En del av mig har aldrig lämnat Zimbabwe

Författaren Ester Roxberg reser tillbaka till sitt födelseland
Zimbabwe och gräver i en historia som ständigt är i rörelse.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2022-11-30.


Det doftar bränd ved och varm sand i solen utanför flygplatsen i
Harare. Där väntar min chaufför. Han kör tetris genom stan till
hotellet, genom korsningar utan trafikljus på grund av ständiga
elavbrott, förbi de kilometerlånga bensinköerna och
jakarandaträdens lila blommor. Går det att färdas tillbaka i
historien?
Hit till Zimbabwe flyttade mina föräldrar på 1980-talet för att
biståndsarbeta och under dessa år föddes jag. Många gånger har
jag hört om min födelse på landsbygden, om hur alla i byn kom och
dansade runt med mig och kallade mig för Chiedza, vilket betyder
ljus på shona. Pappa frågade, hur kommer det sig att ni visar
vårt barn så mycket glädje? "Ert barn?" svarade en man, "Chiedza
är vårt barn.” Om dagarna togs jag sedan omhand av en kvinna från
byn, Batsi, som lärde mig shona. Nu är jag här för första gången
som vuxen men jag har inte glömt dem som höll mig under de åren.
Zimbabweförfattaren Panashe Chigumadzi skriver i sin essäbok
”These Bones Will Rise Again” om drömmarna som blir kvar i
fotografierna av våra förfäder. Jag tänker på fotografiet av
Batsi som alltid stått på mitt skrivbord. Vad drömde hon om? Vi
är dem vi är genom de som har kommit före oss ​​och de som kommer
efter oss, skriver Chigumadzi. Det kan låta som en banal utsaga,
men här är det en kraftfull sanning.

När Zimbabwes historia ska summeras börjar man
ofta med befrielsekriget från de brittiska kolonisatörerna och
självständigheten 1980, president Robert Mugabe, befriaren som
skulle pekats ut som ansvarig för folkmord och som steg för steg
förvandlades till en alltmer maktfullkomlig diktator. 2017
tvingades han avgå, men inflationen och det politiska förtrycket
upphörde inte. För nationalistiska agendor passar det att
beskriva historien som något fast i tiden, med våldsamma kamper
och motståndshandlingar som definierande ögonblick. Det är
överblickbart, kontrollerbart. Men historien är föränderlig, den
lever sin eget liv. Det gäller både för individer och geografiska
platser. Chigumadzi liknar historien vid ett vattendrag och för
fram de berättelser som format Zimbabwe men som har skrivits ut
ur historien.
Jag besöker Nationalgalleriet i Harare, som ställer ut den
zimbabwiska konstnären Virginia Chihota. Jag fastnar vid en
målning av ett svart skelett i en vit spetskjol. Skelettet håller
en färglös blomma i handen och befinner sig i ett rött hålrum med
formen av en kista. Målningen har titeln: Vems barn är jag?
Frågan stannar kvar i mig medan vi kör genom kåkstäderna och jag
ser på allt liv därute. Ett barn säljer majs i en rondell med
sina föräldrar. Ett annat barn springer barfota och rullar
bildäck i sanden. Jag ser mig själv. Jag förstår att det kan vara
provocerande. Mellan oss finns inte bara en bilruta, utan en
oöverstiglig skillnad i privilegium. I den raka linjens
historieskrivning har jag fötts här, levt mitt liv i det trygga
landet i norr och gör nu en rundresa i minnenas allé för att jag
har råd och kan. Men det finns en annan berättelse, där jag
alltid varit här i röklukten och ljuden av liv. Jag var den stora
gemenskapens och kollektivets barn. Och jag är det
fortfarande.
Nästa dag åker vi de många timmarna ner till den
by där jag föddes. Vi kör bland acacia- och baobabträd, babianer,
väggropar och häftiga skyfall som tvingar oss att stanna vid
vägrenen. Lokalbussarna kör omkörningstävlingar. Chigumadzi menar
att zimbabwiernas sätt att köra har förändrats sedan 1990-talet.
Den är ett uttryck för folkets ilska och frustration.
Längs vägarna följer vi de vitklädda folksamlingarna under
träden. En ultrakonservativ sekt som befinner sig utanför
samhället och förlitar sig på andar och förfäder. En extrem
gruppering som sagt, men tron på förfädernas betydelse är den
starka kärnan i Zimbabwes kultur. De muntliga historier som lever
vidare från generation till generation. Koloniseringen ville
skingra och ersätta dessa traditioner och religioner, men de mest
framstående kyrkorna i Zimbabwe idag har startats av zimbabwier
som kombinerar kristen och traditionell tro. En väg till
överlevnad för ett folk som länge stått under kolonialt
förtryck.
Zimbabwes historia börjar som sagt inte med britternas intåg.
Innan dess hade landet befolkats av bantufolken Shona och Ndebele
i nästan 2 000 år. En av alla de mäktiga kvinnor som historien
tystat ner är Mbuya Nehanda, ett andligt medium som inte bara
ledde Chimurenga, det första befrielsekriget i Zimbabwe, utan
också banade väg för det andra stora befrielsekriget mot de
brittiska kolonisatörerna. Panashe Chigumadzi menar att
”förfädernas starka roll i Zimbabwe är den intergenerationella
andan av afrikansk självbefrielse. Historien är inte linjär, det
är ben som går ner i jorden och stiger igen och igen.”


När vi når fram till byn tar jag av mig mina sandaler och går
barfota ut i den röda sanden. Allt finns kvar. Huset där min
familj och jag en gång bodde, mangoträden och den överbyggda
verandan, kyrkan uppe på kullen. Sången från gudstjänsten hörs
långt ut i landskapet och när jag öppnar kyrkdörren uppfyller den
hela mig, som om jag helt tappar tyngd och jag gråter som om jag
aldrig gråtit förut.


Efteråt samlas vi för att dansa och sjunga. Och plötsligt är hon
där, Batsi. Hon kramar om mig hårt och skrattar högt,
”Wakadzoka!” säger hon, du kom tillbaka.  

Batsi visar mig runt i vårt gamla hus. Jag kan höra min familjs
röster från verandan där pappa grillade majskolvar och vi såg mot
horisonten om kvällarna. Historien är sin egen och sanningen om
oss kan vidgas och förändras i det evinnerliga.


Kobjällrorna ljuder bakom våra röster medan vi promenerar runt i
byn. Och jag frågar Batsi om vem hon var som ung, vad hon drömde
om. Men hon vill inte byta roller, hon är den som tar hand om och
bryr sig om mig. Hon svarar:
 “Jag drömde att du skulle bli afrikansk kvinna som
jag”.
 “Vad innebär det?” frågar jag.
 “Att arbeta hårt”, säger hon, “jag lärde dig att laga mat,
tvätta, städa och att ta hand om dig själv så att du alltid
skulle klara dig själv.”


Vi måste köra igen innan mörkret faller och jag
ser Batsi försvinna bakom mig på den dammiga sandvägen. Jag är
för all tid omgiven av händer som tog emot mig. Jag är full av
hennes liv.

Batsi fortsätter att gå ut och arbeta på majsfälten varje dag.
Hon sms:ar från sin gamla Nokiatelefon att hon hoppas resan hem
har gått bra.
Vems barn är jag? Ndiri Chiedza. Jag är Chiedza. Barn till en
gemenskap som rör sig över alla tider och generationer. Också
till dem vars ben går ner i jorden och stiger igen och igen.


Ester Roxberg, författare