Norrmännen förstår att havet ger blanka fan i oss

Nationalkaraktär är ett både omodernt och tvivelaktigt begrepp.
Men det gör det ju inte tråkigare att prata om. Fredrik Sjöberg
funderar på vad norrmännen kan lära oss om naturen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2017.


På den tiden, runt förra sekelskiftet, när utvandringen till
Amerika ansågs vara Sveriges enskilt största bekymmer, tillsattes
den så kallade Emigrationsutredningen, ledd av statistikern
Gustaf Sundbärg. Utredningen pågick under flera år och
publicerades i ett 20-tal volymer, och den av alla dessa böcker
som har det högsta underhållningsvärdet är en kortare bilaga, som
utkom 1911, med titeln Det svenska folklynnet. Den kan
rekommenderas, nu när svenskheten åter är på tapeten.


Den gode Sundbärg är inte nådig. Svenskarna bedöms vara värdelösa
på det mesta. Veka och lättlurade. Endast på ett område är den
typiske svensken överlägsen alla andra, och det är i sin kärlek
till naturen. Anledningen sägs vara att Sveriges naturlandskap är
så idylliskt och inbjudande. Friskt och fagert. Danskarna, år sin
sida, påstås vara komplett ointresserade av sin trista omgivning,
och är sålunda större människokännare, psykologiskt djupsinniga
rent av.


Ja, och så norrmännen. En känslig fråga. Det här
var bara några år efter unionsupplösningen, och relationen var
ännu aningen ansträngd, så Sundbärg nöjer sig med iakttagelsen
att naturen i Norge visserligen är majestätiskt imponerande, men
lika fullt frånstötande och beklämmande. Om detta har påverkat
norrmännens nationalkaraktär, och i så fall hur, det får man
räkna ut själv. Och alltihop är förstås ganska fånigt, som så
mycket annat från den svulstiga nationalismens glansdagar, men
ändå; minnet av dessa muntra fördomar flöt upp någonstans ifrån
då jag läste den till svenska nyligen översatta Havsboken,
av Morten Strøksnes. Det var något med själva naturskildringen.


Havsboken undandrar sig varje säker genrebestämning, men i
grund och botten är det fråga om en fiskehistoria. Två halvgamla
män av norsk lantras, författaren själv och hans kompis Hugo,
bestämmer sig för att åka ut på sjön och fiska. Sjön i fråga är
dock inget näpet sommarvatten med näckrosor och nakenbadare, utan
Vestfjorden, uppe vid Lofoten, och fisken de agnar sin krok för
är inte precis någon av övergödning apatisk abborre, utan en haj,
en håkäring, ett mytomspunnet monster som kan väga många, många
hundra kilo. Långt där nere, i mörkret.


Hugo, som är konstnär av den där obetalbara sorten som ställer ut
balsamerade kattkadaver på Venedigbiennalen, bor i en sedan länge
nedlagd fiskstation där uppe, ett kråkslott på tvåtusen
kvadratmeter som han försöker bygga om till ateljé och festlokal
för deltagarna i torskfiske-VM, vilkas fylleorgier också de är
majestätiskt imponerande – samt frånstötande. Och beklämmande.


Författaren, som är berömd reporter och essäist, reser upp från
Oslo en julidag när väderleksrapporten lovar stiltje . De lastar
båten med en halv kilometer grov nylonlina som avslutas med några
meter kätting, ett sänke tungt som en mindre järnspis och en
jättelik stålkrok som de senare agnar med halvruttna slaktrester
från en tjur som var så seglivad att man fick skjuta den flera
gånger med ett gevär av en kaliber som kan döda en älg på över
hundra meters håll. Ingen av dem har någonsin fått upp en
håkäring, men nu är det dags.


Flötet, en plastboj värdig en pansarkryssare, guppar lojt i
stiltjen, och så går det som det brukar. Inget händer. Alltså
börjar de båda männen berätta historier, framför allt Hugo, som
är full av skrönor om katastrofer av alla slag, som den om när
femhundra fiskare drunknade på en och samma dag under en storm
där uppe, för längesen. Och eftersom alla män som får tag i ett
metspö förvandlas till pojkar, berättar han även om oaptitliga
maträtter, syltade skarvlår och annat liknande, och drar sig till
minnes historier om ännu hiskeligare saker, som att man av
blåvalhannens förhud kan tillverka en praktisk regnrock.


Fisket fortsätter på hösten. Och på
vintern. Senare även på våren. Författaren reser som en
skottspole varje gång vädret ser lovande ut, och innan det
slutligen drar ihop sig till napp, har han lyckats underhålla
läsaren med oräkneliga berättelser och miniföreläsningar, både
biologiska, om livet i havet, och kulturhistoriska. Han läser
Moby Dick, såklart, och fördjupar sig i vad Olaus Magnus trodde
om sjöodjur; han skriver om havsforskningens historia, om hajar i
allmänhet och håkäringen i synnerhet, om jättebläckfiskar,
sjögurkor, fyrhistoria, klimatförändringar och utrotningshot, och
det fina är att han gör det utan en massa gnäll om att människan
är ond; ingen fördummande skuldbeläggning av det slag som i vårt
land brukar illustreras med sliskiga bilder föreställande söta,
värnlösa isbjörnsungar.


Hör här, ett kort citat: ”Det djupa, salta, svarta havet rullar
mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara
sig självt. Det här är vad det ägnar sig åt till vardags, det
behöver inte oss till något, det bryr sig inte om våra
förhoppningar, rädslor – inte ett dyft om våra beskrivningar.
Havets mörka tyngd är en överlägsen kraft.”


Och där någonstans flöt Gustaf Sundbärg upp som en kork, och hans
gamla bok Det svenska folklynnet. Kanske hade han inte helt
fel ändå, kanske finns det vissa generella karaktärsskillnader
mellan svenskar och norrmän, betingade av den omgivande naturens
beskaffenhet. Åtminstone är det så att svensk sakprosa, och
norsk, skiljer sig åt på det viset att människan i svenska essäer
och fackböcker ofta framstår som förgörande, och naturen som
sårbar, medan författarna i Norge har en helt annan blick för
människans litenhet och naturens brutala överlevnadskraft.


Den väldiga håkäringen, som trots alla
utvikningar är stjärnan i Havsboken, får kanske aldrig samma
symboliska tyngd som svärdfisken hos Hemingway, men ibland är det
bra nära. I alla händelser har Morten Strøksnes berikat världen
med en ovanligt originell bok. Beskrivningen av plankton säger
något om hans metod:


”De liknar snökristaller, månlandare, orgelpipor, eiffeltorn,
frihetsgudinnor, kommunikationssatelliter, fyrverkerier,
kalejdoskopiska kikarbilder, tandborstar, tomma snabbköpskorgar,
öppnade våffeljärn, vinglas med en flytande isbit i,
champagneglas med leopardskinn på insidan, grekiska urnor,
etruskiska skulpturer, cykelställ” – ja, och sådär fortsätter det
en halv sida till, innan Strøksnes, via discokulor och
dammsugare, avslutar med att plankton även kan se ut som
reservoarpennor.


Den utmärkte översättaren Olov Hyllienmark har utan tvekan haft
en kul dag på jobbet. Och jag, som läsare, hugger på betet och
fastnar på kroken, och efteråt inser jag att min kärlek är bara
ännu starkare nu – till de i alla väder lika konstiga norrmännen.


Fredrik Sjöberg, författare och biolog