Kohelets ord blixtrar över en tom samtid

Predikaren eller Kohelet ses ibland som Bibelns dysterkvist. Men
Natalie Lantz hör en radikal filosof som slungar ur sig glödande
provokationer i en tillvaro präglad av fåfänglighet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2023-01-23.


הֲבֵ֤ל הֲבָלִים֙ אָמַ֣ר קֹהֶ֔לֶת הֲבֵ֥ל הֲבָלִ֖ים הַכֹּ֥ל הָֽבֶל׃


מַה־יִּתְרֹ֖ון לָֽאָדָ֑ם בְּכָל־עֲמָלֹ֔ו שֶֽׁיַּעֲמֹ֖ל תַּ֥חַת
הַשָּֽׁמֶשׁ׃


דֹּ֤ור הֹלֵךְ֙ וְדֹ֣ור בָּ֔א וְהָאָ֖רֶץ לְעֹולָ֥ם עֹמָֽדֶת׃


וְזָרַ֥ח הַשֶּׁ֖מֶשׁ וּבָ֣א הַשָּׁ֑מֶשׁ וְאֶ֨ל־מְקֹומֹ֔ו שֹׁואֵ֛ף
זֹורֵ֥חַֽ ה֖וּא שָֽׁם׃


הֹולֵךְ֙ אֶל־דָּרֹ֔ום וְסֹובֵ֖ב אֶל־צָפֹ֑ון סֹובֵ֤ב סֹבֵב֙
הֹולֵ֣ךְ הָר֔וּחַ וְעַל־סְבִיבֹתָ֖יו שָׁ֥ב הָרֽוּחַ׃


 


Tomhet, idel tomhet,


Säger Kohelet,


tomhet, idel tomhet,


allt är tomhet.


Släkte går och släkte kommer,


jorden är evigt densamma.


Solen går upp och solen går ner,


så skyndar den tillbaka


till platsen för sin uppgång.


Vinden blåser åt söder,


så slår den om mot norr,


ständigt slår vinden om,


slår om och vänder igen.


 


Kohelets ord ljungar svavelosande över Stockholms silhuett. I min
hand håller jag ett litet visitkort av alabasterfärgat papper,
texten har jag valt med stor omsorg. På kortet står ett citat med
kolsvarta hebreiska bokstäver: ”Sovev sovev holech ha-ruach,
ständigt slår vinden om”, och under, på svenska: Natalie Lantz,
filolog och samtidsuttolkare. Som existentiell konsult skulle jag
genom min nystartade firma Exegetic Entertainment minsann påminna
stadens pampar om deras brist på originalitet. Jag skulle träda
in i styrelserummen och förkunna: ”’Det finns ingenting nytt
under solen. Säger man om något: ’Det här är nytt!’ så har det
ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid.’”


Jag tittar ut över civilisationens landvinningar:
konferenspalatsen, tunnelbanorna, gatunäten. Lyftkranar böjer sig
som betande urtidsdjur över staden. Människorna rinner ut ur
hissar, mötesrum, korridorer. I city hålls en prisceremoni; en
poet och en partikelfysiker ska få medalj ur kungens hand. Intill
mig fräser en espressomaskin. I det oupphörliga flödet bekänner
ännu en kulturskribent sin tro, det kallas för en ny våg; nu vill
alla vara med och återförtrolla världen. ”Allt är fåfänglighet!”
skallar Kohelet genom 1917 års bibelöversättning.


Predikaren heter den i svensk översättning,
Kohelet på hebreiska, och den är min bok genom livet. När jag går
vilse i tidsandans upphetsning söker jag tröst i ifrågasättandet
av den rådande ordningen. Kohelet är den som förstör festen, som
förmörkar stämningen genom avslöjanden som ingen står ut med att
höra när vinet flödar och samhällsmaskineriet snurrar på.


Kohelet ingår i Hebreiska bibelns vishetstexter och kan liknas
vid en filosofisk betraktelse över livets villkor. Den som talar
är självutnämnd kung av Jerusalem. Han har experimenterat med
livsvillkoren och vill lägga fram sina slutsatser, rentav ge råd
för hur man ska kunna stå ut med det vidunderliga: att allt är
ett jagande efter vind och att döden tillslut sliter av mödans
silvertråd. ”Nåväl”, säger han, ”då vill jag pröva på glädjen och
njuta livets goda.” Han dricker vin, griper sig an med stora
företag, bygger hus och anlägger trädgårdar. Allt vad hans ögon
begär låter han dem få, kvinnor och åter kvinnor. Men så vänder
han blicken mot allt han har utfört, och ser att det inte finns
någon vinst under solen. Inte ens visheten lönar sig, eftersom
den vise och dåren går samma öde till mötes.


Förbittring, pessimism och uppgivenhet brukar tillskrivas
Kohelet, men jag hör en radikal filosof som med glödande hån
slungar ur sig poetiska provokationer mot tanken om den gudomliga
lagbundenheten. ”Solen går upp och solen går ner, så skyndar den
tillbaka till platsen för sin uppgång.” Genom den egyptiska
mytologin rullar skarabén sitt dyngklot, såsom gryningssolen
rullas över himlavalvet; om dagen stretar den turkosskimrande
skalbaggen med klotet, om natten vänder den åter till sin
jordhåla. Dygnets himlaspel är för Kohelet en meningslös
upprepning. Ändå slår han fast att människan kan finna glädje i
arbetet och i all sin möda. Det är en radikal ansats. För att
vilja upprepningen krävs mod, skriver Kirkegaard. Kohelet stiger
upp ännu en gryning och färdas närmare sin död under den blinda,
brutala solen.


Tanken på förgänglighetens cirkulära skådespel
skiljer sig radikalt från idén om tidens goda förlopp i Första
Mosebok, där himlaljusen som tänds och släcks är en omistlig del
av skapelseberättelsens progression mot de sju dagarnas
fullbordande. Även om Kohelet använder samma gudsnamn som i
skapelseberättelsen, Elohim, är det inte en reflektion av samma
gudsbild. I första kapitlet av skapelseberättelsen frambringar
Elohim allt som är till och kröner sitt verk med skapandet av
människan, som han sätter som härskare över jorden. Men Kohelets
Elohim förefaller vara en sadistisk kosmisk kraft som pålagt
människan att ägna sig åt ett ont, lönlöst arbete helt utan
förmåga att begripa eller styra de naturlagar som hela tiden
upprepar sin meningslösa cykel.


En evig vind sveper genom samhällsbyggena. Redan i
inledningsverserna känns ett drag av luft i rörelse. Havel
havalim översattes i Bibel 2000 till ”tomhet, idel tomhet”, men
uttrycket kan hellre översättas till ”flyktighet, idel
flyktighet.” Ordet hevel indikerar en hastigt försvinnande
utandning som den rykande andedräkten en kall vinterdag. Ett
livstecken eteriskt som hastigt skingrande ånga. Hevel är som en
zeitgeist: förgänglig, undanglidande, flyktig men ändå helt
avgörande för historieförloppet – den är susningen som retar och
oroar strukturerna.  


Min hand sluter sig om visitkortet: ”Sovev sovev holech ha-ruach,
ständigt slår vinden om.” Någonting rör sig i atmosfären,
visserligen osynligt, men med substans och verkningskraft: ruach,
betyder ”vind” eller ”ande” i bemärkelsen livgivande andedräkt. I
skapelseberättelsen är det ruach elohim, gudsvinden som sveper
fram över vattnet strax innan ljuset blir till. Även om Kohelets
vind ständigt slår om, utgör den motsatsen till den undflyende
utandningen hevel. Den turbulenta ruach kan sägas beteckna de
ständigt växlande livsvillkoren, de okontrollerbara
naturkrafterna, det kosmiska skådespelet. Mitt i det eviga
kretsloppet dånar en virvelvind, på samma gång livgivande som
utplånande.


Det finns något nietzscheanskt över Kohelets erkännande och
därmed bejakande av livsvillkorens grymhet. I den Glada
vetenskapen skriver Nietzsche:  ”Existensens eviga timglas
ska vändas och vändas igen – och du själv på samma gång, du lilla
stoftkorn i stoftet!”


”Män och kvinnor av idag!” påbörjar jag mejlet
som ska marknadsföra mig som samtidsuttolkare.  ”’Ingen har
makt över vinden, ingen kan hejda vinden’ För er som tror att er
egen samtid är historiens höjdpunkt, låt mig nu avslöja:
seklernas pendel är blytung och molande som en förnekad gud och
den kommer att krossa er alla. Ingenting kommer att bli kvar åt
evigheten att skriva hem om.’”


Men trots vackert visitkort och det här oemotståndliga
marknadsföringsbudskapet, tvingades jag att lägga ner
verksamheten omgående på grund av grav missbedömning av
kundunderlagets mottaglighet för mitt budskap om att vinden
ständigt slår om och att också den insikten – är förgänglig.


Natalie Lantz, doktor i hebreiska bibeln och kulturskribent