Myten om Syfilis – en sjukdoms kulturhistoria

Syfilis var en skambelagd sjukdom men samtidigt så utbredd att
den fick genomslag i kulturen. Anneli Jordahl reflekterar över
sjukdomens betydelse och vår tilltro till vattnets läkande kraft.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2021.


All sjukdom döda. Så löd en strof i en dikt om vattnets helande
kraft vid järnkällan i kallvattenkuranstalten Augustenbad.
Källvattnet ansågs magiskt, särskilt kraftfullt vid
midsommarafton, sjuka människor vallfärdade dit. Kurorten låg i
en prunkande dal vid rullstensåsen i sörmländska Bie, en liten by
en mil norr om Katrineholm. Dit flyttade jag i början av
2000-talet och bodde granne med kurortsplatsen. Kvar som ett
minne om fornstora dar stod två källöverbyggnader. Särskilt den
gotiska förlänade parken en gåtfull skönhet. Det porlade från
bäckar, källor och rännilar kring parken.


Vid hembygdsföreningens stånd en marknadsdag i juni bläddrade jag
i Allan Degermans ambitiösa skrift om kurortsläkaren Per Axel
Levin verksam i Bie. En stridbar hydroterapeut känd för att under
slutet av 1800-talet bota syfilitiker och alkoholister med
iskalla bad. Jag läste och tittade upp mot åshöjden där en
praktfull trävilla tronade. Aha, där vårdades alltså
syfilissjuka. Inbäddade som mumier i blångarnslakan som doppats i
sexgradigt vatten. Ironiskt nog kallas villan än i dag för
Paradiset.


Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet.


Vandrar du i syfilisspår blir du snabbt smittad. Jag strök runt
parken och försökte föreställa mig allt mänskligt lidande före
penicillinet. Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet.
Per Axel Levin var inte ensam inom läkarvetenskapen att undvika,
eller tona ned, den gängse behandlingen med kvicksilver, vilken
många gånger var mer livshotande än sjukdomen i sig. Vatten
däremot, lindrade och förhindrade.


Kurorterna bjöd på nationalromantisk nordisk
sommarkänsla med skira björkstammar och lusthus efter
promenadstigarna. Kurortstanken var en del av friskvårdsrörelsen
och nationalismens vurm för landsbygden, som ett svar på
urbaniseringen vid 1800-talets mitt.


På baden tvagades den friska, hälsosamma svensken fram. Det nya
seklet skulle byggas med kraft. Ett sunt sinne förväntades välja
bort alkohol och dekadent leverne. Nu gällde gymnastik och
skogspromenader. På så vis skulle också fattigdomen stävjas.


I mina anteckningsböcker växte det fram en sommar i slutet av
1800-talet. Det blev en roman om lidande, passioner och död.
Sjukdomar och dödsångest ger onekligen vitalitet åt litteraturen.
Hur många sjukdomsskildringar ges det ut på ett bokår? Själv hade
jag stor användning av författaren Alphonse Daudets
dagboksanteckningar om sjukdomens nedbrytande förlopp i
slutskedet. Han badar också på kurorter vid samma tid som min
roman utspelar sig.  I den ofullbordade "I smärtans riken"
som gavs ut efter hans död nämner han sina olycksbröder,
Baudelaire, Flaubert och Heine.


Märkligt nog är vi inte många som skrivit om syfilis. Min roman
"Augustenbad en sommar" nämns i litteraturforskaren Agneta
Rahikainens "Smittans rike – om syfilis i konst, kultur och
kropp", en studie som utgår från morfaderns död i
sjukdomen. På Paradisets veranda sitter min fiktiva Amanda
Eggerts vid fullmånenätter och skriver onda sagor. På den tiden
var det socialt accepterat att män köpte sex och smittan
överfördes till hustrun. Eggerts skelett vittrar i tredje
stadiet.


Alla reagerar individuellt på den nyckfulla
sjukdomen. Förloppet kunde stanna vid det första och mycket
smittsamma fasen då en plita uppstår på könet. Eller stanna vid
det andra stadiet som innebär svår värk, yrsel och synrubbningar.
I Rahikainens bok bockar jag av kända män som lidit av sjukdomen,
som Anders Zorn och finske symbolisten Hugo Simberg som är mest
känd för målningen med två småpojkar som bär på en sårad ängel.
Karen Blixen är en av få kvinnor i sjukdomens hall of fame.


Jag dröjer mig spänt kvar i ett för mig nytt spår. Rahikainen
skriver om hur barn till syfilitiker påverkas av sin erfarenhet.
Enligt Freud kunde syfilissjuka föräldrar orsaka neuroser hos
barnen. Kanske har konstnären Egon Schieles typiska förvrängda
avmagrade kroppar att göra med erfarenheten av syfilisdrabbade
föräldrar. Fadern vägrade erkänna sjukdomen som på grund av
hjärnsyfilis gled över i galenskap. Sjukdomen innebar en sträng
tystnadskultur i familjer och släkter. Skam och skuldbeläggande.
Namnet var onämnbart och den andre skuldbelades: Prostituerade
eller utlänningar. Fransosen kallades den i Sverige, spanjoren sa
man i Frankrike.


I Europa spreds smittan redan på 1400-talet bland militärer och
sjöfarare. Först hade den en tjusig stämpel eftersom kungar och
högreståndspersoner drabbades. Enligt myten – som inte stärkts av
forskning – kunde ett extatiskt tillstånd av genialitet uppstå
när hjärnan angreps. Filosofen Friedrich Nietzsche brukar nämnas
i den vevan. När syfilis spreds i de breda folklagren var glansen
förlorad.


Veneriska sjukdomar är fortfarande vidhäftade med skam. Var
tredje svensk bär på herpesviruset vars symptom inte är helt
olikt syfilis i första stadiet. Hur mycket får vi läsa om det,
förutom i Johan Jönsons famösa dikt.


I dag botas syfilis snabbt med penicillin, för
dem som har tillgång till antibiotika, vill säga. I fattiga
länder kvarstår lidandet. Vad händer om mänskligheten blir
resistent mot penicillin? Det är lätt att drabbas av
sjukdomsskräck. Hur ska oron stävjas?


Vatten, vatten. Människans eviga tro på dess läkande kraft. När
covid 19-pandemin bröt ut och smittan ökade som häftigast under
vintermånaderna samlades avklädda människor på nedisade bryggor.
Iklädda baddräkt och toppluva sänkte de sig i isvakar. Det blev
en trend och reportagen om vinterbad fyllde medierna, isvatten
påstods stärka immunförsvaret.


Pandemin pågår fortfarande när jag påpälsad betraktar fotografen
Sara Mac Keys bilder på vinterbadare, utställda på en brygga vid
Söder Mälarstrand i Stockholm. Jag såg Bie kallvattenkuranstalt
framför mig när jag huttrande iakttog badarna. Kom 90-talets
spavåg - och en hysterisk konsumtion av mineralvatten - mitt
under en folklig rädsla för hiv-smitta? Under covidpandemin kunde
ett iskallt bad få en nedstämd och uttråkad person att blixtra
till i förhöjd livskänsla. Om än för en kort stund. Kanske ett
substitut för inställda partyn och släktkalas.


Det får vara hur hälsosamt det vill, jag avstår. Jag badar aldrig
under 20 grader. Sorgligt nog är därför mina bad lätträknade
under en svensk sommar. Jag drabbas av dödsångest när iskylan
griper tag om mig.


Anneli Jordahl, författare


Litteratur


Daudet, Alphonse, de Goncourt, Edmond, I smärtans riken, övers.
Elisas Wraak (Alastor press).


Degerman, Allan, Per Axel Levin – den sörmländske läkaren och
folkbildningsmannen, Sörmländska handlingar 34.


Läke Konst Ars Medica, Hagströmerbiblioteket.


Rahikainen, Agneta, Smittans rike - Om syfilis i konst, kultur
och kropp (Natur & Kultur).