Det finns många skäl att hänga med på Darwins resa

Rafflande och ruggig. Charles Darwins Resan med Beagle är suverän
läsning, men den ger också den moderna läsaren övning i att skaka
på huvudet, menar författaren och biologen Fredrik Sjöberg.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2022-04-25.


Först av allt – en varning. Känsliga lyssnare som bekänner sig
till flera tusen år gamla teorier om skapelsen bör möjligen
stänga av radioapparaten redan här, så även de som tar illa vid
sig av att rasbiologer som Carl von Linné och Charles Darwin ännu
tar plats i det offentliga rummet. Anser man att naturforskare
som de ska gömmas undan, och statyerna kasseras i
metallåtervinningen, kan det som följer framstå som stötande. En
promenad i det vackra vädret är nog att föredra.


Kvarvarande lyssnare, ni oförbätterliga råskinn, ska få höra om
en resa som kom att betyda mer än de flesta: det brittiska
örlogsfartyget Beagles världsomsegling på 1830-talet, sorglöst
finansierad av idel kolonialister och imperiebyggare. En ganska
ordinär expedition, ska sägas; syftet var att kartlägga
kustlinjer och farleder, främst i Sydamerika, och resan hade
knappast blivit legendarisk om inte Beagles 26-årige befälhavare,
Robert FitzRoy, hade plågats av en välgrundad misstanke att hans
anlag för depression kunde slå över i komplett galenskap.


Alltså behövde han sällskap, en bildad, godmodig människa att
samtala med när tristessen och grubblerierna kom smygande. Frågan
gick till den fyra år yngre överklasspojken Charles Darwin – som
skulle ha blivit läkare, var det tänkt, men han ogillade
barbariska operationer utan bedövning, så nu skulle han istället
bli präst. Inte för att han var påtagligt religiös, men en
position som landsortspräst lovade gott om fritid för att samla
skalbaggar, som var hans egentliga intresse. I det läget kom
budet från kapten FitzRoy – och resten är, som bekant, historia.


Darwin mönstrade inte på Beagle som officiell naturforskare, utan
som privatman och betalande passagerare. Hans mamma hade ärvt en
porslinsfabrik så det fanns gott om pengar i familjen, och när
killarna väl kom iväg med 28 man i besättningen och sex kanoner
på batteridäck började så Darwins förvandling från bortskämd
flanör till en av tidernas vassaste vetenskapsmän. Det var i
december 1831; de kastade loss och satte kurs på Kap Verde.
Darwin ångrade sig omedelbart, så vedervärdig var hans sjösjuka.


Men han bet ihop och började skriva ner sina observationer och
funderingar. Inte så mycket från havsvidderna, men väl från alla
de platser där man ankrade. Fem år senare, när de kom hem till
England igen och Darwin satte sig att redigera sin bok Resan med
Beagle, noterade han att oceanerna visserligen hade varit stora,
men att han ändå hade befunnit sig på landbacken under mer än tre
år – i Brasiliens djungler, på Pampas och i Patagonien, i Chile,
Peru och senare bortåt Nya Zeeland och Australien samt slutligen
i södra Afrika. Dessutom hade Beagle på vägen anlöpt en lång rad
mindre öar: Falklandsöarna, Galapagos, Tahiti, S:t Helena och
många andra. Alla bidrog till Darwins tänkande kring livets
utveckling på jorden.


"Resan med Beagle" är en förvånansvärt bra bok.
Författaren var ännu mycket ung och ett alldeles oprövat kort.
Berömmelsen i och med skandalboken Om arternas uppkomst låg ännu
tjugo år i framtiden. Men skriva kunde han. Stilen är frisk och
berättelsen lever av alla biologiska och geologiska iakttagelser,
som dessutom vittnar om att han redan då hade börjat syssla med
artbildningens gåta. Hans uttryck ”den allsmäktiga tiden” pekar
spikrakt fram emot hans banbrytande evolutionsteori. Emellertid
kan och bör denna bok även läsas lika mycket för dess berättelser
om alla människor författaren möter. Bussiga landsmän och brutala
tyranner om vartannat, och förstås även mer ursprungliga
folkspillror med sämre framtidsutsikter.


Eländigast är befolkningen i de regniga, vindpinade bergen på
Eldslandet, nere vid Kap Horn. De står där halvnakna i kölden på
stranden och fattar ingenting; européer har de aldrig stött på
förut. När Beagle bränner av ett kanonskott från två kilometers
håll svarar de med att kasta sten. Vid ett annat tillfälle när
FitzRoy och hans mannar försöker kommunicera blir kaptenen orolig
och skjuter ett par pistolskott i marken bredvid några
urinnevånare, men de vet inte var skjutvapen är och blir bara
förvånade, inte rädda. Darwin skriver i sin dagbok att de kan
bara inte begripa vem som är överlägsen. Den enda pedagogik som
fungerar är att skjuta ihjäl dem.


På flera ställen i boken finns kommentarer om att skillnaden
mellan vilda och civiliserade människor ofta är större än mellan
vilda och domesticerade djur. På Tahiti är det dock inte lika
förskräckligt, skriver han, för där har missionärerna haft större
framgång. Till och med sedeslösheten som sägs utmärka öns kvinnor
finner han aningen överdriven, och aboriginerna i Australien kan
åtminstone jaga med bumerang. Oborstade är de, men intelligenta.


Ja, ni hör.


Naturligtvis var Charles Darwin rasist och sexist och allt annat
ont som är lätt att fördöma i dag, men det tjänar ingenting till
att skuldbelägga honom för 1900-talets mordorgier under buller
från rasbiologins med tiden ganska tomma tunnor. En möjliggörare,
i någon mening ja, men inte mer än Albert Einstein i relation
till atombomben. Tänkarna ska bedömas just för sina tankar, inte
andras gärningar, för också cancelkulturen kan slå över i
komplett galenskap. Det enda raka är att läsa det de skrev, och
sedan tänka själv, det gäller många – från Linné, Adam Smith och
Darwin till Ayn Rand och Karl Marx.


Den senare skickade förresten ett exemplar av sitt magnum opus
Das Kapital till Charles Darwin, sådär som stora författare gör
för håva in lite beröm från andra tolvtaggare. Men Darwin gjorde
sig aldrig omaket att läsa boken. Han hade börjat forska om
daggmaskar då, så han hade väl inte tid.


I ungdomen, på resan med Beagle, var det mest
plattmaskar han studerade, och lysmaskar. Bläckfiskar också, och
fjärilar samt sköldpaddor förstås och vattensvin, gamar, finkar,
strutsar, ödlor, palmer, sniglar, koraller, valar, mossor, löss
och ungefär allting annat inklusive myrlejonsländor och
fossiliserade mastodonter. Politisk filosofi var inte hans grej,
det framgår mot slutet av Resan med Beagle, i en reflexion över
”den brittiska nationens filantropiska själ”. Han skriver: ”Som
engelsman är det omöjligt att betrakta dessa avlägsna kolonier
utan en stark känsla av stolthet och tillfredsställelse. När man
hissar den brittiska flaggan verkar rikedom, välstånd och
civilisation oundvikligen följa.”


Ja ja, fast å andra sidan, Marx var väl inte så bra på
skalbaggar. Som intellektuell måste man hämta impulser från olika
håll, hela tiden. En förutsättning är att böckerna finns
tillgängliga i tryck, som Bibeln har varit i gott och väl
femhundra år. När Resan med Beagle gavs ut i januari 2022, i
Kungliga Vetenskapsakademiens klassikerserie, var detta ord i
rättan tid. Cancelkulturen var visserligen omdebatterad, men kön
till metallåtervinningen var ännu lång. Så läs, kära lyssnare.
Darwin lämnar ingen oberörd. Man kan inte sitta och nicka
instämmande en hel dag. Man får liksom nackspärr av det. Bättre
att skaka på huvudet ibland – och glädjas åt allt som har blivit
bättre sedan 1830-talet.


Fredrik Sjöberg, författare och biolog


Litteratur


Charles Darwin: Resan med Beagle. Översättning: Daniel Helsing.
Fri tanke förlag, i samarbetet med Kungliga vetenskapsakademien,
2022.