Lagom är bäst i fablernas värld

Vi har länge ansett oss ensamma om att kunna skilja på ont och
gott. Men i fablerna står djuren för moralen - som förblir sig
ganska lik genom millennierna, noterar Ola Wikander i denna essä.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2021-10-21.


Jag växte upp med Fablernas värld, det klassiska nederländska
barnprogrammet, som länge sändes i SVT. Den kloke Ugglan, den
gnällige men renhjärtade Päntti varg, den sturska och beskäftiga
Fröken Stork: alla gjorde de ett outplånligt intryck. Jag kan
ännu citera dem (med dialekter och allt) när de lärde ut sina
fyndiga poänger till generationer. År 2018 kom en ny
datoranimerad version av tv-serien som hade premiär redan 1968,
men dess rötter går betydligt längre tillbaka än så.


Ett av de största och viktigaste bidragen till världens
fabelhistoria är den klassiska indiska samlingen Pañcatantra, som
skrevs ner ett par hundra år före Kristus men som kom på svenska
först 2019, översatt från sanskrit av Rolf Jonsson. Det är en av
de där texterna som vandrat mellan språk och kulturer utan att
förändras särskilt mycket. Först genom genom översättningar till
medelpersiska, syriska, arabiska och nypersiska, men även
1600-talets berömde franske fabelförfattare, Jean de La Fontaine,
nämner den uttryckligen.


Pañcatantras samlar berättelser om kloka, dumma och fyndiga djur,
som på olika sätt illustrerar mänskliga egenskaper och svagheter,


Redan i de tidigare berättelserna i Pañcatantra
lär vi oss att inte blanda oss i ämnen där vi inte har något att
göra – genom ett drastiskt exempel med en apa som låter sin pung
dingla ned i en öppning i ett bygge samtidigt som han vill dra
loss en träbit eller kil som han tycker stör det estetiska
intrycket – samtidigt som just denna kil håller öppningen, ja …
öppen. Som texten torrt uttrycker den kastrerande poängen: ”Vad
som hände när kilen kom lös, det begriper du utan att jag behöver
berätta det för dig.”


Mindre smärtsam är lärdomen vi får från schakalen som hittar en
stor trumma med två skinn. Han utgår från att den är fylld av
munsbitar eftersom det låter när vinden blåser på den. Han
angriper trumman aggressivt, men den innehåller alls ingenting.
Poängen då är, precis som idag, att det är tomma tunnor och
trummor som skramlar mest.


Att Pañcatantras berättelser syftar på mänskliga dygder och
svagheter är uppenbart, och görs närmast övertydligt i
berättelsen om ett krig mellan kråkor och ugglor. Här talas om
svårigheterna med att ta hand om de svaga i gruppen, som
puckelryggar, blinda och rörelsehindrade, mitt i en
krigssituation, kanske inte helt tillämpligt på kråkor.
Kråkkonungen diskuterar intensivt strategi med sina ministrar. På
ett sätt är det omvänd variant av den genom religionshistorien så
vanliga tendensen att projicera mänskliga byråkratier upp i den
gudomliga världen: här projiceras den på kråkor.


Det är inte en bock, det är en människa!


En helt annan textsamling som ligger mycket nära mitt hjärta är
Frigivelseeposet, ett verk som ursprungligen författades på det
mycket utdöda antika främreorientaliska språket hurritiska, men
faktiskt finns bevarat i en tvåspråkig upplaga, med ena halvan av
kilskriftstavlan på hurritiska och andra med översättning till
hettitiska, det äldsta bevarade indoeuropeiska språket. Textens
större universum handlar om gudar som besöker varandra och
storpolitiska kontroverser – och frigivandet av fångar (därav
titeln), men eposet har också med något mera udda: en samling
djurfabler som illustrerar moraliska lärdomar. En av dem handlar
om en råbock som tröttnar på det berg där han en gång brukade
beta och istället i fåfäng jakt efter nymodigheter flyttar till
ett annat berg. Eller, om man skall följa textens uttryckssätt:
berget (som är personifierat) driver bort bocken från sin kropp.
Bocken börjar beta på det nya berget, växer sig tjockt och fett
och börjar skrika okvädningsord och förbannelser över det
ursprungliga berget. Berget blir då ”sjukt i sitt hjärta” och
genmäler bittert att jägarna borde ha ihjäl bocken.


Den hurritiska texten gör avsikten tydlig: nāli mannubor, manni
taršuvanni – ”det är inte en bock, det är en människa!”. Texten
förklarar att den verkliga referenten är en människa som lämnar
sin stad, flyttar till en annan och börjar bete sig illa mot den
stad där han var född och boren. Den ursprungliga stadens gudar
kommer, säger den moraliserande kommentaren, för alltid att hålla
honom för förbannad.


En moraliserande fabel av till synes mycket
klassiskt snitt; genrens popularitet visas redan i det faktum att
texten är tvåspråkig: den här textsamlingen ville hettiterna
bevara även för dem som inte kunde en stavelse hurritiska. Och
populariteten avtog inte: jag har själv i min forskning studerat
hur just denna liknelse om det välgödda men trolösa betesdjuret
sedan hamnade i Gamla testamentet, i 5 Mosebok kapitel 32, där
en  liknande bild används för att beskriva det israelitiska
folket i relation till Jahve. Om man tittar på originaltexterna
kan man till och med se ett direkt stilistiskt lån mellan den
äldre hurritiska versionen och den hebreiska. Kort sagt:
liknelsen om det feta betesdjuret som förbannar sitt gamla fina
berg och kommer på kant med sin gudomlige beskyddare har varit i
diverse säckar innan den kom i påse.


Man kan notera hur både den hurritisk-hettitiska texten och
Pañcatantra tydligt ställer sig inom genren ”moralisk lärdom”.
Den senare, indiska, är en variant på  nītiśāstra, en ”text
om gott beteende”, och den främreorientaliska visar tydligt att
god medborgaretik står i centrum (man skall inte svika sin
fädernesstad, sina nedärvda gudar etc.). I sådana berättelser
blir djuren till tydliga symboler.


Lagom är bäst, som det heter på ren svenska.


Och hur är det då med den Fablernas värld i och vilken jag själv
växte upp? Ugglan står utan tvekan för klokskap, Myran för nit
och övernitiskhet (som när hon hävdar att hon skall ”piska all
världens mattor”), Drulle Sköldpadda för saktmod, den fartgalne
och inbilske Moss Hare för obändigt övermod och Bröderna Bäver
för noggrant arbete (de bygger till och med vattenledningar och
”drullemobiler”). Fröken Stork blir symbolen för hysterisk,
självisk monarkism när hon får ”drottningspader” och utnämner sig
till ”Drottning Fröken den Första Stork av Skogen”, men sedan
blir hon också en nobel förgångsgestalt när hon är den enda som
klarar av att ta hand om invigandet av den nya Ljugarstugan.
Päntti Varg är anti, sur och självisk, men visar sig också vara
en utstött ”Varg i Veum” – som han själv uttrycker det: ”Veum var
bra tills de drog in bussen”. Och han blir en utmärkt speleman
som trakterar både munspel och dragspel.


Kort sagt: de olika djuren visar, precis som i Pañcatantra och
Frigivelseeposet, hur varje dygd också har sin motsats. Noggrann
ackuratess kan vändas om i hysterisk övernitiskhet. Av ledarskap
kan självisk egocentricitet komma. Och av utanförskap och
missunnsamhet kan det å andra sidan bli en poet och speleman.


Mêden agan – intet i övermått – som det skal ha stått skrivet vid
ingången till Oraklet i Delphi. Och lagom är bäst, som det heter
på ren svenska. Denna dygdeetikens smala väg uppmuntrar oss
fablerna att vandra. Och då måste ju djuren väl också vara
människor?


Ja, det är just var de är. I Fablernas värld.


Simma Lugnt.


Litteratur


Pañcatantra. Översättare: Rolf Jonsson. h:ström - Text &
Kultur, 2020.


Ola Wikander