Skiljetecken 3: Asterisken är språkets klarast lysande stjärna

Den förmedlar känslor och sträcker ut sig mot evigheten och
rymden. Journalisten Anna Thulin har förälskat sig i ett
skiljetecken som tycks rymma allting.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publiceras den 28 november 2018.


Kan ett skiljetecken rymma allt mellan liv och död, och påminna
om oändligheten? Om svaret är ja, så är det nog asterisken, denna
lilla stjärna som vid första anblick tycks ganska oansenlig på
tangentbordet.


Till utseendet liknar den det fem tusen år gamla tecknet dingir,
som var den sumeriska symbolen för gud eller gudinna. Men förutom
yttre likheter så finns det inget som säger att asterisken blev
till där. Vad man däremot vet är att den lilla stjärnan dök upp
för två tusen år sedan i papyrus, där den användes för att
granska och ge kritik på homerisk poesi. En av de som använde
tecknet var Aristarchos från Samothrake, en berömd grammatiker
och föreståndare för biblioteket i Alexandria omkring tvåhundra
år före vår tideräkning. Den stjärnliknande formen har skiftat
genom seklen, men asterisken har genom alla tider använts för att
justera språkliga felaktigheter eller för att göra tillägg. Det
finns såklart fler skiljetecken för det syftet. Men där andra
sorters tillägg görs inuti själva texten (en bisats som antingen
är mjukt omgärdad av parenteser – eller skarpare med tankstreck –
ofta med syfte att skapa rytm eller tempo), så svävar asterisken
intill det sagda. En fotnot. Ett förtydligande. En växande
stjärna eller ett maskhål i rymden, där verkligheten får nya
dimensioner. Där det som inte ryms i den flödande framställningen
får en ny chans lite längre ned. Asterisken är att säga: Det vad
detta jag menade. Mer exakt så. En torr Wikipedia-förklaring
eller glittrande fotkedja som smyckar textkroppen.


Fast det är bara en sida av den lilla stjärnan. Lika ofta som
asterisken vill korrigera, lyfta fram och lägga till, lika ofta
vill den dölja. Åtminstone skenbart, som att det mellan f
och ck står ett u. Det gör sig bättre i skrift, i tal måste man
fylla ut. F stjärna C K – nej, det blir bara löjligt. Hellre
säga ”fuck” i radion än att tassa kring ett grötigt, obegripligt
språk. Kan då asterisken ses som ett tecken på självcensur?
Ett utsuddande av bokstäver för att dölja det skamfyllda? Det
tror jag inte, snarare är det en lekfull vink med tabun. Trots
döljandet är ju meningen att alla ska förstå vad som sägs.
Stjärnan understryker att ett uttryck kan uppfattas som
anstötligt, men vi använder det ändå. Att dölja för att
synliggöra, med andra ord. 


Men ibland döljer verkligen asteriskerna det mest väsentliga. Och
hur irriterande är det inte när det drabbar en själv. Vem
har inte upplevt de små stjärnorna stirra med
hånfullhet när man glömt sitt lösenord? Stjärnor som tycks vara
på väg att dö och kollapsa och suga all materia till sig… Kanske
är det i själva verket vad rymdens svarta hål innehåller? Visst
är det en kittlande tanke: I universums evighetsmörker gömmer sig
en oöverskådlig mängd glömda bankkoder, förlorade
facebook-inloggningar och ekon av alla porttelefoner som du inte
släppts in vid.


Asteriskens lekfullhet går igen med
mobilspråkets emoji-symboler, förkortningar och dramaturgiska
instick. I rollspel, chattar och nätforum används tecknet ofta
för att symbolisera en handling. *rofl* är både kortare och
snärtigare än ”rolling on floor laughing”. Det ska inte tolkas
som att skribenten faktiskt rullar runt på golvet av skratt, utan
att han eller hon helt enkelt tycker att något är roligt. Liksom
en *suck* med asterisker inte behöver läsas som att någon
bokstavligt suckar, utan snarare är trött, uppgiven eller
frustrerad. Det blir som en sorts scenanvisning som egentligen
handlar om att förmedla en känsla. Eller ett tonfall, som när två
asterisker sätter *emfas* på ett visst ord.


Tecknet används också bildmässigt för att förmedla känslor, som i
emoji-symboler. Skriften vi använder på internet blir ofta
piktografisk, kanske för att nätet till sin natur är globalt och
för att en bild kan förstås av alla, oavsett språk. Som exempel
kan man se på kombinationen av ett kolon, ett tankstreck och en
asterisk:


:-*


Vemsomhelst kan se att det lilla stjärnan är en perfekt formad
pussmun! En besito, en bisous. Det kan verka banalt, men
egentligen är det fantastiskt. Ett bildtecken färdas inte bara i
rummet och över geografiska gränser, utan också genom tiden. Det
är syftet med all skrift, men medan andra skriftspråk ständigt
utvecklas och förändras så förblir bildernas innebörd praktiskt
taget detsamma. Ja, kanske kan emoji-symbolerna ses som nutidens
hieroglyfer? De kommer åtminstone vara de första symbolerna som
förstås av framtidens språkforskare, när det inte är papyrus man
undersöker utan minneskortens ettor och nollor.


En teknisk tolkning är att asterisken här fungerar som ett
substitut. En mer poetisk tolkning är att den innefattar alla
tecken...


Asterisken är lika mångsidig som sina armar. Vi har att göra med
ett tecken som ger virtuella slängkyssar till vänner och
älskare, döljer och retas med det skamfyllda, rättar till
misstag, lägger till och fyller ut, levandegör med handlingar och
känslor. En rosett med fem, sex eller åtta band – kantiga eller
tårdroppade – som talar om vad som sker mellan och inuti
raderna. I gravannonser börjar vanligen en människas födelse med
en asterisk och avslutas med ett kors. Vid kyrkliga dop, bröllop
och begravningar spelas psalmer och då markerar asterisken när vi
ska ställa oss upp och sjunga. Ett ganska magiskt sätt att skapa
gemenskap på, eller hur? Ett annat fint användningsområde är
när den förstoras upp i fetstil på sidan av en bil. Den blå
sexuddiga stjärnan är en internationell symbol för
ambulanssjukvård, och därmed också en symbol för livet.


Men framförallt är asterisken ett tecken som sträcker ut sig mot
evigheten och rymden. Hur då? Ja, när man söker på ett ord i en
databas får asterisken agera joker och symbolisera de tecken som
saknas. Säg att du vill samla alla artiklar om just rymden. Då
skriver du rymd* och får upp alla texter som börjar med de fyra
bokstäverna. Rymdepos, rymdfarkost, rymdfarare… En teknisk
tolkning är att asterisken här fungerar som ett substitut. En mer
poetisk tolkning är att den innefattar alla tecken, på samma vis
som vitt rymmer alla färger. Om man sökte enbart med stjärnan
skulle rimligen alla texter dyka upp. Som om hela språket
existerade i detta enda tecken. På det viset påminner asterisken
om sumerernas stjärna, som var både gudomen och himlen, ja,
alltet. En människas liv är förhållandevis kort, men skriften kan
leva länge till, och asterisken påminner oss om evigheten.


Så. Nu tror jag att vi behöver en andningspaus i
väntan på den avslutande delen av denna hyllning till ett
skiljetecken. Föreställ dig att pausen representeras av en
asterism, det vill säga tre asterisker i triangelform, som
vanligen markerar eller separerar avdelningar i en bok. Behagligt
för ögat. En stund för meditation. Tre små stjärnor som påminner
om den blå natthimlen.



⁂



När andra skiljetecken rör sig inom textens ramar, där de måste
samsas med en myllrande myrstack av bokstäver, lever asterisken i
större utsträckning sitt eget liv. Ja, vackrast är den nog i sig
själv. Den lilla stjärnan som svävar en bit ovanför och lyser,
trots sin svärta, med fulländad enkelhet.


Anna Thulin, journalist och författare