Tonårsdjur – om det kaotiska och artöverskridande projektet att bli vuxen

Att vara tonåring handlar inte sällan om att pröva gränser och
pendla mellan myndigt och barnsligt beteende, med jämnåriga.
Malin Krutmeijer ser hur människor och andra djur förenas i
vuxenblivandet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad den 19 februari 2020.


På en tågresa hem från Tyskland slog sig en grupp ungdomar ner i
fyrsätet bredvid mitt. De var tre tjejer och en kille,
gissningsvis 18-19 år gamla. De kastade sig över ett paket
chokladkex som hungriga vargar. Deras intensiva samtal varvade
snabbt upp till tordönsnivå, avbrutet endast av våldsamma
fnissattacker. En tjej löste upp sin hästsvans och slängde sin
praktfulla hårman rätt över mittgången så att den, utan att hon
märkte det, nuddade smörgåsen som jag med vuxen diskretion satt
och mumsade på.


Folk omkring började utbyta blickar och smacka ogillande med
tungan.


Sedan fick en annan av flickorna telefon, och då gav hon
plötsligt direktiv i luren på ett oerhört professionellt sätt.
Det lät som att det var någon från jobbet som ringde, och
betraktade henne som en auktoritet. Efter telefonsamtalet började
hon, skrikande och skrattande, skojbrottas med killen som satt
bredvid henne.


De var med andra ord fyra helt normala ungdomar i fasen mellan
pubertet och vuxen. Inte bara det: om vi ska tro
evolutionsbiologen Barbara Natterson-Horowitz och
vetenskapsjournalisten Kathryn Bowers så var de väldigt lika de
flesta djur i samma livsfas. Alltifrån pingviner till knölvalar,
apor och människor går igenom denna mognadsperiod, då de framstår
som ömsom yviga och våghalsiga, ömsom vuxna och balanserade, och
väldigt orienterade mot andra jämnåriga.


I sin bok ”Wildhood: an epic journey from
adolescence to adulthood in humans and other animals” driver
författarna tesen att ungdomstiden är artöverskridande och
universell. Adolescensen definierar de som den sociala och
mentala mognadsprocess som fortsätter i flera år efter
puberteten. Boken dignar av exempel från djurriket, alla baserade
på forskningsstudier. Författarnas jämförande infallsvinkel är
inspirerad av antropologen Margaret Mead, särskilt hennes
klassiker ”Coming of age in Samoa” från 1928.


Men Natterson-Horowitz och Bowers tar alltså det komparativa
perspektivet vidare, och inkluderar djurens värld. Det är smått
revolutionerande, men mot fonden av annan forskning om djurs
kommunikation, känsloliv och intellektuella förmågor så är det
kanske inte så anmärkningsvärt ändå. De senaste årens
populärvetenskapliga litteratur berättar saker som att grisar kan
reflektera över sin individuella existens, och att bläckfiskar
pratar med varandra genom komplicerade färgsignaler. Så varför
skulle deras ungdom inte kunna dela många grundläggande drag med
vår?


Författarna identifierar fyra centrala färdigheter som ungdomar
av alla arter behöver tillskansa sig. De måste hålla sig i
säkerhet, kunna navigera i sociala hierarkier, lära sig att
uttrycka sin sexualitet och förstå sexuella signaler, och klara
av att lämna boet och försörja sig själv.


För att träna på allt detta ger de sig ut på äventyr, helst ihop
med andra i samma ålder. Och man kan säga att det var just dessa
saker som ungdomarna bredvid mig på tåget höll på med.


De var tyskar på väg till Danmark – ett litet äventyr en bit
hemifrån. De reste i grupp, och var därför mycket tryggare än om
de hade gett sig iväg var för sig. Om någon hotade dem skulle de
till exempel kunna göra som unga laxar: vända sig om i en
koordinerad formation och skrämma bort angriparen.


Tjejen som fick telefon från jobbet försörjde kanske redan sig
själv. Hon framstod också som en oomstridd ledargestalt i
gruppen. Det var hon som pratade med tågkonduktören, och det var
hon som tog initiativ till kortspel och chokladkexätande.


Det var dessutom hon som skojbrottades med gruppens kille – och
finns det något mer klassiskt beteende bland halvstora
däggdjursvalpar än skojbrottning? Min egen hund strålade av lycka
när han i ettårsåldern umgicks med en lika muskulös och
brottningssugen tik i samma ålder. Så tränar, enligt ”Wildhood”,
unga djur inför strid men också konflikthantering. De skapar
starka band med varandra när de brottas. Man skulle kunna lägga
till att det ibland också kan vara ett sätt att aningen klumpigt
signalera sexuellt intresse.


En annan sak som unga gör är något som
Natterson-Horowitz och Bowers kallar ”predator inspection”, att
undersöka rovdjur eller mer generellt faror. När fladdermöss i
den här åldern hör ett varningsrop från en vuxen artfrände kan de
reagera med att flyga rakt mot faran. De vill se vad det är.


Själv tänker jag osökt på hur jag och mina kompisar i början av
80-talet ringde den så kallade ”Heta linjen”. Det var ett
primitivt förstadium till sociala medier, där alla som ringde
kunde prata samtidigt med varandra i telefon. Givetvis kryllade
där av snuskiga gubbar, tyvärr just en typ av fara som flickor i
tonåren behöver lära sig att identifiera. Vi inspekterade så att
säga rovdjuren tillsammans, på avstånd och i trygg gemenskap.


Den här tendensen att söka upp faror oroar vuxenvärlden,
åtminstone den mänskliga. De vuxna kungspingviner som skildras i
”Wildhood” tittar däremot inte ens när deras avkomma kastar sig i
havet som är fullt av pingvinätande sjöleoparder.


Men den mänskliga adolescensen har traditionellt varit
kringgärdad av kontrollinstanser. Det kan handla om alltifrån
passageriter där ungdomarna möter olika utmaningar under
kontrollerade former, till att tvinga väldigt unga flickor in i
äktenskap.


I samtida, uttalat moderna samhällen är balansgången delikat på
ett annat sätt. Det finns en förväntan på ungdomar att de ska
vara kreativa och rebelliska, men de får ju å andra sidan helst
inte göra revolution eller bli helt depraverade.


Minns utbrotten av så kallad moralpanik över dansbanorna,
videovåldet, hårdrocken och dataspelen. Plötsligt känner sig
vuxenvärlden alltför främmande för ungdomskulturen och drabbas av
panik – i regel förgäves.


Natterson-Horowitz och Bowers är för sin del mest oroade över
internet och sociala medier. Där pågår, menar de, dag och natt en
stenhård statuskamp bland unga, som de aldrig får vila ifrån. I
djurens värld varierar det mellan arterna hur hierarkisk deras
sociala värld är, men alla behöver lära sig hur man navigerar
bland rangordningar och statusmarkörer.


Den mest fantastiska historien i boken är den om
hyenavalpen Shrinks klassresa. Hyenor lever i starkt hierarkiska
flockar, och Shrink föddes på botten. Hans mamma var mycket
ranglåg, och till råga på allt hade han en dominant
tvillingsyster. Faktum var att Shrink låg illa till för att dö av
svält.


Men när han hamnade i ett slags ungdomslya, där hyenaföräldrar
placerar sina valpar när de nått en viss ålder, började han
omedelbart ta initiativ till så kallade vänskapspromenader. Att
gå på tur ihop är ett viktigt sätt för hyenor att skapa sociala
band, och Shrink blev en uppskattad promenadpartner bland sina
jämnåriga.


Efter ett tag lyckades han dessutom övertala flockens
obestridliga ledare, ”hyenadrottningen” kallas hon i boken, om
att han också skulle få dia jämte hennes egen valp. Shrink fick
nu näringsrik mat och många vänner. Han kom att leva ett bekvämt
liv någonstans i mitten av flockens hierarki.


Vad ska vi då dra för slutsatser av allt det här? Att social
kompetens i vissa lägen kan rädda ens liv. Att bakom ungdomars
påfrestande stökighet döljs en avancerad mognadsprocess. Och att
snart sagt varje ny forskningsstudie om djurs beteenden och
förmågor för dem närmare oss människor.


Malin Krutmeijer, kulturjournalist


Litteratur


Barbara Natterson-Horowitz och Kathryn Bowers: Wildhood – an
epic journey from adolescence to adulthood in humans and other
animals. Förlag: Scribner.