Hodell och Hellsing – avigheten mitt i den svenska vanligheten

Det finns en avighet mitt i den svenska vanligheten. I dess
centrum återfinns två herrar föda 1919 Åke Hodell och Lennart
Hellsing. Magnus Haglund visar hur deras konst hänger ihop med
landet lagom.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2020.


En av poeten Åke Hodells mer berömda skapelser kom till redan
hösten 1937. Det skedde på Hammarby idrottsplats, under en match
där Hodell var hejaklacksledare för Södra Latins fotbollslag. I
sin helhet låter den så här:


Sassa brassa mandelmassa


Hej, hej, hej


IK Frej


Heja Gröndaaaal!


En av poängerna var förstås att inget av lagen hette Frej eller
Gröndal. ”Men alla visste att de var de två sämsta lagen i
gärdesgårdsserien”, som Hodell uttryckte saken.


Han var stridspiloten som störtade, som blev antimilitarist och
poet, teaterman och ljudkonstnär. Det finns mycket
som binder ihop honom med det internationella avantgardet,
med dadaismen och Fluxusrörelsen, ljudpoesin och slumpmusiken,
den drömda och den politiska konsten.


Men där finns också ett parallellt inhemskt spår som leder i
delvis andra riktningar, lika mycket bakåt som framåt i tiden och
som hör ihop med folkliga traditioner, revyer och ramsor,
Andersson, Pettersson och Lundström, likaväl som med Bellman och
Almqvist. Och inte minst Lennart Hellsing.


Hodell och Hellsing var båda födda 1919 och i
deras konstnärskap och författarskap förenas språkknådandet och
dråpligheten, en fantasirikedom som får ordklangerna att ta
oväntade vändningar, skapa nya molekylära föreningar, öppna sig
för leken, trolleriet, de magiska förvandlingarna.


Åke Hodells komiska militär General Bussig är i den bemärkelsen
släkt med Kusin Vitamin och frasen ”Klipp av deras meningar,
klipp sönder deras ord”, som återkommer gång på gång
iLågsniff, skulle kunna vara något som Krakel Spektakel
ägnar sig åt, i antiauktoritär villervalla.


Det finns en svensk avighet, mitt i den svenska vanligheten och i
bakgrunden finns Carl Jonas Love Almqvists experiment med
rimformer och halsbrytande ordvändningar, i nonsensdikterna
tillkomna under landsflykten i Amerika på 1850- och 60-talen.


Det finns fascinerande korrespondenser mellan Hellsings ”Hej, sa
Petronella ifrån Plaskeby, det är tid att fälla upp sitt
paraply”, och Almqvists ”Kan man ej säga: / ’Ack, söta syster!
Låna mig din Parasoll’? / Jo visst. Men kan den andra icke
överväga och svara: ‘Syster! Den är blott ett gammal såll, / så
full av hål!”


I en artikel i Aftonbladet 1964, ”Dikt vid språkets gräns”,
lyfter Kurt Aspelin fram Almqvistdimensionerna i Lennart
Hellsings rimkonst, ett litterärt landskap där ”den folkliga
ramsans bakvända visa skjuter skott och där Lennart Hellsing
timrar på staden Annorlunda - ‘en stad där allting sker, ut och
in och bak och fram och upp och ner’”. Enligt Aspelin handlar den
här sortens skrivande om en ”naiv lekfullhet inför ljuden som
konkret byggmaterial, spontan glädje vid språkets och logikens
kullerbyttor”.


Det skulle lika gärna kunna vara Åke Hodells konstnärskap han
beskriver, inte minst det som äger rum i radiopjäsen om just
Almqvists landsflyktsår i Amerika, Den stora segern vid
Gettysburg från 1972. Här förvandlas verkligheten, på ett
galghumoristiskt och melankoliskt vis, med hjälp av upprepningar
och rytmiska förskjutningar. Samma sak många gånger om, i
ständigt nya belysningar, med hjärnans elektroniska aktiviteter
som fantiserar om livet där borta, på andra sidan havet. I ett
brev till producenten Stina Eidem under föreställningsarbetet
fångar Hodell Almqvists tvetydighet och kreativa ambivalens:


”Hos Almqvist brottades fantasierna och realiteterna med varandra
på ett mer uppförstora sätt än hos vanliga människor. Svårigheten
för Almqvist var att skilja fantasi och verklighet åt (en åkomma
som hand delar med de flesta författare).”


Ja, så där formulerar sig Åke Hodell och han befinner sig i det
här skedet i direktkontakt med omvandlingskrafterna och de
revolutionära omstruktureringarna i Almqvists författarskap.


Men för både Åke Hodell och Lennart Hellsing
tycks detta bråkande med verklighetsbilderna och anammandet av
fantasins förvandlingskrafter handla om någonting mer än poetisk
lekfullhet. Som konstnärlig akt är det hela intimt förbundet med
upplevelser av andra världskriget, av ett Sverige som är litet,
ansatt och trångt och söker samförståndslösningar, och senare,
efter kriget, mynnar ut i välfärdsstatens rationalism och
nyttotänkande. Var sak på sin plats.


Räta linjer, korrekta åsikter.


Hodell och Hellsing bryter med allt detta och de gör det med
konstnärlig suveränitet och en virtuositet i handlaget, i ordens
placeringar, kommatecknens rytmiska förskjutningar, de oväntade
tankesprången mitt i vardagsbilderna.


Lennart Hellsing var visserligen aldrig, som Åke Hodell, med om
någon flygolycka som påverkade hela konstnärskapet och blev en
moralisk frågeställning om maktens språk. Men kriget kastar ändå
sina skuggor och föder detta enorma frihetsbehov i språkets
kränganden, ett kollagetänkande med skarpa linjer och
förbluffande kombinationer som i hög grad påminner om Öyvind
Fahlströms metod: ”Man tar en bit A och hittar en bit B och det
tänder vildsint när man stryker A mot B”.


Ja, det är detta de ägnar sig åt, Herr Kors-och-Tvärs och Fröken
Hit-och-dit. De dansar med varandra och gläder sig åt de
oregerliga rytmerna som får världen att vibrera, något som kommer
till ett fantastiskt uttryck i Kanaljen i
Seraljen, konstboken från 1956 där Hellsings dikter
omskapats av konstnärer som X:et, Randi Fisher, Endre Nemes och
Karl-Axel Perhson.


Därför är det helt följdriktigt att Lennart Hellsing uppskattade
en bok som Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten.
Eller att han, i en Aftonbladetartikel 1966, kunde beskriva Maria
Gripes romanfigur Hugo som ”en romantisk symbol för ett uppror
mot de sociala konventionerna, mot stela regler och tidsjäktet”.


Här tydliggörs släktskapet med Åke Hodells
konstnärliga och politiska anarkism, rättframheten och det
direkta tilltalet, som inte jamsar med och gör sig till, men har
en absolut känsla för komiken när språkordningen ställs på ända.


Det är detta som äger rum i Verner von Heidenstam, Nya dikter,
attentatsverket från 1967 där Åke Hodell har hällt bläck över
Heidenstams lyriksamling från 1915. Så kan det högtidliga och
nationellt laddade språket invaderas av främmande och förstörande
krafter, djur på vandring över boksidorna, en nödvändig oordning
mitt i det som uppfattar sig som fast och färdigt.


I dikten Medborgarsång, i strofen som Heidenstam inleder ”Vi
stridde gemensamt för hem och härd,/då våra kuster förbrändes,”
låter det så här när Hodell gått loss med bläcket:


Vi stridde gemensamt för hem   härd


Då våra k    rändes


Ej her


När v


Ej her


men


Det       äck på Sveriges b


Att     eter pengar.


 


Det är sk


och tempel


men kasta s


och ta


Vi       ör
eg      k,


      et skilja


n det v   vilja.


Magnus Haglund