Skiljetecken 2: Parentesen är det ekologiska tänkandets figur

Parentesen är ända sedan den först uppstod en oroande partisan.
Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som
komplicerar och bjuder motstånd, säger litteraturvetaren Jesper
Olsson.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad den 27 november 2018.


”Parentes livet slut parentes”. Så slutar dikten ”First Person
Shooter” i Malte Perssons bok ”Till dikten”. Bokstavligen. Raden
rymmer inte några krökta tecken av välbekant slag, bara ord.
Läsaren bjuds in att yttra något som egentligen hör till det
skrivnas och outsagdas domän. Och vems röst är det som hörs inom
parentesen: min egen, poetens, eller någon tredje? Frågan
motiveras av diktens tema om poesins promiskuösa natur. Det vill
säga, poetiska texters förmåga att framträda på och upplevas på
en mängd olika sätt av en mängd olika läsare.


Parenteser, precis som andra skiljetecken, hör till språkets
stumma register. De fyller en funktion i texter – de organiserar
och rytmiserar vår läsning. Men de pockar inte på uppmärksamhet,
och vill definitivt inte höras. Undantagen bekräftar som alltid
regeln. Som i Carl Fredrik Reuterswärds konceptuella arbete ”Prix
Nobel” från 1966. I denna poesibok får vi ta del av de grafiska
resterna av ett föregivet Nobelpristal. Orden har plockats bort,
och allt som återstår är en armatur av skiljetecken – som
Reuterswärd själv, med sedvanlig ironi, läste in på
grammofonskiva.


I sin studie ”Digital Shift” skriver
litteraturvetaren Jeff Scheible att parenteser i en text alltid
väcker tankar på dynamiken mellan skrivande och läsande och
tystnad och tal. Vilket också begreppets långa historia vittnar
om. Själva termen härrör från grekiskans parentesis, som betyder
att foga in bredvid. Under antiken bildades ordet för att
beskriva en retorisk operation – ett inskott eller sidoreplik i
ett anförande – som gav extra energi och perspektiv på det som
talaren hävdade. Intressant nog har begreppet alltså sina rötter
i ett muntligt sammanhang.


Det var först under medeltiden – år 1399 hävdar en handbok – som
termen började hänvisa till ett skrivet tecken. Det var då som de
klassiska bågarna (lunula, liten måne på latin) kom till bruk.
Precis som andra skiljetecken bidrog parentesen till uppdelningen
av en tidigare sömlös skrift. Vilket också indikerar en
förskjutning i litteratur- och mediehistorien: en övergång från
högläsning till tyst läsning – från ett klingande ord som delas
kollektivt till ljudlösa meningar, som möblerar en individs inre
rum.


parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och
bedräglig. 


Skiljetecken var på det sättet kopplade till det tysta läsandets
utbredning – en process som mediehistoriker förbinder med
uppkomsten av ett modernt jag. Det subjekt som den franske
filosofen Descartes skulle fira med sitt ”jag tänker alltså är
jag”. Men parentesen var ändå, från början, en oroande partisan.
Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som
komplicerar och bjuder motstånd (också när den vill förklara och
förtydliga). Som om ytterligare en stämma än den som tidigare
talat ville göra sig hörd. Parentesen öppnar för både brus och
polyfoni.


Det är inte någon tillfällighet att estetiskt brokiga perioder i
litteraturhistorien, som barock och romantik, uppvisar en ökning
i bruket av parenteser medan frekvensen sjunker under 1700-talets
upplysning och 1800-talets realism. Med det tidiga 1900-talets
avantgarde blev tecknet delaktigt i den mediepoetik som då
bedrevs – där skrivandets mediala och materiella villkor gjordes
till föremål för experiment av dadaister och andra. Talande är
den tyske expressionisten Christian Morgensterns dikt ”Fisches
Nachtgesang” (Fiskens nattliga sång) från 1905, bestående av
enbart stumma streck och omkullvälta parenteser.


Men parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar
och bedräglig. Dess rötter i retorik och vältalighet skulle även
bekräftas av flera 1900-talsförfattare, som aktivt utforskade
tecknet. En av dem var den rysk-amerikanske språkekvilibristen
Vladimir Nabokov, vars roman ”Lolita” (1955) rymmer hela 450
parenteser, vilket är en signal om verkets komplexitet, och som
givetvis påverkar läsningarna av det.


Nabokovs förtjusning i tecknet var inte något
isolerat exempel under efterkrigstiden. Tvärtom blev perioden en
framgång för det parentetiska. Särskilt inom filosofin och
kulturteorin. Genom att skapa ett avbrott och en fördröjning i
textens flöde blev parentesen en perfekt symbol för sextiotalets
poststrukturalism. Tecknet förkroppsligade vad den franske
filosofen Jacques Derrida kallade ”différance”. Det var inte
någon tillfällighet att Derridas egen tongivande essä och
vidräkning med den amerikanske språkfilosofen John Searle,
”Signature événement contexte” (1971), lyckades packa in hela 190
parenteser i en text på 21 sidor, enligt Jeff Scheible, som
uppenbarligen känt sig kallad att räkna dem …


Siffrorna påminner också om att parentesens viktigaste operativa
område – vid sidan av det skrivna ordet – är matematiken. Och
under det senaste halvseklet har dess matematiska tillämpning
framför andra varit i algoritmer och programspråk. Att hävda att
parenteser haft en betydelse för hur samtida verkligheter
utformas är, med andra ord, en underdrift. Det mest parentestäta
av programspråk är sannolikt LISP, där staplandet av logiska
nivåer kan bli svindlande. Något av detta illustreras hos en
samtida svensk författare, som gärna


utforskar skärningspunkter mellan poetiskt och digitalt. Så här
låter det när rymdspelet ZAXXOR ska beskrivas i Pär Thörns roman
”Din vän datamaskinen” (2008) – med parentestecknen högt
uttalade: ”För att rädda världen (det vill säga jorden med
tillhörande kolonier (exempelvis Venus (vilket är en
djungelplanet, liknande en blandning av det inre av Afrika och
Amazonas …” Och så fortsätter texten att vecklas in till dess att
fem slutparenteser i rad leder tillbaka till den nivå som
beskrivningen startade på …


På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och
relationella tänkandets figur framför andra.


Om algoritmer aktualiserar parentesen, gäller det också för
samtidens brännande frågor kring klimat och miljö. En av
2000-talets mest inflytelserika tänkare, Bruno Latour, har
diskuterat hela vår modernitet som en parentes – ett perspektiv
på historien som kommer ur den kolonialisering och exploatering
av jorden som åtföljt modern vetenskap, kapitalism och
industrialism – och som placerat oss i en växande
klimatkatastrof. Vad som krävs idag, bortom modernitetens
parentes, är ett annat och ekologiskt tänkande.


Och kanske skulle denna ambition hos Latour kunna förstärkas
genom ett mer raffinerat skriftbruk av parenteser? Parentesen är
ju en figur som i stället för att nagla fast något – likt ett
objekt att hantera och exploatera – i stället lägger till ännu
ett perspektiv. Parentesen i en text bygger en ny platå eller
värld, varifrån saker kan upplevas annorlunda. Och nästa parentes
gör detsamma. I princip finns inte någon gräns för detta
alstrande av nya kopplingar, relationer och miljöer. På så vis
kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella
tänkandets figur framför andra.


Detta gör i högsta grad parentesen till ett skiljetecken för
samtiden – för poeter, filosofer och miljöforskare och alla vi
andra textbrukare. Och då har jag inte ens nämnt, att den är
bärande byggsten i en alldeles vanlig smiley.


Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker


 


Litteratur


Cuddon, J. A. A Dictionary of Literary Terms (Wiley-Blackwell
2013)


Derrida, Jacques, Marges de la philosophie (Les Éditions minuit
1972)


Hörl, Erich (red.), General Ecology (Bloomsbury 2017)


Nabokov, Vladimir, Lolita (Penguin 2011)


Persson, Malte, Till dikten (Bonniers 2018)


Reuterswärd, Carl Fredrik, Prix Nobel (Bonniers 1966)


Scheible, Jeff, Digital Shift (University of Minnesota Press
2015)


Thörn, Pär, Din vän datamaskinen (Modernista 2008)