Platon på Sveavägen – om Palmemordet och kunskapens problem

Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet.
Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som
alltid saknar minst en pusselbit.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


1963 presenterade en trettiofemårig filosof vid namn Edmund
Gettier ett par tankeexperiment som fick de akademiska
korridorerna att skälva. Ett av dem löd ungefär så här:
Personerna Mario och Luigi har båda sökt en tjänst som rörmokare.
Mario har av skäl vi inte behöver gå in på mycket starka belägg
för två saker:


1) Det är inte han själv, utan Luigi, som kommer att få jobbet


och


2) Luigi har tio mynt i sin ficka.


Mario tror alltså, på goda grunder, att följande påstående är
sant ”den som får jobbet har tio mynt i sin ficka”. Men så händer
det, mot alla odds blir det ändå Mario som får tjänsten och även
han råkar, utan att veta om det, ha exakt tio mynt i sin
ficka. 


För den som är ovan vid den analytiska filosofins ibland lite
krystade exempel är det kanske inte uppenbart varför Gettiers
artikel väckte så starka reaktioner. Det beror på att den tycktes
motbevisa en populär definition av begreppet kunskap som sann,
grundad tro. Det var ju sant att personen som fick jobbet hade
tio mynt i fickan. Mario trodde också att en person med tio mynt
i fickan skulle få jobbet och han hade därtill en god grund, rent
av bevis, för att så skulle ske. Ändå tar det emot att kalla hans
sanna, grundade tro för kunskap. Den liknar mer en tillfällighet.
Och filosofin tycktes, som så ofta, vara tillbaka på
startpunkten: Trots 2400 år av grubblerier fanns det ännu ingen
definition av något så grundläggande som kunskap att enas kring.


Samma år som Gettiers artikel publicerades
inträffade något som skulle påverka offentligheten betydligt mer
än detta filosofiska dilemma: mordet på USA:s president John F
Kennedy. Ett attentat som genererat undersökande och spekulativ
litteratur av ett omfång som vida överstiger det om
Gettierproblemet, bland annat en kritiserad rapport från 1979 där
en undersökningskommitté i representanthuset menade att det
troligen låg en konspiration bakom mordet. En åsikt som delas av
en majoritet av USA:s invånare, medan minoriteten nöjer sig med
den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald. 


I dessa poler gömmer sig två av människans djupa och motstridiga
önskningar: Längtan efter mening och längtan efter avslut. En
instabil ensamvarg utan klara motiv ger inte mening, diffusa
sammansvärjningar utan bevisad koppling till brottsplatsen ger
ingen känsla av avslut. Många själar har gått vilse i jakt på det
ena eller andra.


I konkurrens med dessa drivkrafter står vår längtan efter sanning
och kunskap sig slätt, befarar jag. Det vi uppfattar som den
bästa storyn vinner oftast. Det gäller för övrigt även inom
filosofin, en disciplin som så gott som aldrig erbjuder avslut.
Till exempel var Gettier var egentligen inte först med sitt
dilemma. Det hade presenterats i olika varianter sedan
medeltiden, men tajming och slagkraftighet gjorde att problemet
sedan 1963 bär hans namn.


Kanske var det längtan efter avslut som fick
Stefan Löfven att 2016 offentligt torgföra sin med största
sannolikhet felaktiga tro att den ensamme gärningsmannen Christer
Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Storyn om det
som kallats vår motsvarighet till Kennedymordet hade satt sig,
det vore på många sätt besvärligt att hitta en ny.


Inom kort kom dock en sådan. Och det var en i vissa avseenden så
pass bra story att Löfven verkade beredd att ändra sig, lite
grann åtminstone. Den handlade om Skandiamannen Stig Engström,
som verkade ha trasslat in sig i vittnesutsagor som överdriver
hans roll minuterna efter mordet. Det är väl åtminstone så de
luttrade ser på saken, de som sett PKK-spår och Christer
Pettersson-rättegångar komma och gå medan mer suspekta
omständigheter och individer aldrig tycks ha blivit ordentligt
utredda. Andra tycker att indicierna som förtjänstfullt togs fram
i Lars Larssons och Thomas Petterssons böcker – och sedan
adopterades av åklagaren – räcker för att tron på Stig Engström
som gärningsman ska ha en grund.


Sann, grundad tro. Definitionen av kunskap som
Gettier problematiserade kan spåras tillbaka till Platon och
särskilt hans dialog Theaitetos. Där det egentligen heter “Sann
åsikt förenat med förklaring”. Men redan där inser huvudpersonen
Sokrates att det inte riktigt håller. Kan man ha en riktigt
pålitlig förklaring utan att förutsätta åtminstone någon gnutta
kunskap? Och sanningen, kan vi lägga till, är inte det kriteriet
nog så problematisk? 


I det svenska språket används sanning ofta som en ungefärlig
synonym till ärlighet, motsatsen till lögn och förljugenhet,
medan det i mer tekniska definitioner lätt blir en tårta ovanpå
en annan: Att något är sant betyder att det liksom, tja, ligger
till på det sättet. 


Platons ord för sanning – aletheia – har däremot mytiska
proportioner. Det leder ner i underjorden till glömskans flod
Lethe, men den lilla inledande bokstaven alfa gör ordet till en
negation. Odoldhet eller icke-glömska skulle man kunna översätta
det. Eller om man, likt filosofen Martin Heidegger, har en
dragning till det omständliga: Oförborgadhet. 


För Platon är de sanningar som är värda att ta på riktigt allvar
eviga och något våra odödliga själar en gång stått i förbindelse
med. Våra kroppar, vår kultur och våra oprecisa
sinnesförnimmelser bedrar oss däremot hela tiden, får oss att
glömma det vi egentligen vet. Det gör det som vi vanligtvis
kallar verkligheten till en dimmig plats fylld av glömska. Och
vårt uppdrag: Att med stor möda återskapa det som glömts. Då blir
sanningen inte något som slås fast med hjälp av opålitliga
vittnesutsagor, utan något tidigare dolt som plötsligt visar sig
och som mycket väl kan ha funnits framför våra ögon hela tiden.
Lite som Stig Engström, som hela tiden fanns där: i tidningarna,
på kvällsnyheterna – och på mordplatsen. Frågan är bara när och i
vilken roll.


Och det är väl så att sanningens betydelse är helt avhängig vad
man frågar efter. Den polisiära och juridiska frågan om vem som
höll i vapnet är kanske inte ointressant, men ändå bara en
öppning för vidare frågor: Varför? Ensam eller i konspiration med
någon?


För även om det är intressant att som Gettier fundera över vad
kunskap om ett faktum egentligen är, så är det ju hur allting
hänger ihop vi verkligen vill veta. Vi, som törstar efter både
mening och avslut.


Så om vi någon gång får ett riktigt välgrundat svar på frågan om
vem som mördade Olof Palme så kommer vi att ha en sanning men
ingen kunskap. Eller kanske tvärtom: viss kunskap, men inte hela
sanningen? 


Ja, vi kommer aldrig riktigt hela vägen fram
tycks det – varken med sanningen eller med Palmemordet. 


Återstår alltså lögnen – och Palmeutredningen. 


För medan mordgåtan på många sätt står och stampar på samma plats
den gjorde strax före halv tolv på kvällen den 28 februari 1986,
så har envetna granskningar gjorda av personer som Stieg Larsson,
Lars Borgnäs och Gunnar Wall satt ljuset på allt från misstag
till lögner och nätverk inom polisen, högerextremismen,
näringslivet och statens mer dolda sidor. Och så har det olösta
mordet, som enligt vissa förändrade Sverige i grunden, blivit
inte bara ett slukhål för vilsna själar utan också en skola för
dem som likt Platons Sokrates är beredda att misstro de föregivna
sanningarna och söka vidare under ytan. Lite icke-doldhet trots
allt, i den bottenlösa glömskan.


Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen


Litteratur


Platon: Theaitetos ur Skrifter, band 4. Översättning Jan Stolpe.
Atlantis, 2006.


Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.
Bokförlaget Kärret, 2020.



Om Stig Engström:


Lars Larsson: Nationens fiende
 – Om mordet på Olof Palme. Books on
demand, 2016.


Thomas Pettersson: Den osannolika
mördaren – hela berättelsen om
Skandiamannen. Offside press, 2021.


Lars Olof Lampers: Palmemordet  – 
tillbaka till Sveavägen. Storytel publsihing, 2021.