Finns det verkligen inga fascister på våra gator?

I oktober 1922 tog fascisterna makten i Italien. Hundra år senare
vill få kalla sig fascister, men hur är det med det fascistiska
tänkandet? Eskil Fagerström går tillbaka till rötterna.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2022-10-27.


Låt mig inleda med en fråga. Har du träffat någon som kallar sig
fascist på sistone? Nej, jag tänkte väl det. I den mån fascismen
har politiska arvtagare kallar de sig snarare nationalister,
patrioter eller konservativa. Om jag däremot frågar om du hört
någon beskrivas som fascist, skulle nog svaret bli annorlunda.
Donald Trump, Viktor Orbán, Vladimir Putin, Giorgia Meloni och
Jimmie Åkesson – alla har de, mer eller mindre korrekt,
stämplats som fascister.


Fascismen tycks alltså vara en ideologi som ingen vill kännas
vid, men som ändå är ständigt närvarande. Att tro att det
någonsin ska uppstå en konsensus kring vad ett så laddat ord som
”fascist” egentligen betyder är nog naivt. Samtidigt ligger det
något märkligt i att ett så välbekant begrepp kan leva och frodas
utan någon form av vedertagen definition. Det kan alltså finnas
anledning att gå tillbaka och se vad fascism egentligen är
– och om det alls är möjligt att hitta en fungerande
definition.


Vi kan ta det från början. En söndagseftermiddag
i mars 1919 samlades ungefär 300 män och några få kvinnor i en
lokal vid Piazza San Sepolcro i centrala Milano. På mötet beslöt
de att bilda en förening kallad Fasci italiani di combattimento
eller ungefär ”Italienska kampförbunden”. Till ordförande valdes
dagstidningen Il Popolo d’Italias stridbare redaktör,
ex-socialisten och veteranen Benito Mussolini. Fascismen var
född.


Att gå till källorna är ju ofta en bra metod för att utröna
kärnan i en politisk ideologi. Det är svårt att förstå
socialismens rötter utan Marx eller liberalismens grundvalar utan
John Locke. Med fascismen är det annorlunda. Dess äldsta dokument
ger faktiskt nästan ingen vägledning alls. 1919 års fascister
krävde bland annat rösträtt för kvinnor, åtta timmars arbetsdag
och ökat fackligt inflytande på arbetsplatserna. Något spår av
antisemitism eller rasism fanns inte heller i texterna.


Ett bättre sätt att beskriva den tidiga fascismen är att
undersöka vad fascisterna själva faktiskt ägnade sig åt. För
snart utarbetades en tydlig praktik; en skoningslös och dödlig
kampanj för att krossa Italiens arbetarrörelse. Hade man frågat
de unga män som gick i första ledet för den,  skulle de nog
säga att fascismen definierades allra bäst av handgranaten,
knytnäven och knölpåken, il manganello – alltså de vapen som
användes för att lära landsförrädarna, socialisterna, att veta
hut.


I begynnelsen var alltså våldet och strävan efter makt. Men
annars var den första fascismen snarare en studie i att vända
kappan efter vinden. Inte ens grundarna visste med andra ord vad
deras rörelse stod för.


Sedan mötet i Milano 1919 har fascismen vuxit till ett månghövdat
monster, en svårslagen kandidat till titeln världens värsta
ideologi. Ungefär lika länge har också politiska tänkare försökt
hitta svaret på frågan jag ställde nyss, alltså ”Vad är
egentligen fascism?”


Socialisten Antonio Gramsci genomlevde
fascismens genombrott i Italien. Han menade, förenklat, att
fascismen skulle förstås som kontrarevolutionär panikreaktion på
socialismens framsteg, en slags ”överklassens väpnade gren”. En
annan tanketradition såg tvärtom fascismen som en i grunden
revolutionär rörelse, vars syfte var att skapa både ett nytt
samhälle och en ny modern människa. Med ett sådant synsätt -
förknippat med, till exempel den tyska filosofen Hannah Arendt –
avtecknar sig släktskap mellan bolsjevism, fascism och
nationalsocialism. För historikern Renzo de Felice, ledande
auktoriket på den italienska fascismen, var det ambitionen att
involvera massorna som skilde fascismen från andra auktoritära
styren, som till exempel den diktatur som general Franco ledde i
Spanien i nästan 40 år. Där diktaturer av Francos eller Pinochets
modell ville stänga medborgarna ute från politiskt deltagande,
vill fascismen nationalisera och mobilisera folket. Alla skulle
med.


Gemensamt för både Gramscis eller Arendts definitioner är att de
passar ganska dåligt in på de potentiellt fascistiska strömningar
vi ser idag. Jämförelser med 1930-talet i Tyskland eller Italien
brukar dessutom erbjuda en bekväm utväg för de
högernationalistiska politikerna i vår tid. Europeiska partier i
detta spektrum iscensätter knappast egna versioner av
partidagarna i Nürnberg, agerar rabiata rasister eller startar
anfallskrig mot grannländer. Alltså kan de ju enkelt och
indignerat neka till att vara fascister.


I den mån 1900-talets värsta ideologi lever idag
så har den alltså antagit nya former – inte sällan
innesluten i politiska partier verkande inom demokratins ramar.
Från 1990-talet har också utvecklingen fått historiker och
filosofer att formulera nya definitioner, som bättre fångar denna
nya verklighet. Enligt en av dem, den amerikanske historikern
Robert Paxton, bör fascismens olika yttringar ses som steg på en
utvecklingstrappa, ett kontinuum som börjar med intresseklubb för
krigsveteraner och slutar med förintelseläger.


I sin essä Ur-fascism från 1995 drev Umberto Eco tesen att denna
ideologi egentligen helt saknar ideologisk kärna. Allt som finns
är en serie typiska kännetecken, som hyllandet av traditionen,
ett motstånd mot modernitet, rädsla för det avvikande och ett
förakt för svaghet. Några eller alla av dem kan vara närvarande,
men inget av dem är obligatoriskt – resultatet är ändå
fascism, resonerade Eco.


Oxfordhistorikern Roger Griffin menar å sin sida att fascismens
olika yttringar delar en bärande idé som han kallar palingenetisk
ultranationalism. Bakom termen döljer sig en slags grundmyt om
behovet av återfödelse av nationen och en återgång till en era då
ens land var starkare, tryggare och mer förutsägbart och förstås
ännu inte saboterat av de grupper som pekas ut som ansvariga för
förfallet. Putins idéer om ett nytt ryskt imperium, Trumps paroll
Make America Great Again, Sverigedemokraternas ”För ett Sverige
som återigen känns som hemma” – alla bär de i någon mån spår
av denna urmyt. Samtidigt talar Griffin om att den uppgörelse med
det rådande systemet som föregår återfödelsen ofta förknippas med
revolution eller hård strid. En retorik och handling som kanske
inte är särskilt framträdande idag.


Och i slutändan är det kanske inte den exakta definitionen, en
klar vetskap om på vilka rörelser F-ordet kan klistras, som är
det viktiga. Utan att känna igen idéerna och vad de kan leda
till. Som palingenetisk ultranationalism. För om fagra löften om
hur hårda tag mot yttre och inre fiender ska återställa en
förlorad guldålder är de fascistiska yttringarnas gemensamma
kärna– ja, då lever vi en era till brädden fylld av
fascistiskt tänkande.


Eskil Fagerström, journalist och författare