Djupt nere i vattnet väcks dödsdriften till liv

Skolans simundervisning innehåller ingenting om längtan efter
upplösning, men nere i djupet kan vi hitta det yttersta inom oss.
Malena Forsare följer några av kulturens simmerskor ner mot
botten.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna
essä sändes första gången i september 2019.


Vi kommer från vatten. Fostervattnet består till 98 procent av
vanligt vatten och är vårt första element: omslutna av den
ljumma, genomsiktliga vätskan bärs vi fram i viktlöst tillstånd,
gungar runt som blötdjur, alltmedan våra kroppar intar en mer
distinkt form. Fostervattnet produceras av de två fosterhinnorna:
den yttre kallas åderhinnan och den inre vattenhinnan. Därinne
skyddas den spädaste versionen av oss själva från omvärldens
tryck. Fostret sväljer vattnet i pyttesmå klunkar som kan ses med
ultraljud. Det snurrar varv på varv runt sin mjuka axel,
alltmedan kotorna hårdnar. Efter födseln kan föräldern känna
ryggraden med pekfingret: som en perfekt rad med nysådda ärtor.


Vi kommer från vatten, men minns inget av det. I det nyfödda
barnets hjärna blixtrar synapserna utan ordning – ett tillstånd
som snart faller i glömska, eftersom förmågan att sortera bland
sinnesintrycken utvecklas långt senare. Eller? Minns vi mer än vi
tror? Har vi kanske en annan sorts minne, en erinran bortom
språket om detta framglidande tillstånd, som vi i vissa stunder
kan ana djupet av?


Jag har simmat så länge jag kan minnas, men
aldrig varit sorten som plaskar fram i sportnyheterna. Sport har
tvärtom legat rätt så långt från min identitet. Men under ytan av
idrottstrotsande person har det alltid grott en pockande lust
till fysisk rörelse som enkelt går att locka fram – om den
utspelar sig i vatten. Under tonåren hände det också att lusten
fick oväntade följder. Som till exempel under
idrottsundervisningen på gymnasiet, när vi fick i uppgift att
utforma en egen lektion. Jag vägrade först, men valde efter viss
övertalning att fullfölja momentet. Det blev nog inte alls som
läraren tänkt sig, när lektionen levererade avslappning i
ryggläge till de blippande syntljuden i Luc Bessons sönderälskade
film ”Le grand bleu”, Det stora blå, från 1988. Kanske ville jag
på det sättet sänka ner klassen i samma känsla som jag hade under
passen i den lokala simhallens 25-metersbassäng, där jag hade för
vana att tillbringa eftermiddagarna. Vattenljuset som sköljde
genom kroppen. Mönstret av vita plattor i bassängens botten och
suget från ventilernas konstgjorda tidvatten.


Med tanke på de regelbundna besöken där, är det anmärkningsvärt
att jag misslyckades fatalt i den gren som jag betraktade som
min. Vår ambitiösa idrottslärare med lätt militanta drag njöt av
att mäta allt. Nya tävlingsmoment upprättades ständigt och
naturligtvis ingick en introduktion till de fyra simsätten,
inklusive fjäril. Denna avancerade konstart var oss främmande,
även om tekniken var välkänd sedan länge: fjäril prövades i
tävlingssammanhang redan på 30-talet. Under de olympiska spelen i
Melbourne 1952 kunde publiken beskåda de karaktäristiska
bensparkarna, som påminner om stjärtrörelsen hos en delfin, uppe
från läktarna.


Vi uppmanades att hålla oss strax under ytan, alltmedan vi
kämpade med att rita nyckelhål med armarna och studsa fram med
våra unga stjärtar. Det gick inget vidare: mödosamt arbetade jag
mig ner mot botten där underläppen sprack mot klinkern.
Illusionen av sportsimmerska, ja – om det nu funnits någon
sådan, hade gått sönder: med blod på hakan hävde jag mig upp över
kanten och insåg att skådespelet var över.


Men resan ner mot bassängdjupet var alls inte
förgäves: snarare tog simmandet där och då en ny riktning. Jag
funderar på om strävan neråt inte bara var en flykt från det
orimliga i tekniken, utan uppstod av ett mer filosofiskt skäl.
Kanske sökte den unga simmerskan något bortom mätandets princip.
Kanske anade hon en värld därnere, ett tryckande vattenmörker som
varje fridykare måste lära sig konsten att omfamnas av. Som
Jacques i Det stora blå behöver hon acceptera lungornas
komprimering, och utforska dånet som uppstår när hörselorganet
förvandlas till havets egen förstärkare. Fast när det kommer till
kritan kan man fråga sig om fridykarens utmaning bara handlar om
att anpassa sig till en fysiologisk omvandlingsprocess: för när
vi rör oss djupare ner väcks dödsdriften till liv – en längtan
efter att upplösas i det element som utgör 60 procent av vår
totala kroppsmassa. För det nyfödda barnets del rör det sig om
hela 80 procent.


Skolans simundervisning innehöll inget om dödsdriften. Så
småningom vändes mitt sökande istället mot kulturens simmerskor.
Skådespelaren Juliette Binoche, inte minst. I filmatiseringen av
Milan Kunderas roman ”Varats olidliga lätthet”, gör hon entré med
ett kraftfullt dyk ner i ett av östra Europas kurbad, som får de
uppsvällda farbrödernas schackpjäser att skaka. I filmen spelar
männens libido en större roll: man kan välja att tolka dyket som
symbol för en ung kvinnas trots mot en sexualiserande blick. Och
det visade sig att Binoche hade kommit till simhallen för att
stanna. I första delen i Kieslowskis trilogi ”Trikoloren”
använder filmens Julie det klorerade vattnet i en nattlig bassäng
för att pressa sorgen genom sitt kroppssystem. Efter att ha mist
man och barn i en bilolycka lider hon av en underreaktion, det
vill säga, hon kan inte gråta. I gengäld kan hon simma: hon
crawlar fram i svartglänsande baddräkt med ursinniga rörelser,
som en späckhuggarhona på jakt efter sin förlorade avkomma.


Om Julie bryter genom vattenytan med splash, tar jag trapporna
baklänges. Inga sensationella entréer, inga avancerade simsätt
och ingen utrustning: bara ledstångens stål inuti händerna och
mötet med ett vatten som är några grader för kallt. Jag tänker
ofta på Sally Bauer, långdistanssimmerskan från Helsingborg, som
var den första skandinav att simma över Engelska kanalen. I Sara
Stridsbergs fantasi ”Happy Sally” blir Sally Bauer en melankolisk
figur som ständigt dras till Öresundshavets bräckta vatten. Ju
längre Sally rör sig ut från land, desto längre bort glider hon
också från de människor som hon älskar.


När min mamma en sommar blev hastigt sämre i sin cancer, fann jag
mig för första gången öga mot öga med döden. Jag hade mött den
blicken förut, men den här sortens stirrande ut i dödens
icke-vara var för mig en ny erfarenhet. Det visade sig att
upplevelsen svarade dåligt mot fantasierna om fridykarens
metafysik. Jag simmade mig igenom veckorna när mamma successivt,
dag för dag, förlorade förmågan till rörelse och tal. Med kroppen
före gled jag in och ut genom minnena, i tanken på vem hon varit.
Bara i ett urinfärgat sjövatten strax utanför Göteborg kunde
sorgens kramper släppa: så förvandlades det svala mörkret under
mig till något som bar, snarare än drog.


Vi kommer från vatten. När vi simmar minns vi
vårt ursprung i horisontalläget, när människan en gång inte var
människa, utan rustad med gälar och fjäll. Ju mer tid hon
tillbringar simmande, desto mer diffus blir gränsen mellan fena
och ben, mellan foster och född person. Ensam plöjer hon fram
längs rödvita plastsnören som skiljer hennes bana från någon
annans. Så minns hon, inifrån sig själv, den tyngdlösa tillvaro
som pågick för länge sen. Den som kan anas som en känsla av
frihet, i rytmen som uppstår med nästa längd, och nästa.


Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog