Skiljetecken 5: Semikolonet är en motståndshandling

Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill
fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till
hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus
Kyander.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 29 november 2018.


Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera
minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning,
strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till
sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma.
Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive
tankstreck och i värsta fall kolon.


I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en
mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara
förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon:
det är brackigt, tillgjort och onödigt.


Visst är det något queer med semikolon.


För många skribenter är semikolon någonting i stil med
Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt
rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt
folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det
perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som
en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto
mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.


Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en
ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon.
Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som
förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut
hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är:
”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som
representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att
du gått på universitet.” Historiens skugga har fallit tung på
hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma
upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även
skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med
semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott
när man väl smakat.


I själva verket är semikolon det enda verkligt
livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är
(minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det
tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den
rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är
en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt
annonserar vad som ska följa; och tankstrecket – en andfådd och
lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på
sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.


Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla
semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången
använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida
handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon
fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att
skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman
relaterade satser med olika innebörd.


Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för
tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst
i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad
prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för
långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig
mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott.
Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett
barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och
obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har
semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad
hade Marcel Proust varit utan semikolon?


Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i
jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att
dansa samba.


Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av
detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel
Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och
med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av
komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det
inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter
annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som
i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell
utmaning.


Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om.
Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan
sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som
har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan
städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en
pausmarkör – det finns till och med en engelsk petimäter som gett
skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus
(”ett”), semikolon ger en längre paus (”ett, två”) och kolon.
står för en verkligt lång paus (”ett, två, tre”). Vilhelm Moberg
låter skollärare Mård i ”Sänkt sedebetyg” ge uttryck för en lite
annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett
vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om
både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut
avsaknad av musikalitet.


För så här är det: semikolon är både svansant
och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den
lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm.
Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i
jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att
dansa samba.


Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk
omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk
värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram
läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun
och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.


Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i
språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett
glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när
huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren
mot en ny dag: ”Så frisk, så stilla […] luften var i den tidiga
morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval
and skarp och ändå […] högtidlig”.


Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade
Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en
”semikolonets maestro”. Alla delade de kärleken till denna
skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en
egen svans.


Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte
slut här


Men semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den
punkt som läsaren stilla hoppats på.  Project Semicolon är
en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention.
Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att
låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem
som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och
konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade
kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken
såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras
närstående.


Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla
skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning.
Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde,
och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte
skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och
hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;


Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator