Skiljetecken 4: Frågetecknet och Guds tystnad

Då kör vi? Den åttonde delen i vår serie om skiljetecken handlar
om det som symboliserar vår undran och stora ensamhet. Olof
Åkerlund reflekterar över frågetecknet i ljuset av Emily
Dickinsons poesi.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publiceras den 16 maj 2019.


En gång för länge sedan i det forna Galiléen stod en ung kvinna
inför en svår uppgift. Hon hade varit borta från sin trolovade på
resa i några månader och under den tiden blivit gravid. Och nu
skulle hon berätta för honom. Lyckligtvis så hade hon inte direkt
varit med någon annan, men det gjorde knappast själva avslöjandet
enklare. Han måste ha sett ut som ett frågetecken, hon som ett
semikolon – blinkande med ett ansträngt leende på läpparna.


En sisådär 2013 år senare inträffade en
historiskt sett mindre betydelsefull händelse när den svenska
tidskriften Språktidningen anordnade en omröstning för att utse
det främsta skiljetecknet; och eftersom folk som rangordnar
skiljetecken gärna vill vara lite märkvärdiga, så vann så klart
semikolon följt av tankstreck, medan frågetecknet kom näst sist,
med fem procent av rösterna, obesegrat endast av parentes och
kolon.


Och det säger nog något om frågetecknets svaga ställning, både i
allmänhet och inom litteraturen. Visst funkar det fint i
barnbokstitlar som Var är min syster? Vem ska trösta knyttet? Och
Vem har bajsat på mitt huvud? Och i genrelitteratur som Do
androids dream of electric sheep? Liksom i en och annan
kommersiell bästsäljare som What’s eating Gilbert Grape? Eller i
putslustig populärvetenskap: Fiser fiskar? Varför har män
bröstvårtor?


Men när det kommer till poesin blir frågetecknet mer sällsynt,
även i undrande titlar som Eva-Stina Byggmästars men hur små
poeter finns det egentligen och Ann Jäderlunds Vad hjälper det en
människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar.
Lysande undantag är Stig Larssons Wokas lax? Och i en klass för
sig: Ulf Karl Olov Nilssons poesibok från 2013 vars själva titel
är ett frågetecken, och i vilket man kan få ta del av djuplodande
funderingar som ”Vad är utmärkande för en handling?” och ”Är
poeter bättre på poesi än psykologer på psykologi?”.


Det finns något humoristiskt i frågetecknets definitiva karaktär.
Men också något allvarligt.


Just Ann Jäderlund använder faktiskt frågetecken innanför
pärmarna i boken med det långa namnet, som i den självlysande
frågan Varför är vi inte i Paradiset?


En poet som faktiskt befann sig i paradiset var amerikanska Emily
Dickinson, som översatts tills svenska av just Jäderlund. I en
dikt målar hon upp en bild av naturen som sin motsvarighet till
kyrkan och avslutar med att konstatera att i stället för att
komma till himmelriket till sist, går hon dit hela tiden.

Men paradiset har som bekant alltid en orm som rasslar i
buskarna.


Dickinson var skeptisk till att låta sina dikter gå i tryck och
det är lätt att förstå varför. Det knappa dussin poem som
publicerades anonymt under hennes levnad, utsattes för misshandel
av redaktionella petmånsar, åtlydande dåtidens gudomliga
regelverk för interpunktion. Rader bröts om, skiljetecken byttes
ut.


Ett särskilt smärtsamt fall gäller dikten ”A narrow fellow in the
grass”, som Springfield Daily Republican lät trycka på Alla
hjärtans dag 1866 med den prosaiska titeln ”The snake”
– ormen. Redan där kan man känna rysningen från sovrummet på
andra våningen av huset Homestead, i Amherst, Massachusetts –
poetens föredragna tillhåll. Men titeln är bara början på
problemen.


Emily Dickinson älskade tankstreck – dash på
engelska – som hon fällde ner som vägbommar i sina dikter – Dash!
Dash! Dash! – de dirigerar om trafiken, höjer och sänker farten,
och belyser utvalda passager – tankstrecken fyller kort sagt alla
funktioner som övriga skiljetecken brukar göra och mer därtill.


Men på tredje raden hade tidningsredaktörerna i all sin vishet
placerat ett frågetecken. Och trots att de gjorde ett flertal
andra ovälkomna ingrepp så var det just detta tillägg som gjorde
Dickinson verkligt beklämd.


Frågetecknet var inte en vägbom utan en återvändsgränd.


Nu kunde orden Did you not enbart knytas till de föregående You
may have met him och inte längre sikta framåt mot His notice
sudden is.


”A narrow fellow in the Grass” handlar på ytplanet om just en orm
som rör sig genom gräset, så långt hade redaktörerna på
Springfield Daily Republican rätt. Och även om skiljetecknet
var okänsligt placerat, så är dikten som gjord för att någonstans
hysa ett frågetecken. För vad är ett frågetecken om inte en orm
som slingrar sig? Eller en daggmask som bitits itu av en fågel,
som i A Bird came down the Walk – en annan av Dickinsons dikter.


Vid närmare eftertanke så är nog båda de där liknelserna lite för
mjuka på något vis. Ett frågetecken är som sagt något definitivt,
halva tecknet sammanfaller ju faktiskt med ett utropstecken. Jag
vill nog snarare likna det vid en skruvkrok, på vilken man kan
hänga upp sin undran för allmän beskådan. Att sätta ut ett
frågetecken är att blotta sig. Antingen genom att visa sin
okunskap eller genom sälla sig till en av alla de där banala
människor som kräver klara svar från ett kallt och likgiltigt
universum. Vad är meningen med livet? Varför är det alltid
fullbokat i tvättstugan?


I en senare version av sin dikt infogade Emily Dickinson faktiskt
ett frågetecken, men då redan efter tredje radens första halva
You may have met him?, något som i strikt mening inte är en
fråga. Och så där fungerar det ju även i det messande
vardagsspråket, vi påstår saker med frågetecken och frågar med
punkt. Och risken för missförstånd är så gott som obefintlig. En
fråga visar sig i ordföljden och i förekomsten av vissa
frågepronomen eller adverb som vem, hur och varför.


Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får
mysteriet att lysa upp.


Men när frågetecknet utelämnas efter en fråga i poesin så måste
det vara betydelsebärande. Det kan handla om att behålla flödet,
att skapa mångtydighet, men kanske har det också ibland att göra
med en rädsla för att blotta sig, bli banal. Det kan också ha att
göra med en viss uppgivenhet, att man inte väntar sig ett svar på
de stora frågorna.


”Gud står inte att finna” skriver Emily Dickinsons, även om
hennes syn på varken kristendom eller religion inte är fullt så
enkel att reda ut som det kanske framstår. Nog finns det hos
henne ett sökande efter tillvarons djup som skulle kunna kallas
religiöst. Men hon såg ner på de tvärsäkra och deras ritualer och
skrev, om jag fortsätter att likställa henne med sitt diktjag,
att hon helgade sabbaten genom att stanna hemma, i en dikt som
avslutas med tidigare nämnda vers om himmelriket på jorden. Tro
är ett finurligt påhitt, heter det på ett annat ställe. Kanske
var hon som antytts här – och av henne själv – en hedning, som
såg den förtrollade naturen och tillvarons mysterier med klar,
förundrad blick. Att vara mänsklig var för henne, med filosofen
Glenn Hughes ord, att vara frågan. Det finns inget svar, men våra
frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp.


En frågande varelse, det är ingen dum
beskrivning av vårt grubblande släkte. Men för att på allvar ge
uttryck för vår längtan och desperation behöver vi också själva
tecknet för vår undran.


Och det ekar i en av våra allra mest smärtsamma frågor som nu för
oss tillbaka i tiden och till inledningen av denna essä. Det
gälla ropet från korset. Det är ingen mindre än Gud, avklädd och
hånad, som för ett skälvande ögonblick har förlorat tron på sig
själv: Varför har du övergivit mig?


Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen och producent för
OBS