Hur ska vi förhålla oss till Skånes Atlantis?

Den skånska staden Kristianstad lever under hot från att i
framtiden hamna under vatten. Journalisten Morris Wikström, som
vuxit upp i trakten reflekterar över hotets mytiska dimensioner.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2020-10-29.


Jag är uppvuxen inte långt ifrån det som idag kallas för
Kristianstad i nordöstra Skåne. Jag säger idag – för Kristianstad
lever under ett konstant hot om att översvämmas. Om så sker
kanske platsen i framtiden kommer att benämnas Kristiansund –
eller Kristians träsk. Redan idag anses stadens framtid vara
högst osäker – delar av den befinner sig under havsnivån och
hotet om översvämning kommer bara att öka i takt med att
klimatförändringarna gör att havsvattennivån höjs. För att
förhindra att Kristianstad översvämmas spenderas idag stora
pengar på att skydda staden. Men frågan är vid vilken tidpunkt
själva hotet kommer att vara tillräckligt graverande för att
hindra staden från att utvecklas och därmed inte längre vara
värd investeringarna.


Det slår mig att detta borde tas med i
beräkningen, kanske bli en omständighet i berättelserna om
Kristianstad – och därmed också mitt eget liv. Att den plats som
varit så betydelsefull för mig kanske kommer att försvinna. Inte
bara för att tiden går, utan också för att platsen kanske kommer
att bli fysiskt oåtkomlig. En så vardaglig sak som en tågresa
kommer kanske om 300 år att behöva ha skett på botten av ett
träsk och stadens byggnader kommer kanske vara inlindade i alger
och växtlighet som slagit rot i den dyiga botten.


I Karl-Ove Knausgårds roman ”En tid för allt”, där gamla
testamentets berättelser har förflyttats till ett påtagligt
norskt landskap, anländer syndafloden i form av ett regn som
aldrig tar slut. För att rädda sig undan det ständigt stigande
vattnet flyr huvudpersonerna upp på ett berg. Till slut har
vattnet stigit så högt att hela landskapet har förändrats. Byarna
ligger nu på botten av en fjord som bildats mellan bergen. Ändå
slutar inte regnet falla. Till slut står det klart för
huvudpersonerna att ingen räddning finns – att syndafloden
verkligen kommer att sluka också berget de själva befinner sig
på. Det är mitt i den här insikten som de drabbade får en på alla
sätt överraskande idé. De börjar simma. Berget har blivit en
klippa i en skärgård, och botten består nu av ett välkänt
landskap – de byar där de tidigare levt sina liv.


Det är en vacker och överraskande scen i romanen. Men den
säger också något om havet och vattnet och dess symboliska
betydelse för människan. Möjligen för att det finns en så tydlig
yta – ett över och under. Det gör havet till en distinkt
geografisk plats. Samtidigt är detta som befinner sig under
ytan hela tiden utom räckhåll – ofta också utom synhåll. I
Knausgårds roman innebär simturen i fjordvattnet egentligen också
ett betraktande av urtillståndet. Därmed sällar sig scenen till
en av alla de litterära skildringar som låter ursprunget till en
berättelse ligga begravd på botten.


Det samma går att säga om Marilynne Robinsons roman ”Två par
systrar” från 1980. Berättelsen tar sin början i en tågolycka som
inträffat i den lilla orten Fingerbone. I olyckan spårade ett tåg
fullt med passagerare ur och slungades ner i den svarta sjön. I
olyckan gick den sista manliga familjemedlemmen i
huvudpersonernas familj under. Efter olyckan återgår livet
sakta till det normala. ”Det kära gamla vanliga hade läkts ihop
lika sömlöst som en spegelbild på vattnet”, får vi veta.
Samtidigt tycks alla överlevande på något sätt sträva mot botten
av sjön. I minnesarbetet som pågår hos alla i släkten blir sjön
en fysisk manifestation av familjehistorien. Men alla har sitt
sätt att närma sig vattnet. Den excentriska moster Sylvia stjäl
roddbåtar och förflyttar sig med ett leende över vattnet, medan
barnbarnen smyger försiktigt på stränderna – deras
vuxenblivande kräver att de hittar sitt eget sätt att förhålla
sig till tragedin. Faktum är att hela byn
där olyckan inträffat präglas av vattnet som
hela tiden hotar att svämma över. Vilket också sker. En vår
svämmas staden över – husen och kaninburarna och ladorna liknar
”grundstötta och förlista Noaks arkar”. Stadens bibliotek svämmas
över, vilket ”åstadkommer kraftiga gap i bibliotekets
klassifikationssystem”. Också huset där huvudpersonerna bor
drabbas och de gamla fotografierna som fortfarande kan berätta om
livet före katastrofen får hängas på tork för att
räddas, samtidigt som huvudpersonerna hasar runt med vatten upp
till knäna. En träffande bild över hur minnesarbetet kan se
ut.


Vem vet, kanske kommer också de människoöden som
bebott Kristianstad att få sina uttolkare som vandrar längs
stränderna av det som tidigare var en stad. Och när tiden har
gått och de mänskliga berättelserna långsamt förtvinat, då kanske
Kristianstad går samma öde till mötes som en gång Atlantis. Denna
sjunkna ö vars existens aldrig kunnat vare sig avfärdas
eller bekräftas, och därmed blivit till en projektionsyta i den
mytiska värld där politiska idéer föds och speglas. Olof Rudbeck
såg i Atlantis en svunnen stormaktstid i Sveriges historia. Andra
har genom historien velat placera ön på så vitt skilda
platser som Atlanten, Norra ishavet och Medelhavet – ofta för att
motivera samtida strävanden och önskningar. Jakten på Atlantis –
eller om man så vill ursprunget, guldåldern – har när den en gång
inletts inte något egentligt slut. Det är ett sökande som ligger
i själva vattnets natur, där den spegelblanka ytan hela tiden
tycks dölja något väsentligt och livsavgörande. Och därmed också
förrädiskt. Alla vet att stenar som blänker vackert på
havsbotten oftast förlorar en del av sin glans när de lyfts upp
ur vattnet. Sjögräset förlorar sin spänst och sjunkna skepp som
konserveras i vattnet förmultnar och ruttnar på land.


I de handlingsplaner som nu författas för att förlänga
Kristianstads liv ovanför ytan, strategier som på olika sätt ska
tackla stadens hotande undergång, borde kanske också detta tas
med. För hur skyddar man minnet av staden mot revisionistiska
anspråk och dunkla politiska motiv? Kanske genom att etablera
vissa historiska fakta. Kanske genom att slå fast det som vi idag
tar för givet, men som om 300 år fått ett förrädiskt skimmer:
Tivoliparken var en vacker plats, men knappast att jämföra med
Babylons hängande trädgårdar. Under Kristianstadsdagarna var
stadens uteserveringar fulla, men det var aldrig tal om
någon medeltida karnevalsyra. Och kanske viktigast:
Kristianstad fanns. Och finns. Och kommer antagligen att
fortsätta finnas långt efter att hon förvunnit ner i djupet.
Om så bara som ett gäckande och mycket förrädiskt minne.


Morris Wikström, journalist