Att vara människa är att vara tvetydig

Tvetydigheten står inte särskilt högt i kurs i dag. Men att
uttrycka sig diffust, tvetydigt och prövande är nödvändigt för
att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, säger Amanda
Svensson.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första den 18 mars 2020.


”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Så skaldade Esaias
Tegnér i dikten ”Epilog vid magisterpromotionen 1820”. Själv
stötte jag, naturligt nog, på detta bevingade uttryck för första
gången när jag läste litteraturvetenskap i Lund. Redan under
grundkursen skulle vi lära oss det Tegnér tydligen tyckte man
kunde vänta med till doktorspromoveringen, nämligen att snårigt
språk aldrig fick användas för att försöka dölja en bristande
klarhet i tanken.


Att uttrycka sig diffust, tvetydigt eller prövande i en akademisk
text förstod jag snabbt var ett tecken på, som bäst,
intellektuell slapphet och som värst, ren och skär ohederlighet.
Jag förstod, med andra ord, att min akademiska karriär var över
innan den knappt ens hade börjat. För oss som hade råkat utveckla
en alltför mystisk relation till språket, låt oss kalla det en
estetisk eller till och med en erotisk relation, fanns helt
enkelt ingen plats i forskningsprosans skarpt upplysta
språkkorridorer. Det fanns bara en naturlig arena för frivola och
promiskuösa språkmissbrukare som oss, och det var
skönlitteraturens skumma skrymslen. Där kunde de dunkla tankarna
få frodas fritt och omsättas till lika dunkelt språk, redo att
sedan benas upp av mer klartänkta och språkligt återhållsamma
litteraturvetare.


Att uttrycka sig tydligt och klart har alltid
stått högt i kurs. Det gäller kanske framför allt inom
talekonsten – retoriken – vars verktyg inte förändrats nämnvärt
under dess mer än tvåtusen år långa historia. Aristoteles
retoriska dygder och tricks lärs fortfarande ut till
gymnasieelever som närmast naturgivna, något lika statiskt och
absolut som matematikens principer. Men också när det kommer till
det skrivna ordet har tydlighet länge varit en av de främsta
dygderna, det yttersta tecknet på att skribenten för det första
förmår tänka en skarp och klar tanke, och för det andra, har
tillräckligt god kontroll över det bångstyriga och trubbiga
instrument vi kallar språk för att kunna förmedla denna tanke
till andra. Den som förmår uttrycka sig tydligt och klart bevisar
med andra ord sin intelligens och makt – men också sin ärlighet.
Att vara tydlig i tal och skrift är närmast en moralisk dygd, ett
tecken på att man inte har något att dölja, inte försöker gömma
sina luddiga tankar bakom en rökridå.


Språket är inte exakt, eftersom det alltid kommer finnas fler
ting än ord, fler nyanser av känslor än synonymer i ordboken.
Inte heller är språket statiskt, det är ständigt under
förvandling och omförhandling. Faktum kvarstår dock att detta
bristfälliga och ständigt föränderliga verktyg är det enda vi har
att ta till för att förmedla våra tankar och känslor. Inte
konstigt då att misstänksamheten mot språket har en rik historia.
Som litteraturvetaren Anthony Ossa-Richardson slår fast i sin bok
”A history of ambiguity” oroades redan de gamla grekerna av
språkets slippriga natur. Föremålet för Ossa-Richardsons studie
är som titeln antyder den språkliga funktion han kallar
”ambiguity”, tvetydighet. Med vilket han, något förenklat, menar
ord och utsagor som kan läsas och förstås på mer än ett sätt.
Denna dubbelhet kan vara avsiktlig eller oavsiktlig, uppenbar
eller väl dold. Den kan ta formen av exempelvis ironi, metafor
eller ordlek, och har genom historien ömsom stigit, ömsom sjunkit
i kurs. Ser man på tvetydighetens historia med Ossa-Richardsons
ögon inser man dock snart att den primärt uppfattats som en
språklig brist. Ja, mer än så – som en moralisk brist, något i
grunden ont. I bästa fall som något artificiellt och kokett, i
värsta fall som ett medel för att lura och bedra.


Det är inte svårt att förstå varifrån denna syn på tvetydigheten
som lögnens sängkamrat kommer. Det räcker med att tänka på valfri
politiker som frågas ut av en journalist. Politiskt snömos, till
intet förpliktigande, är en form av språklig kurragömmalek som
kan driva den mest tålmodiga åhörare till vansinne. Eller tänk på
det moderna politikerfenomen som kallas ”dog whistling”,
hundvisslande. Att ägna sig åt ”dog whistling” är att göra en
utsaga som största delen av befolkningen uppfattar på ett visst
sätt, samtidigt som en tilltänkt målgrupp uppfattar den som något
riktat specifikt till dem. ”Dog whistling” är framför allt en
fruktbar metod när det kommer till att saluföra åsikter som inte
anses rumsrena, exempelvis när en politiker vill tilltala en
grupp med rasistiska åsikter utan att för den skull kunna bli
beskylld för rasism.


Överlag står tvetydigheten inte särskilt högt i
kurs idag. Kanske beror det på det alltmer polariserade
debattklimatet. Fel ordval kan lätt placera en på fel sida om en
politisk gräns, och därför är det av största vikt att undanröja
alla eventuella risker för missförstånd. Klicksamhällets minskade
förmåga till djupläsning kan också sägas ha satt tvetydigheten på
efterkälke. För att nå ut i bruset av röster gäller det att
uttrycka sig kort, kärnfullt – och enkelt.


Men till vilket pris? En som ansåg att tvetydigheten tvärtom var
en viktig och berikande språklig funktion var litteraturkritikern
och poeten William Empson, vars bok ”Seven types of ambiguity”
från 1930 blev ett betydelsefullt verk för den nykritiska skolan.
Empson uppfattade tvetydigheten som konstnärligt och mänskligt
värdefull, om än notoriskt svår att definiera och studera. De sju
sorternas tvetydighet Empson listar beskrivs som kvaliteter hos
texten som inte nödvändigtvis är medvetna drag från författarens
sida. Tvetydigheten kan, på freudianskt manér, dyka upp som ett
oanmält besök från författarens omedvetna – som en konsekvens av
motstridiga åsikter och känslor – eller uppstå i efterhand, hos
läsaren. Den självständighet i språket som tvetydighetens
belackare fruktar ser han i stället som språkets, och
litteraturens, främsta styrka. Språket är inte bara ett sätt för
oss att förmedla det vi redan vet och tänkt, det är också en
spegel i vilken vi kan få syn på det vi inte visste att vi ville
säga eller höra eller läsa.


Jag vill mena att han har rätt. Parallellt med hyllandet av det
tydligt sagda har människan trots allt alltid dragits till det
svårtydda och komplexa. Inte som flugor mot ljuset, utan tvärtom
– ut i dunklet. Vördnaden inför mystiker och orakel, det
teologiska studiet av religiösa texter och det
litteraturvetenskapliga studiet av modernistisk dikt har detta
gemensamt: En längtan efter att vidga förståelsen av den
mänskliga existensen, genom språket.


Det finns naturligtvis tillfällen då språklig
entydighet och klarhet är av största vikt, låt säga i ett
testamente eller ett recept på sockerkaka. Eller för all del, i
en akademisk uppsats. Ibland måste man helt enkelt ta kontroll
över språket och tvinga det till lydnad. Men ibland måste vi nog
också våga bejaka tvetydigheten. Det dunklet sagda behöver inte
vara ett tecken på lathet eller ohederlighet, det kan helt enkelt
vara ett tecken på ödmjukhet. Ett erkännande av den
mångfacetterade och snåriga upplevelsen det är att tänka och
agera som människa. Ett sätt att försöka bringa reda också i det
dunkelt tänkta, som – om vi ska vara helt ärliga – faktiskt utgör
en betydande del av den mänskliga tankeverksamheten.


Amanda Svensson, författare


Litteratur


Anthony Ossa-Richardson: A history of ambiguity. Princeton
university press, 2019.