Svenska författarinnor ägde världen

Har du läst världssensationen Sally Salminen? Vet du vilken
kvinna man använde för att sälja in Strindberg i utlandet? Ann
Lingebrandt reflekterar över en litteraturhistoria där kvinnor
glöms bort.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2020-04-06.


Vem är artonhundratalets största svenska litterära stjärna?
Emilie Flygare-Carlén, förstås. Jaså, du har inte läst någonting
av henne? Inte fått lära dig om henne i skolan? Nej, trots att
hon var den författare som sålde flest böcker både i Sverige och
utomlands är hennes litteraturhistoriska status inte den högsta.


Vid artonhundratalets mitt var hon däremot på allas läppar. I
England och USA närmast slogs översättarna om att få lägga
vantarna på hennes senaste bok. Recensenter framhävde den snudd
på manliga fastheten i hennes berättelser. När hon genomgår en
ögonoperation anses det värt att skriva om i ungersk press.


Att Flygare-Carlén producerade så där två romaner om året räckte
inte för att mätta läsarnas hunger på svenska familjehistorier.
Alltså passade en författare på att skriva egna uppföljare till
hennes romaner. Förläggare drog sig inte för att prångla ut andra
författares verk under hennes namn. Hon hade blivit ett
varumärke. Så till den grad att när August Strindberg senare
skulle marknadsföras på tjeckiska, fungerade Flygare-Carlén som
draghjälp. Det här berättar litteraturprofessorn Yvonne Leffler i
“Swedish women’s writing on export”, en antologi som presenterar
ny forskning om svensk litteratur på den internationella
marknaden utifrån digitala databaser. Den väcker tankar om att
historieskrivning inte är en självklar sak.


De en gång så älskade och sedermera brutalt bortglömda
författarna tillhör en egen kategori: de slocknade stjärnorna. De
utgör ett slags skuggkanon. Skuggor som berättar om vägar som
växt igen, ideal som vissnat.


Att något är det mest uppmärksammade i sin tid behöver ju inte
betyda att det har störst chans att överleva. Kanske är det inte
så underligt att det som gick hem 1840 inte känns superhett 180
år senare. Men det kan gå betydligt snabbare än så att förpassas
till glömskan. Ett exempel på det är Sally Salminen.


I oktober 1936 blir hon, en småbrukardotter från Åland som
emigrerat till USA för att bli hembiträde, förstasidesnyhet i New
York. Hon har vunnit en svensk-finsk romanpristävling och manuset
hon skrivit på under sena kvällar i sin pigkammare ska ges ut.
Plötsligt vill alla ha tag i Sally Salminen: journalister,
litterära agenter, filmmänniskor. Ena dagen vid diskbaljan, andra
dagen ­ett litterärt stjärnskott – det är en framgångssaga som är
helt oemotståndlig i depressionens USA. Det skämtas om den
skrivande pigan, hennes arbetsgivare intervjuas och själv är hon
så efterfrågad att hon blir gråtfärdig av trötthet.


Jag hade knappt hört talas om Salminen när jag började läsa
Ulrika Gustafssons högintressanta biografi ”Min ljusa stad. Sally
Salminen, livet och litteraturen”, som sätter ljuset på en
författare som trots sin berömmelse helt hamnat i
litteraturhistoriens marginal. Det var inte bara i USA hon blev
en snackis, också hemma i Norden ville alla ha tag i den nya
författaren. Hon kan knappt ta ett obevakat steg och turister
kommer i båtlaster till Åland och knackar på i barndomshemmet.
Dagens Nyheter publicerar en skämtteckning om hur författaren
måste fly till Stockholm för att komma undan de påträngande
läsarna.


I den mån Salminen fortfarande är känd är det för den
prisvinnande debutromanen, ”Katrina”. Att den väckte uppståndelse
är inte underligt. Det är en sådan där roman som omedelbart
griper tag och målar upp personerna så att man tycker sig ha mött
dem i levande livet. Katrina är den stolta bondflickan från
Österbotten som förälskar sig i en storskrävlande sjöman och
hamnar i det torftigaste rucklet på Åland. Men hon låter sig inte
brytas ner. Hon är en torparnas Robinson Crusoe, som kan få
äppelträd att växa på en mager berghäll och kräver att också en
fattig människa ska mötas med respekt.


När ”Katrina” publicerades fick den översvallande recensioner.
Salminen jämfördes med Sigrid Undset och inte minst med Selma
Lagerlöf. Och Lagerlöf själv uppskattade boken: ”Ingen, som läser
denna bok till slut, kommer att ångra sig”, lovade hon. Redan
första året kom romanen ut i femton svenska upplagor och
översattes snart till ett tjugotal språk. Hon föreslogs till och
med tre år i rad till Nobelpriset i litteratur.


Hur kunde en så omsusad författare sedan bara glömmas bort? Var
hon inget annat än ett one-hit-wonder?. Ulrika Gustafssons bok
ger en nästan thrilleraktig skildring av hur en författares rykte
kan sjunka redan under hennes livstid. Först får Salminens andra
bok, ”Den långa våren”, ett något avvaktande mottagande. Sedan
får varje nyutkommen bok lite svalare recensioner och med tiden
anses författarskapet mer och mer misslyckat. Till slut börjar
det till och med ryktas om att ”Katrina” inte så mycket var
Salminens eget verk som ett resultat av förlagets kraftiga
omarbetningar.


En anledning till skepsisen kan vara att realism och
folklivsskildringar inte stod särskilt högt i kurs på den
finlandssvenska litteraturscenen. Här var man urban och modern,
och skrev stilistiskt experimentella böcker i linje med det
europeiska avantgardet. En självlärd kvinnlig proletärförfattare
var en främmande fågel.


Vilka mekanismer är det då som gör att vissa författare koms ihåg
och andra glöms bort? Popularitet kan i sig vara något som gör
att en författare skrivs ut ur litteraturhistorien. Man märker
hur föraktet över försäljningsframgångarna dryper när somliga
kritiker uttalar sig om Salminen. Folksmak, heter det med avsmak.


Könet är också en faktor, inte minst i kombination med just
popularitet. Om vi går tillbaka till artonhundratalet var det i
hög grad kvinnornas århundrade. Under några decennier kunde det
faktiskt vara en marknadsmässig fördel att vara kvinnlig
författare. Det var i första hand de svenska kvinnliga
romanförfattarna som översattes och lästes utomlands: tillsammans
med Emilie Flygare-Carlén stod Fredrika Bremer och Marie Sophie
Schwartz för 80 procent av den litterära exporten från Sverige.
Långt innan dagens deckardrottningar skapade de en hajp kring
svensk litteratur.


Att Emilie Flygare-Carlén var vår främsta litterära exportvara
gör henne förvisso inte automatiskt viktigare än kollegan Carl
Jonas Love Almqvist, som rönte ett blygsamt intresse utomlands –
litteraturhistorien är inte en bästsäljarlista. Men det är
påtagligt hur många just kvinnliga författare som har knuffats ut
ur litteraturens finrum. Och kunskapen om hur ansedd
Flygare-Carlén var ger en klarare bild av tiden och hur
historieskrivningens process ser ut. Från att ha tagits på allvar
som en författare som konkurrerade med Charles Dickens och
Alexandre Dumas och recenserades i högstatustidningar, fick hon
stämpeln populärlitteratur. Förödande för det litterära ryktet.


Fördelen med att vara bortglömd är att man kan bli återupptäckt.
Att väcka något ur sin dvala har en särskild sorts magi: en blek
skugga kan förvandlas till en levande klassiker. Där går Sally
Salminens Katrina över fälten, biter trotsigt ihop tänderna och
vägrar trots hungern förödmjuka sig. Som hon själv säger: ”här är
en torparkvinna som inte böjer sig”. Jag tror inte att hon böjer
sig för litteraturhistoriens glömska heller.


Ann Lingebrandt, litteraturkritiker


Litteratur


Yvonne Leffler, Åsa Arping, Jenny Bergenmar, Gunilla Hermansson
och Birgitta Johansson Lindh (redaktör Yvonne Leffler): Swedish
Women's Writing on Export. Tracing Transnational Reception in the
Nineteenth Century, LIR skrifter, 2019


Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och
litteraturen, Appell Förlag/SLS, 2019


Sally Salminen: Katrina (1936), Saga Egmont, E-bok, 2019


Sally Salminen: Den långa våren (1939), Saga Egmont, E-bok,
2019