Varför kan vi inte längre vara nakna på gymmet?

För antikens greker var nakenheten en del av deras kulturella
identitet. Idag däremot tycks vi ha svårt att göra skillnad på
naket och naket, menar Carl Magnus Juliusson.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2022-12-21.


I offentligheten är en naken kropp aldrig bara en naken kropp.
Den vill alltid något. Kommunicera något, sälja något, väcka
något – lust till exempel.


Det är en märklig paradox. Vår tid fullständigt svämmar över av
nakenhet – i film, tv-serier, reklam och mode. Ändå verkar vi
inte kunna se den som naturlig. Det märks inte minst i fråga om
konst. I sociala medier har bilder på allt från den lilla
kalkstensfiguren Venus från Willendorf, till målningar av Rubens
och Courbet tagits bort för att de skulle vara
pornografiska. Eftersom de föreställer nakna kroppar.


Nakenhet likställs med pornografi – något som är till för att
göra dig upphetsad. Hur upphetsande dessa konstverk verkligen är
kan man fråga sig. Men uppenbart är att det har blivit svårt att
göra skillnad på naket och naket.


Lika uppenbart är det att nakenhet har en betydande plats i
konsthistorien. Många av våra allra främsta konstverk föreställer
människor spritt språngande nakna – från Venus från Milo och
Apollo från Belvedere till Michelangelos ”David”. Det har med en
alldeles särskild definition av skönhet att göra. Att det är just
en naken kropp som ska uttrycka den högsta formen av skönhet är
en av antika Greklands kanske märkligaste uppfinningar. 


Det var omkring 400 år före Kristus som den
nakna kroppen började analyseras filosofiskt och införlivades i
läror om hur man bör leva. Att avbilda nakenhet
var däremot inte nytt. Från tidigare sekel finns avbildningar av
nakna unga pojkar, med armarna längs med sidorna, blicken rakt
fram och benen lite isär. Skulpturerna kallas ”kouroi” (”unga
pojkar” på grekiska). De är inspirerade av Egypten, kan vara
religiösa och föreställa till exempel Apollon, men behöver inte
vara det. Deras kvinnliga motsvarigheter – kore – bär däremot
kläder. 


Men det förekom också ett helt annat slags nakenhet, med satyrer
som motiv – grova män med skäggiga ansikten, hästöron och svans.
Till skillnad från de unga pojkarna är dessa satyrer även
utrustade med gigantiska erigerade könsorgan. I antika Grekland
trodde man att fallosar kunde avvärja ondska och onda ögat, inte
sällan genom att framkalla skratt, i till exempel palats eller
badhus. Satyrerna kan spela flöjt, dricka vin, onanera eller ha
samlag med olika djur. En sådan scen kunde till exempel avbildas
i botten på en kylix, en vinbägare, som en lite rolig
överraskning när du druckit upp. 


Nakenheten i sig var således inte ny. Men den ska i
klassisk tid få en speciell innebörd. Enligt en teori är det
dessa två världar, de unga pojkarnas idealiserade, gudomliga
skönhet, och satyrernas aggressivitet och förmåga att avvärja
ondska, som har smält samman i nakna – realistiska –
avbildningar av (åtminstone i vissa fall, tror
man, verkliga) soldater och idrottsmän. Dessa krigare och
atleter utstrålar nu mod, och ett alldeles särskilt slags
mod, nämligen modet att kämpa, trots att de är blottade. 


Grekerna var högst medvetna om att denna syn på nakenhet skiljde
sig från andra kulturer. Att vara naken blev en del av
deras kulturella identitet. Det finns källor som beskriver
hur soldater stred nakna på slagfälten. Historikern
Thukydides skriver att seden att gymnastisera naken är en
betydande del av det nya, moderna, demokratiska Grekland. Ordet
gymnastik kommer från grekiskans gymnos som betyder just naken.


Det var däremot bara män som fick avbildas nakna på det här
viset. Platon vill visserligen att alla väktare och soldater,
både av manligt och kvinnligt kön, ska vara nakna i hans
idealstat. Men det är en utopi. Den kvinnliga nakenheten kopplas
annars till skam och sårbarhet – eller prostitution. Ett undantag
är avbildningar av kärleksgudinnan Afrodite, där hon täcker sitt
kön – och ibland även brösten – med sin hand.


Vad skulpturer av dessa unga, smärta, atletiska
idrottsmän och krigare gör, är att visa upp en form av
idealmänniska. Men denna idealmänniska är inte enbart en
konstnärlig konstruktion. Även den vanliga människan ska lära sig
att skulptera sin nakna kropp. Rekommendationerna från läkaren
Diokles är nästintill en heltidssysselsättning. Varje morgon
kroppsövningar, tvättning, frotterande av kropp och huvud.
Därefter motion, privata aktiviteter, idrott och lunch, följt av
vila, promenad och idrott igen, sedan insmörjning, frottering och
middag. Sist, ännu en promenad innan sängdags. 


Hos Xenofon, som liksom Platon var lärjunge till Sokrates, kan vi
läsa om hur Sokrates uppmanar de unga att göra gymnastik, dels
för att kunna försvara sig i krig, dels för att skydda sig mot
sjukdomar och lyten. Men det handlar inte enbart om kroppsvård.
Sokrates menar att gymnastik även har en god verkan på tänkandet.
Bristande kroppslig hälsa kan föra med sig glömska, modlöshet,
dåligt humör och till och med galenskap. En fysisk
livsföring leder också till ”moralisk fasthet”. I Platons
”Staten” säger Sokrates att en sansad man ”fäster vikt vid att
vara stark, sund och vacker bara för att därigenom bli måttfull”.


Skönhet för de antika grekerna handlade alltså om inre egenskaper
som manifesterade sig i kroppen – vilket inte är samma sak som
att vara snygg. Sokrates är känd för att han ska ha varit ful.
Men han var antagligen i god form. Bland annat var han med och
stred i det Peloponnesiska kriget. Platon är ett smeknamn som
betyder ”bred” – enligt historien ska han ha fått namnet av sin
lärare i brottning på grund av sin breda bröstkorg och sina breda
axlar.


De antika grekerna läste alltså i den atletiska nakenheten in
alla de egenskaper som man önskade att en modern, manlig,
demokratisk medborgare skulle ha: mod, hälsa, måttfullhet och
moral. Män som främst tränade för andra mäns blickar. De kunde
både dyrka och skratta åt, men också estetiskt och moraliskt
inspireras av nakenheten. Om du undrat varför manliga skulpturer
har relativt små könsorgan är det för att uttrycka
självbehärskning – i motsats till de mer välutrustade satyrerna.


Kanske påminner den grekiska synen på träning en
hel del om dagens diskussioner om hälsa – att ha en sund själ i
en sund kropp, att motverka psykisk ohälsa genom att gå ut och
springa, och så vidare. Men dagens skönhetsideal ser helt
annorlunda ut. 


Vår moderna syn på nakenhet präglas av den pornografiska blicken,
som har riktats från beskrivningar – eller visuella
representationer – av en sexuell akt, till att inbegripa nakenhet
överhuvudtaget. Ett litet könsorgan på en man symboliserar idag
något helt annat än självbehärskning, eftersom kroppen läses
genom en helt och hållet sexuell lins.


Men måste det vara så? Är det så omöjligt att se en naken kropp
bara som en naken kropp?


Jag tror inte det. Därför försöker jag istället tänka på en
biffig Platon när jag tränar – helst dock med kläderna på.


Carl Magnus Juliusson, litteraturvetare och kulturjournalist