Baldwin, Buckley och rasismens skugga över den amerikanska drömmen

Hur kan den amerikanska mardrömmen om raser få ett slut? 1965
debatterade författaren James Baldwin med den konservative
ideologen William F Buckley. Aleksander Motturi reflekterar över
deras möte.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes
första gången 2020-06-09.


I ett av de mest kända filmklippen med författaren James Baldwin
får han – på äldre dagar – frågan om han, i början av sitt
författarliv, betraktade sig som underlägsen då han både var
svart, utfattig och homosexuell.


“Herregud, kan man ha sämre förutsättningar?” föreställer sig
programledaren att hans gäst måste ha tänkt.


Ett leende blottar Baldwins karakteristiska glipa mellan
framtänderna. Sedan det blixtsnabba svaret.


”Nej, jag tyckte nog att jag fick jackpot.”


Ett lättsamt skratt bryter ut i tevestudion, programledaren och
studiopubliken skrattar unisont med författaren själv.


”Det var”, tillägger Baldwin, ”så skandalöst att man inte kunde
tänka sig något värre. Jag var tvungen att dra fördel av
situationen.”


Det är svårt att föreställa sig att James
Baldwin skulle bli så uppmärksammad som han är i vår tid utan
alla klipp som finns på nätet. Flödet av kloka, snabbtänkta svar
och kommentarer är outsinligt.


Men i de flesta klipp är Baldwin inte lika upprymd.


Omedelbart efter det historiska grälet med Robert Kennedy 24 maj
1963, som blottade administrationens aningslöshet inför
rasfrågan, anlägger han en mer filosofisk ton:


”Jag kan inte vara pessimist eftersom jag är vid liv”, säger han
i en intervju med psykologen Kenneth Clark. ”Att vara pessimist
innebär att man ser livet som en akademisk fråga. Så jag är
tvungen att vara optimist. Jag är tvungen att tro att vi kommer
att överleva. Men framtiden för de svarta är exakt lika ljus
eller mörk som landets framtid i sin helhet.”


Baldwins krystade optimism omhuldar inga utopier. Han är inte en
tänkare som hänger sig åt ett slutet politiskt system, en
religion som erbjuder frälsning, en ideologi som ger löfte om
historiens slut. Kyrkan, där han var verksam som
ungdomspredikant, lämnade han när han var sjutton. När han – på
sin käre vän Eugene Worths inrådan – gick med i ett socialistiskt
ungdomsförbund ”distanserade” han sig som trotskist eftersom det
– som han skriver i förordet till The Prize of the Ticket – var
”intressant att (som nittonåring) vara antistalinist i en tid när
Amerika var allierat med Ryssland”.


Inte heller blev han cynisk i sin kritik av samtiden. Så länge
man andas måste man söka hopp, brukade han intala sig, länge
plågad av vännen Eugene Worths självmord från Washington Bridge.
I det televiserade samtalet med Clarke är det dock det
misslyckade mötet med Kennedy som tynger honom:


”Det finns dagar”, säger Baldwin, ”och det här är en av dem, då
jag undrar vad man har för roll i det här landet, vilken ens
framtid är, exakt hur man ska kunna förlika sig med situationen
här, och hur man ska kunna framföra till den vida, oreflekterade,
tanklösa, grymma majoriteten av vita att man är här. Och att vara
här betyder att man inte kan vara någon annanstans. Jag är
vettskrämd över den moraliskt urgröpta hjärtlöshet som finns i
vårt land. De här människorna har lurat sig själva under så lång
tid att de inte riktigt tror att jag är en människa, det här
baserar jag på deras uppförande, inte på vad de säger. Det
innebär att de har format sig själva till moraliska monster.”


Baldwin tar sig för pannan, nästan som om han skräms av sina egna
ord.


”Det är en fruktansvärd anklagelse”, inser han i samma ögonblick
som Clarke flikar in en ny fråga.


”Men jag menar vartenda ord av det jag säger.”


Vanligtvis är han inte lika nedstämd eller
uppgiven, snarare kamplysten. I februari 1965 – en vecka innan
Baldwins pjäs ”Blues for Mr. Charlie” hade premiär på Dramaten i
Stockholm – befann han sig i Cambridge för att debattera med den
amerikanska konservatismens huvudarkitekt, William F Buckley.


Debatten kretsade kring huruvida den amerikanska drömmen kan
gynna den svarta befolkningen, eller om den snarare förverkligas
på bekostnad av de svarta.


Mötet, som spelades in av BBC, skildras detaljrikt i boken "The
Fire Is Upon Us" av statsvetaren Nicholas Buccola. Aulan i anrika
The Cambridge Union var fullsatt. Sjuhundra personer trängdes och
arrangörerna lär ha rest skyddsstaket för att inte fler skulle
försöka ta sig in för att ta del av uppgörelsen mellan de båda
intellektuella giganterna.


Den ene en radikal förkämpe för medborgarrättsrörelsen – dess
”poet”, för att citera Malcolm X (som skulle mördas tre dagar
senare); den andre en man som identifierade sig som den
amerikanska drömmens väktare, och som var hängiven tron på att
USA förkroppsligade en ”oas för frihet och framgång”. Till de
”omutbara sanningar” på vilka nationen vilade räknade Buckley
idén att endast de som visat sig värdiga makt bör ges ”rätt och
skyldighet att utöva självstyre”, och att ekonomisk och social
trygghet måste förtjänas av individen, snarare än att garanteras
av en välfärdsstat.


Buckley driver på det hela taget samma linje som när han
försvarade de vita i Sydafrika, inte för att han explicit var för
apartheid, utan för att tiden – i hans ögon – ännu inte var
mogen för jämlikhet och allmän rösträtt. De svarta var, liksom i
den koloniala matrisens rashierarkier, ännu inte tillräckligt
långt framskridna för att bemyndigas med samma självstyre och
makt över sina liv som den vita befolkningen.


Under debatten hävdar Buckley att
medborgarrättsrörelsen har gjort allt för att rikta fokus på det
faktum att vita diskriminerar svarta. Men frågan är vart de är på
väg nu? ”Det förefaller”, säger han, ”som om de är på väg att
glida in en prokrustisk formel som mindre handlar om att värna
svartas utveckling än att förstöra för de vita.”


I likhet med FBI, som efter mötet med Kennedy intensifierat
övervakningen av Baldwin, utmålar han stjärnförfattaren som en
doktrinär och nitisk vänsteranhängare, rent av misstänkt
kommunist, som vill omintetgöra den västerländska civilisationen.


James Baldwin hade redan tidigare – med essän "Nästa gång
elden" – blivit känd för sin skildring av hur rasismen
kastar en skugga över den amerikanska drömmen. När han får ordet
påminner han om det pris som de lågavlönade och förslavade har
betalat och fortfarande betalar för att hålla den drömmen vid
liv. Efter 400 år och åtminstone tre krig är, betonar Baldwin,
”amerikansk jord full av lik från mina förfäder”.


Från talarstolen understryker Baldwin att det inte bara är de
svarta som är offer, utan också de vita; Amerikas moraliska liv
och verklighetsuppfattning har ”förstörts av den farsot som
kallas färg”. Vad som står i fokus för Baldwin är med andra ord
de djupa antaganden som ligger till grund för tron på den
amerikanska drömmen.


Härigenom blir frågan om identitet oundviklig. Inte i första hand
de svartas identitet, eller de vitas identitet, utan nationens
identitet. James Baldwin frågar sig hur tillit ska byggas mellan
framtida generationers medborgare. Och som så ofta insisterar han
på att jämlikhet inte är möjlig innan vi ser slutet på mardrömmen
om raser.


Aleksander Motturi, författare



Litteratur


James Baldwin: The Prize of the Ticket. St Martins Press, 1985.


James Baldwin: Nästa gång elden. Översättare: Olof Starkenberg,
Norstedts 2019.


Nicolas Buccola: The Fire is Upon Us. James Baldwin, William
F. Buckley Jr., and the Debate over Race in America. Princeton
University Press, 2019.