla av en fixering vid det
färdiga konstverket. Jag tänker mig att en konstnär i första hand
ska producera något. Men vad som framgår när jag läser makarna
Oppens texter är att den konstnärliga slutprodukten aldrig varit
deras huvudsakliga mål. Det är det livslånga skapandet av mening
som är poängen med ett estetiskt liv. Dessutom har människan
”valt meningen / i att vara talrika”, som George skriver
i Of Being Numerous. Det innebär att vi måste förhålla
oss till det gemensammas bästa.


Till sist tycks makarna Oppen landa i att liv,
politik och konst inte är åtskilda, trots allt. Estetik handlade
för dem inte bara om att iaktta världen noggrant, utan också om
att våga dra slutsatser av vad de såg. Insikter som flera gånger
krävde obekväma uppoffringar. På så vis blir estetiken en fråga
som innefattar alla livets aspekter, inte bara dem som utspelar
sig vid skrivbordet. Jag tvivlar på att de själva skulle
rekommendera alla att leva på exakt samma sätt, men finner ändå
något djupt uppfordrande i Oppens livsestetik. Lev genom konsten,
inte för den. 


David Zimmerman, poet och redaktör för tidskriften Lyrikvännen