Dostojevskij och debattsidornas lockelse

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men
varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink
Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin.
Han hetsar till krig.


I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för
Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig
mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden
är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom
Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel.
Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern,
påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot
turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den
kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt
intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande
för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av
västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han,
kommer att rensa den luft vi andas.


Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För
eftervärlden är han i första hand känd som författaren till
romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är
mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor
del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja
och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera
regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den
nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder
”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick
stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid
blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa
än hans romaner.


Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste
som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär
linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij
bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter
företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara
det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var
zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga
ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en
republik.


Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar
utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling
antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och
brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.


Det är emellertid inte de enskilda personerna som är
Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen,
upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa
företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare
kan framstå som underlig.


Också i författarens romaner återfinns
visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse
grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå
världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den
namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som
väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I
romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade
argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på
mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern
Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen
ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna
lyser med sin frånvaro.


Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras
av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer
in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en
bild av deras tillkomst:


Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först
vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa,
som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är
arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han
upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren
i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i
saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid
tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett
glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han
till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina
barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet
fortsätter.


Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje
månad, varje år.


Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och
håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i
närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs
skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att
författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför
fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska
verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som
skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.


Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen
har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad
Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka
sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten
att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som
Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära
karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på
den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som
ett sätt att nå ut.


Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på
Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom
själv. För många av dagens författare tycks
opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting
mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som
deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina
åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få
tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt
kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst
som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga.
Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt
elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men
manövern är dömd att misslyckas.


År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin.
Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med
att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman,
Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far,
en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar
sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet
Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.


Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras
några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han
ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden
är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra
verksamhet det alltid har varit:


Ett berusat samtal han för med sig själv.


Vincent Flink Amble-Naess