Skiljetecken 1: Punkten har fått en ny laddning

Yngre generationer kan uppfatta en punkt som hård och aggressiv,
medan tre punkter efter varandra breder ut sig. Författaren Tone
Schunnesson reflekterar över sitt förhållande till slutet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 26/11 2018.


I alla hjärtans dag-present året jag fyllde nitton fick jag något
som kom att hänga över mig i många år. Peter Weiss bildungsroman
”Motståndets estetik”, en stabbig ilsket röd pocketutgåva av den
trilogi som behandlar olika sorters motstånd mot fascismen. Det
här är mitt första riktigt starka minne av punkten, eller snarare
avsaknaden. Jag tyckte att jag läste och läste men meningarna tog
aldrig slut. Jag tappade kraft och lät tanken vandra, tvingades
börja om, ibland flera sidor tillbaka. Jag försökte skapa ställen
i texten där jag kunde vila mig men lyckades inte, fullständigt
underkastad Weiss och det försvunna skiljetecknet. Som jag
längtade efter den punkten, och när den väl kom var det som att
jag simmat allt för länge under vatten. Jag nådde ytan desperat,
andades in så häftigt att luften brände i mina lungor. Jag hade
klarat mig, men utan någon uppskattning för vad jag nyss hade
tagit mig igenom. För visst är det så med punkten, den blir
synlig först när den inte är där. Eller när den sitter på fel
ställe. Som när en vän, som på grund av dyslexi, placerade den
mitt i meningar. När han bad mig förklara hur jag gjorde hade jag
inget bra svar att erbjuda. Mycket mer än konkreta regler handlar
grammatik ofta om en privilegierad intuition och jag hänvisade
korkat nog till den intuition som han ju saknade. Här kom nu
Weiss och utmanade min trygghet och för första gången drabbades
jag av skiljetecknets fulla kraft.


Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om
vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret.


Weiss är bara en av oändligt många författare som förstått hur
betydelsebärande punkten är, och hur den belyser språkets
kroppsliga dimension. Punkten synliggör rörelsen bakom texten,
skriver Laurence Pett och Pascale Tollance i förordet till boken
”Point Dot Period... The Dynamics of punctuation in Text and
Image” och syftar på författaren som håller i pennan, och
bestämmer sig för att runda av. Dessutom relaterar språket både
till rum och tid, och ska därför förstås som något som händer
snarare än något som beskriver, och på det här sättet blir
punkten spår av en händelse. Kanske var det så Peter Weiss ville
minimera författarens närvaro i sin gestaltning av historiska
händelserna så fruktansvärda att de är bortom språket.


Roland Barthes, som alltid verkar lite hjärtekrossad, hänvisar
oss tillbaka till ordets latinska ursprung: punctum, som också
kan betyda litet hål eller sår. Litteraturprofessorn Pierre
Szendy vänder sig istället mot grekiskan där vi finner spår av
punkten i det som betyder prägel eller märke, till och med märke
efter ett slag.


Punkten händelse är betydelsefull också inom konsten och Wassily
Kandinskij hävdar att punkten är den ultimata, mest enastående
föreningen av tystnad och tal.


Alla skiljetecken är bild i text, men inget skiljetecken är lika
levande för mig som punkten. Den driver meningen framåt och
påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i
vägen för ett fall ner i mörkret. Den sliter oss ur något när vi
vill vara kvar, säger åt oss att stunden är över samtidigt som
den syftar tillbaka till platsen vi kom ifrån. Punkten kan vara
slut eller början på en evig loop. Någon som använder punkten
särskilt begåvat – komplext och lustfyllt – är den kanadensiska
poeten Anne Carson. Hennes interpunktion har en förmåga att
skjuta som en pil genom bröstet och i "The Life of Towns" – en
diktserie om städer – gör punkten dikterna till en värld som hela
tiden avbryter sig själv, genom att avbryta meningarna innan
läsaren förväntar sig ett avslut. Så här låter det i Sylvia Town:


The burners and the starvers.
Came green April.
Drank their hearts came.
Burning and starving her.
Eyes pulled up by roots.
Lay on the desk.


Författaren Jennifer K. Dick läser samman
Carsons interpunktion med Kadinskijs geometriska teorier, som
syftar på både punkten och cirkeln, där cirkeln blir lika viktigt
för dikten som punkten. Cirkeln syftar i text till O, det O! som
formar läpparna i en cirkel och därmed inleder så många verser i
litteraturhistorien. Tänk John Keats: O Solitude! if I must with
thee dwell, detta drabbande O! som lockar läsare in i en mun som
härbärgerar världen och börjar tala. Punkten är också en cirkel,
men ifylld.  En cirkel som inte manar till tal utan tvärtom
tystnad. Dick skriver att medan cirkeln i sin form, formen av en
jordglob, försöker rymma hela världen vill punkten, som sluter
sig runt sig själv, utesluta den. Punkten som överraskar oss blir
ett hål in i ett språk som vi ofta producerar utan tillförsikt,
ett språk vi övermodigt presenterar som en perfekt maskin när det
i själva verket är lika sårigt och osäkert som vi.


I slutarbetet med min roman ”Tripprapporter” mailade jag fram och
tillbaka med min redaktör om textens allra sista punkt, som jag
hade utelämnat. Jag hade låtit bli att sätta dit den, både för
att undvika den skräck det innebär att att vara klar men också
för att jag tänkte att min romanfigur helt enkelt var blöt om
fötterna efter ett dopp i poolen och skulle snubbla över
balkongens räcke ut i luften och allt detta skulle sägas i
avsaknaden av ett skiljetecken. Till sist bestämde vi oss för att
sätta punkt ändå, jag ville att hon skulle överleva. Dessutom
fanns risken att det skulle uppfattas som ett korrfel. Att
utelämna punkten kräver nämligen ett visst förtroende från
läsaren. Att man tydligt talar om var man befinner sig och vad
man kan förvänta sig, som i en kubistisk dikt av Getrude Stein,
eller om man vill vara mer cynisk, ett förtroende som framförallt
inte handlar om form utan om ålder eller kön, eller att ditt namn
läses som ett namn sprunget ur språket du skriver på.


Ska vi äta lunch ...


Jag ångrar inte att jag till sist bestämde mig för att sätta
punkt, för i en vardag där jag använder den allt mer sällan
innehar den en väldig pondus. När jag sms:ar med mina kompisar
och de skriver punkt i slutet av sina meddelande, eller ännu
värre efter mitt namn, tror jag de är arga på mig och själv
sätter jag bara punkt i de första artiga sms:en till en redaktör
eller kollega. Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre
betalar per sms, där meddelandets ”skicka” är att sätta punkt.
Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av
språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns
det grovhuggna, yttersta lagret av språk men istället tillkommer
en underhållande rapphet.


Kanske är längtan efter den punkt jag övergett anledningen till
att jag slumpmässigt börjat avsluta mina meningar med tre såsiga
punkter, något som jag tidigare förknippat med illa skriven
dialog och kiosklitteratur. De tre punkterna gör mig
oproportionerligt glad genom hur de skapar osäkerhet i något som
inte bör vara osäkert alls: ”Ska vi äta lunch punkt punkt punkt.”
Eller så ligger min glädje i den mekaniska och opersonliga
rörelsen bakom, hur de tre punkterna på rad liksom urvattnar den
pondus punkten plötsligt fick när vi försökte göra den oviktig.


Tone Schunnesson, författare


Litteratur


Point, Dot, Period… The Dynamics of Punctuation in Text and
Image. Redaktörer: Laurence Petit, Pascale
Tollance, Cambridge Scholars Publishing, 2016.