Bläckfisken visar gränserna för vår medkänsla

Bläckfisken är det närmaste en utomjording vi kan komma. Men just
därför erbjuder mötet med bläckfisken oss en möjlighet att öva
upp vår medkänsla inför det främmande, menar Kristoffer Leandoer.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2022-06-01.


Som mycket ung såg jag i den grekiska övärlden hur fiskare tog
hand om nyfångad bläckfisk: de stod på kajen och dunkade sin
fångst i stenläggningen, gång på gång. Det var en skrämmande och
obegriplig syn, hur kunde en så liten varelse väcka ett sådant
ursinne hos stora starka karlar? Långt senare fick beteendet sin
förklaring när jag lärde mig om bläckfiskens nervsystem. Bara en
tredjedel av dess nervceller sitter i hjärnan, resten är
fördelade över hela kroppen. Bläckfisken ser, känner och tänker
alltså med hela sin kropp. Den är decentraliserad, dess jag finns
överallt. Den ser med huden, tänker med armarna. Dess blod är
blågrönt och inte rött, vilket beror på att den
syretransporterande molekylen innehåller koppar och inte järn.
Dessutom har den inte ett hjärta som vi, utan tre. Vill man ha
ihjäl en bläckfisk får man alltså vackert ha ihjäl hela den, det
finns ingen centralt placerad strömbrytare där man kan släcka en
bläckfisks medvetande.


I Korea betraktas levande bläckfisk som en
särskild läckerhet, och varje år dör några koreaner för att de
inte tuggat ordentligt. Så länge bläckfisken inte är fullständigt
söndertuggad lever den ju i varje enskild del, och kämpar
frenetiskt för sin överlevnad. Råkar någon svälja en tillräckligt
stor del av en bläckfiskarm kan armen på egen hand sätta sig till
motvärn och hålla sig fast i strupen tills middagsätaren helt
enkelt kvävs.


Bläckfisken tycks ha något viktigt att berätta. Freud talade om
”den minimala skillnadens narcissism” som en anledning till att
krig mellan grannfolk ofta blir extra hänsynslösa. I fallet med
bläckfisken tycks det tvärtom vara just det radikalt annorlunda i
dess livsform som uppmuntrar till grymhet – bläckfisken tycks så
olik oss att den inte uppfattas ha förmågan att bli rädd eller
känna smärta. Låt mig påminna om andra kategorier som tidigare i
historien ansetts oförmögna att känna smärta och därför fått
genomgå kirurgiska ingrepp utan bedövning: barn, kvinnor,
utomeuropeiska folkslag.


På senare år har denna känslofattiga
antropocentrism utmanats av vetenskapen. Livsform efter livsform
har visat sig social, intelligent, och definitivt förmögen att
känna smärta. Fiskar, träd, blommor, mycel … På så vis har
vetenskapen belagt det som länge varit känt inom poesin: ”’Allt
känner!’ Och allt påverkar din existens!” som den franske
romantikern Gérard de Nerval konstaterade i en av sina sonetter:
”Ofta minsta varelse en gudom dölja kan, / Och som ett spirande
öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas
block.”


Och det gäller alltså i högsta grad även vår åtta- eller
tioarmade vän. Trots att det var ganska länge sen vi skildes åt.
Evolutionärt gick bläckfisken och människan skilda vägar för
flera hundra miljoner år sedan. Det som så småningom utvecklades
till ryggradsdjuren gick åt sitt håll, och bläckfisken åt ett
annat redan för 600 miljoner år sedan. Bläckfisken lever som
bekant kvar i havet. Men inte heller människan lämnade helt och
hållet havet. Att vi överhuvudtaget överlever uppe på land beror
på att vi bär med oss mängder av saltvatten i våra kroppar.
Människan bär havet med sig vart hon än går, inombords.


Vetenskapshistorikern, filosofen och fritidsdykaren Peter
Godfrey-Smith skriver i sin bok ”Djupsinne” att ”bläckfisken
lever vid sidan om den vanliga skiljelinjen mellan kropp och
hjärna”.


Bläckfisken är sannolikt den varelse vi kan möta
som är mest olik oss och samtidigt har så hög intelligens och
kommunikationsförmåga: Godfrey-Smith formulerar det som att
bläckfisken är det närmaste vi kan komma ett möte med en
utomjording. Den är det enda exemplet på stora hjärnor hos andra
varelser än ryggradsdjuren. Den har nästan lika många nervceller
som en hund fast den är ett blötdjur. Evolutionen tog fart när
vissa celler undertryckte sin individualitet och kom att delta i
stora samarbetsprojekt. De flesta av oss är centralstyrda.
Hjärnor är extremt energikrävande. En fjärdedel av människans
födointag går åt till att driva våra hjärnor. Men vad använder
bläckfisken sin relativt jättelika hjärna till? För att kunna
hantera sin komplicerade kropp, som kan anta i stort sett vilka
former som helst, och koordinera dess rörelser har den utvecklat
en kombination av centralstyre och lokalt självstyre, vilket gör
att den får ett stort mentalt överskott.


Bläckfisken är en 170 miljoner år gammal livsform som under
evolutionens gång gjort sig av med sitt skal och förlitar sig
helt på sin intelligens och kreativitet som försvar mot fiender.
Den leker, den är nyfiken och påhittig, den förändrar färg och
form efter sinnesstämning. Den sover, sannolikt drömmer den
också.


Bläckfisken kastar ett obönhörligt ljus över
vårt beteende mot det vi uppfattar som alltför främmande.
Godfrey-Smith återger experiment från femtiotalet som får
människan att verka fantasi- och empatilös. Bläckfiskar stängdes
in i akvarier och lärdes att 1) dra i en spak för att 2) tända en
lampa så att de 3) skulle få en sardinbit. Deras intelligens och
problemlösningsförmåga befanns mediokra eftersom de var mer
intresserade av att rycka loss spaken, spruta vatten på
försöksledaren eller dra ner lampan i akvariet. Bläckfisken är
nyfiken, lekfull och inte särskilt förtjust i att äta gamla
sardiner: belöningen uppfattades inte som sådan. Man får de svar
man har vett att fråga efter, helt enkelt.


Som individer lever de bläckfiskar vi känner till påtagligt korta
liv. De blir ett, högst två år gamla. Det tycks som ett
extravagant beteende från naturens sida: all denna intelligens,
leklust och nyfikenhet som slår ut som en blomma för en enda
säsong, som inte kan bygga vidare och ackumuleras i kontinuerliga
projekt. Se där, så tänker en människa - Saker och ting ska föras
vidare, utvecklas, leda någonstans. Men tänk om det är vårt sätt
att värdera som är det verkligt primitiva?


Vi har våra sinnen främst för att hålla reda på
faror och möjligheter. Den avsiktslösa nyfikenheten kräver ett
överskott av energi och tid som traditionellt bara tillskrivs
organismer allra högst på evolutionsstegen. Ändå vittnar Peter
Godfrey-Smith och andra, som den sydafrikanske dokumentärfilmaren
Craig Foster i Bläckfisken och jag, om svindlande och
livsförändrande möten med en annorlunda livsforms vänskapligt
lekfulla nyfikenhet.


Men för att få syn på den nyfikenheten måste man ha ett annat
förhållningssätt till det främmande och avlägsna. Man måste närma
sig andra varelser utan att hela tiden söka likheter och
jämförelser med sig själv, och i stället med vänlighet och
respekt försöka möta det som verkligen är fundamentalt främmande
hos dem.


Hur går ett sådant möte till?


Det kanske bläckfisken kan lära oss, om den inte först fastnar i
halsen och kväver oss när vi försöker äta upp den.


Kristoffer Leandoer, författare