Vem är ansvarig för den svenska ensamheten?

Sverige är förknippat med ensamhet, men verkligheten är inte
fullt så enkel. Kristina Lindquist frågar sig när isoleringen
kräver en politisk lösning och när den har en politisk orsak.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2020.


En kvinna hälsar på i en jaktstuga i bergen. När hon vaknar efter
en ensam natt är hon skild från världen av en genomskinlig vägg,
och allt liv bakom den tycks vara utplånat. Marlen Haushofers
ständigt aktuella roman ”Väggen” från 1968 har tolkats som
dystopi i kalla krigets skugga, som feministisk
utvecklingsberättelse och civilisationskritik i Henry David
Thoreaus anda. Men på ett väldigt konkret plan är den främst en
betraktelse över ensamhetens topografi. Romanen utspelas till
stor del i ett akut nu där mörker, hunger och kyla måste hanteras
– men så kommer plötsligt passager som öppnar tiden och etablerar
ensamheten som ett permanent öde: ”Jag har efter hand börjat
förstå att jag aldrig kommer att komma tillbaka”, skriver kvinnan
i en dagbok som troligen inte kommer att bli läst. Med ensamheten
kommer skräcken inför att förvandlas till något som passerar
djurets väsen på väg mot avgrunden. Redan nu, skriver hon, är hon
bara ”ett tunt skal över ett berg av minnen”.


I ”Väggen” tecknas en bild av existentialismens övergivna
människa, där ensamheten utgör varats obevekliga grundvillkor.
Det är samma kosmiska ensamhet som i Harry Martinssons ”Aniara”,
med ödsligheten välvd som en tung ”stenrymd” kring människans
själ – egentligen oavsett sällskap av andra.


Vad har då någon av oss att sätta upp mot
kosmisk ensamhet? Vilka reformer kan egentligen spränga en
stenrymd kring själen? Det tycks i alla fall vara trendigt att
försöka sig på detta. Partiledare talar om att ”bota” och ”ta
krafttag” mot ensamheten. Ledarsidor av olika färger beskriver
ensamhet som ett folkhälsoproblem och i riksdagen lägger
folkvalda över hela skalan motioner om att minska social
isolering. 2018 fick Storbritannien till och med världens första
ensamhetsminister. Men om ensamheten verkligen är ett
existentiellt grundvillkor är ju denna politisering bara fåfänga,
och ett tomt försök att klä det eviga i något som inte på allvar
rymmer människans belägenhet i världen. Kan ensamheten verkligen
kan vara politisk?


Kylan från det där existentiella grundvillkoret har nog de flesta
av oss känt, och kanske har vi rentav koketterat med den
själsliga tomhet som kan uppstå mitt i gemenskapen med andra.
Verklig ensamhet är något annat. Det är helt enkelt skillnad på
att vara en ”svarad människa” och på att inte vara det, för att
tala med författaren Malin Lindroth, som beskriver ensamhetens
avgörande gräns just så i sin självbiografiska essä ”Nuckan”. I
strömmen av vardagliga ord ryms en bekräftelse som säger att du
finns till. I en förtvivlad passage beskriver Lindroth en sommar
då rädslan för att avvisas tar henne helt i besittning, då varje
ord som lämnar henne känns som en nådeansökan och ”en bön om ett
uppehållstillstånd” i en tillvaro som inte tillhör henne. Hon
skriver: ”Och nu handlade det inte bara om män, nu var skräcken
allomfattande. Jag var rädd för att visas bort av alla, ur alla
sammanhang. Bannlysas. Visas ut i ödemarken”. Ensamheten får helt
enkelt Malin Lindroth att tvivla på sin rätt att existera, och ur
ett historiskt perspektiv är det inga konstigheter, eftersom
samhörighet med gruppen länge var en absolut förutsättning för
mänsklig överlevnad.


Av allt att döma var isoleringen än större för
den man som i november 2019 hittades död i sin lägenhet på
Södermalm i Stockholm. Tidningarna skrev att han hade legat där i
tre år, och att radion fortfarande stod på. Det är en död som
tagen ur ”Väggen”, där huvudpersonen resonerar om att ingen
kommer att trycka sina ”varma, levande fingrar” mot hennes
kallnande ögonlock när det väl blir dags. Och den här sortens
nyheter har närmast blivit en egen genre bland mänskliga
tragedier, och tas ofta som intäkt för att något gått riktigt fel
i vårt samhälle.


Det är dock en envis myt att Sverige med sina många singelhushåll
skulle vara ett särskilt ensamt land. I själva verket ligger vi
tvärtom en bra bit efter länder som Ungern och Grekland både vad
gäller upplevd ensamhet och social isolering. Men sådana
rankningar minskar knappast lidandet för den som rent faktiskt
står utanför mänsklig gemenskap. Siffror från SOM-institutet
visar till exempel att sex procent är ensamma alla kvällar i
veckan och att 13 procent umgås med vänner mindre än en gång i
månaden.


Det låter onekligen sorgligt – frågan är bara
vems ansvaret är. Liberala skribenter som betonar individens
ansvar för den egen lyckan kan häpna över hur ”vuxna, friska”
människor blivit så hjälplösa att de ”behöver politiker och
tjänstemän för att knyta vänskapsband”. Och möjligen kan man
betrakta ensamhet som ett fenomen utanför politikens räckvidd om
man utgår från ett slags neutral och arketypisk medelmänniska,
som står orörd av politiska spår från exempelvis fattigdom och
klass. Den som lever med arbetslöshet och låg inkomst lider
nämligen också oftare av ensamhet, vilket kanske går att glömma
om man betraktar bussbiljetter, kafébesök och internetabonnemang
som sådant som alla självklart har råd med. Minskad tillgång på
billig psykoterapi kan också göra det till en klassfråga att
bryta en ensamhet som inte sällan präglas av ångest och skam.


Men det som oftast återkommer i debatten om politisk ensamhet är
bilden av den ensamma ålderdomen, trots att verkligheten kring
detta inte alls är entydig. Äldre känner sig mindre ensamma än
yngre, men är rent faktiskt mer socialt isolerade. I boken
”Ensamheten värst”, som samlar 18 år av Siri Johanssons ensamma
dagboksanteckningar, konstaterar hennes son Sven Teglund att det
som bröt dödläget för modern var att få komma till ett
servicehus, där hon med stor tvekan levde upp inför ett nytt
socialt sammanhang. Är det i så fall en politisk fråga att
chansen att få plats på ett äldreboende halverades under de
första decennierna på 2000-talet? Eller att en majoritet av
Sveriges kommuner gör besparingar på äldreomsorgen? En av de
åtgärder som diskuteras på flera håll är att lösa nattillsynen
med kameror istället för med mänsklig närvaro. Eller som poeten
Ragnar Thoursie skriver i en dikt om hemtjänstens nattpatrull:


Inget benbrott denna gång, ingen som ligger på golvet och kvider.


Bara rop efter någon att prata med,


i vargtimmen


Mer sällan diskuteras exilens ensamhet som
politisk fråga i debatten om migration, trots att Sverige är ett
av de länder där det är svårast att hitta nya vänner för den som
kommit hit från annat håll. Och trots att sådant som stopp för
familjeåterförening och skärpta försörjningskrav för att få ta
hit anhöriga är en politik som rakt av skapar ensamhet.


För den som flytt över hav och land kan ensamheten nämligen
väldigt konkret bli en direkt konsekvens av politiska beslut. I
reportageboken ”Dom som stod kvar” skriver journalisten Thord
Eriksson om afghanska ungdomar som efter godtycklig
åldersuppskrivning – det kan handla om ett ögonkast från en
handläggare – blivit utkastade i fullständig ensamhet. Det är en
ensamhet som gör att ingen reagerar när ett juridiskt biträde
slarvar eller när nya omständigheter borde ge rätt till ny
prövning. Ingen svarar på andra sidan av den genomskinliga
väggen.


Kristina Lindquist, kulturskribent


Litteratur


Brülde, Bengt & Fors, Filip (2015) ”Den svenska ensamheten:
Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande” i
Annika Bergström, Bengt Johansson, Henrik Oscarsson & Maria
Oskarson (red), ”Fragment”. Göteborgs universitet:
SOM-institutet.


Eriksson, Thord: ”Dom som stod kvar”. Natur & Kultur, 2019.


Marlen Haushofer: ”Väggen”, övers: Rebecca Lindskog. Bokförlaget
Thorén & Lindskog, 2014.


Siri Johansson och Sven Teglund: ”Ensamheten värst”. Teg
publishing, 2016.


Malin Lindroth: ”Nuckan”. Norstedts, 2018.


Harry Martinsson: ”Aniara. En revy om människan i tid och rum”.
Albert Bonniers förlag, 1956.


Ragnar Thoursie: ”Sånger från äldreomsorgen”. Albert Bonniers
förlag, 2009.


Länkar


”Grannen låg död i över tre år” (Aftonbladet, 20/11 2019)


 Hanne Kjöller: ”Att vara ensam är ett val” (DN, 3/7 2019)


”How lonely are Europeans?” (EU Science hub, 2019)


”Professor: Chansen att få plats på ett äldreboende har
halverats” (SVT 7/9 2018)


”Så många sparar på äldreomsorgen” (Kommunalarbetaren, 16/12
2019)


Expat Insider 2017