Denna dagen, ett liv – om endagsromaner

Romaner som utspelar sig under en enda dag kan man grovt sett
skriva på två olika sätt. Men den finska klassikern Putkinotko
använder båda metoder. Dan Jönsson reflekterar över genren.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2022-10-24.


I romaner man minns finns ofta en scen som verkar koncentrera
hela bokens innehåll och stämning. I Joel Lehtonens Putkinotko
inträffar den, åtminstone för min del, någon gång på
eftermiddagen när Rebecka, lillflickan i den bångstyriga
tiobarnsfamiljen Käkriäinen, spanar ut ur den fallfärdiga
torpstugan och ropar bort mot skogen bakom bergklackarna: ”Hej
Gud! Kom inte hit! Hej Gud! Kom inte hit!” Och jo, visst verkar
Gud, och all annan ordning för den delen, se till att hålla sig
på avstånd från den här familjen, ett av de många utskott på den
finska fattigdomens stamträd som skildrats av författare som
Alexis Kivi och Väinö Linna – men aldrig riktigt som här; riktigt
så mustigt, så osande och utan all uppbygglig sensmoral.
Putkinotko, skrev en kritiker kort efter att romanen kom ut, är
”en bok som nästan tvingar en att hålla sig för näsan under
läsningen och torka sig om fingrarna efteråt och inte lämpar sig
för högläsning ens i manligt sällskap”.


Nåja: Putkinotko räknas idag som en av
grundstenarna i den finska litteraturen och hör alltså till de
där romanerna där handlingen utspelar sig på en enda dag. Exakt
vilken dag och vilket år är oklart; sommar är det iallafall och
Finland hör ännu till det ryska imperiet, avstånden räknas i
verst och Petersburg är den närmaste storstaden för människorna
vid Saimens strand. Men historien ligger och mullrar vid
horisonten; Joel Lehtonen skrev sin roman under de våldsamma åren
runt inbördeskriget och publicerade den i omgångar 1919 och -20.
Alltså ett par år före James Joyces ”Ulysses”, som ju ofta anses
banbrytande på den punkten. Skälet till det är nog att Putkinotko
är rätt okänd utanför Finland – medan Kivis ”Sju bröder” och
Linnas Saarijärvitrilogi har fångat läsare över hela världen,
inte minst i Sverige, så har Lehtonens klassiker gått under
världslitteraturens radar. Jag begriper inte varför. I sin
förening av koncentration och bredd, av realism och ironi, med
sitt myller av färgstarka gestalter och sin drastiska språkliga
uppfinningsrikedom är den ett verk som tål att jämföras med
vilket som helst av den europeiska nittonhundratalsromanens
stora.


Och kanske är det just romanens sätt att handskas med sin
tidsmässiga begränsning som gör den så originell. När en
berättelse koncentreras till en enda dag är syftet, föreställer
jag mig, att skapa tydlighet. För att uppnå denna tydlighet kan
författaren välja mellan, grovt sett, två metoder: reduktion och
expansion. Det vill säga, antingen förblir berättelsen ett
utsnitt ur en verklighet vars större sammanhang vi bara delvis
kan sluta oss till, som i Alexander Solzjenitsyns klaustrofobiska
En dag i Ivan Denisovitjs liv, eller Bernadette Meyers
medvetandeströmmande diktsvit Midvinterdag, för att ta två helt
olika exempel. Att båda dessa böcker utspelar sig på vintern är
nog ingen tillfällighet. Alternativet är att göra som i
norrmannen Sigurd Hoels kollektivroman från 1931, En dag i
oktober, där invånarna i ett hyreshus i Oslo under en kväll bit
för bit och var för sig lägger det sjaskiga pusslet till ett
borgerligt ödesdrama. Romanen som mikrokosmos alltså, en skärva
verklighet som speglar en hel värld – just som i Joyces Ulysses,
där hela den västerländska kulturhistorien flödar genom
vardagsbestyr och dagdrömmar.


Putkinotko gör, skulle jag säga, bådadera. Här är det alltså,
liksom i Ulysses, sommar, och precis som i Joyces roman är den
yttre handlingen på sin höjd banal. Från det att fru Eufrosyne
Käkriäinen – Rosina i dagligt tal – tidigt på morgonen tumlar ut
ur bastun, där familjen sover eftersom det fattas brädor i
stugväggen, sker i stort sett ingenting dramatiskt. Rosina tar
med sig ett par av barnen på ångbåten in till stan och hälsar på
sin bror som, visar det sig, blivit vräkt. Hennes man Juutas står
i begrepp att börja slåttern men ger sig istället iväg till
kvarnen efter mjöl. Det badas bastu, och familjens hyresvärd,
bokhandlare Muttinen, kommer med sin hålldam ut till villan ute
på udden. Och frampå nattkröken tar Juutas Käkriäinen med sin
svåger ut på fjärden för att visa stället där de kan gömma undan
hembränningsapparaten.


Det är egentligen det hela. Käkriäinens torp i Putkinotko är
verkligen en europeisk avkrok, ensligt beläget vid en vik av
Saimen i närheten av Savonlinna – Nyslott på svenska – långt
österut i nuvarande Finland. Men också bland de triviala bestyren
i denna skogsperiferi flikar sig förstås historien och
yttervärlden oavbrutet in med politik och katekesläsning,
moderniteter och klassmotsättningar. Putkinotko skildrar en
skenbart stabil värld före första världskrigets utbrott, men som
sagt: vi som vet kan höra mullret. När Rosina på besök hos sin
bror i stadens slumkvarter ser de röda tidningarna på köksbordet
blir de ett förebud om revolution och inbördeskrig. Och när
Juutas skyller sin lättja på det meningslösa i att slava på någon
annans mark, särskilt som den där Muttinen uttryckligen beordrat
honom att laga stugväggen, pekar det mot de orättvisor och den
vanmakt som gav bränsle åt våldet. Till och med bokhandlare
Muttinen, som i romanens långa slutmonolog fattar det oväntade
beslutet att ”hämnas” på Käkriäinens genom att skänka dem det
eländiga torpet, kommer snart att få se sig överkörd av
historiens stora hjul. Om bara några år lär den sortens
maktfullkomliga välgörenhet vara både omöjlig och meningslös.


Allt detta ryms inom loppet av en dag. En dag,
som ytligt sett knappt ägnas åt annat än att skaffa brödfödan,
tvätta sig från löss och oroa sig för vintern. Ungefär som de
allra flesta dagar, med andra ord. Den tydlighet som Lehtonen
vill uppnå handlar, tror jag, om det här: hur dagens och stundens
ständiga små glädjeämnen och bekymmer nästan alltid uppfattas som
större än det där som vi i efterhand brukar beskriva som de stora
händelserna. Visst, vi har våra minnen och våra förväntningar –
men det vi minns är inte alltid det väsentliga, och det vi väntar
oss av framtiden inträffar sällan.


Och vad gäller historiens skeenden famlar vi i blindo. Med ett
annat exempel: i Bernadette Meyers Midvinterdag finns några
avsnitt där revolten i Iran utspelar sig liksom på stort avstånd.
Det förankrar texten i historisk tid, december 1978 närmare
bestämt, men vad dikten förstås ännu inte vet något om är den
islamiska republik som revolten kommer att leda fram till – och
som alla läsare däremot självklart känner till och läser in i
texten. Att ”fånga dagen” i skrift är nog i grund och botten att
visa på det fåfänga i just det: det är att framhäva hur tiden
tvärtom genomströmmar oss, förändrar oss omärkligt för varje
ögonblick – och vår värld med oss. Som Mahatma Gandhi uttryckte
det: varje kväll dör jag, och varje morgon återuppstår jag. Denna
dag, ett liv. Detta liv, en dag. Vi är alla, som Juutas och
Rosina, dagsländor, endagsmänniskor på väg från ingenting till
ingenstans. Upptagna av nuet och just därför omedvetna om det.
Att det kan bli romaner och historia av det är ett mysterium.


Dan Jönsson, författare och essäist


Litteratur


Joel Lehtonens "Putkinotko" är den tredje och met betydande delen
i en svit böcker. Den publicerades ursprungligen i två delar
1919–1920, på förlaget Karisto och är en finsk klassiker. Den
filmatiserades 1954 av Roland af Hallström.


Bernadette Mayers "Midvinterdag" skrevs den 22 december 1978. Det
är en episk om årets kortaste dag och utspelar sig i en kylig
småstad i New England. 2021 utkom boken på svenska i översättning
av Niclas Nilsson på Ellerströms förlag.