Skiljetecken 6: Det krympande tankstrecket

Håller tankstrecket på att förvandlas till ett ynka bindestreck?
Författaren och översättaren Erik Andersson tar fram sin linjal
och upptäcker oroande tendenser.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad den 13 maj 2019.


Fjorton dagar efter balen på Borg var där fest på Ekeby.


Det var den härligaste af fester, men fråga ej för hvem, fråga ej
för hvad. För det enda, hvilket det af ålder är lönt att göra
fester för, var den anordnad: för att ögon skola stråla, hjärtan
klappa, fötter dansa, för att glädjen måtte stiga ned bland
människorna, för att händer skola mötas, sköna läppar kyssa . . -
- – –


Åhnej tyst, tala inte om kyssar!



Jag vet inte om ni hörde vad som hände där efter ”sköna läppar
kyssa”. Jag försökte göra en liten paus, så att kyssarna skulle
hinna sjunka in, så att säga. Men om man tittar i författarens
handskrivna manuskript så händer det en hel del där. Först kommer
det två punkter, sedan två korta streck och så två litet längre
streck. Någon sorts emotion har kommit över författarens hand och
fått den att röra sig spasmodiskt.


När Gösta Berlings saga, som citatet är hämtat ur, hamnade hos
sättaren så blev berättarens rörelse översatt till två
tankstreck. Fyra år senare kom den andra upplagan och då hade
hela det här stycket försvunnit.


så är tankstreckets uppgift att ta plats, att ta tid


Än i dag finns det författare som helst skriver för hand. Jag
tänker mig att de vill skjuta upp det ögonblick då texten blir
offentlig: berättelsen är en sak mellan författaren och pappret,
och först när den är klar typograferas den och går ut till
läsaren.


Jag är inte en sådan författare. Jag fick i tonåren en
skrivmaskin, en grön Halda. Den var väldigt bra, mycket robust.
Man blev stark i fingrarna.


Men det fanns vissa brister. Tangentbordet hade punkt, komma,
kolon, frågetecken och bindestreck; det var allt. Semikolon kunde
man åstadkomma genom att skriva ett kolon, backa och sedan skriva
ett komma. På samma sätt kunde man sätta en punkt under en accent
för att få ett utropstecken. Det såg inte särskilt bra ut.
Accenten kunde också nyttjas som apostrof, men det var bättre att
vrida ett hack på valsen och använda ett komma.


Bristen på tankstreck var mer förrädisk. Jag trodde länge att det
var samma sak — bindestreck och tankstreck — men medan idén med
bindestrecket är att det nästan inte skall finnas, utan bara på
ett diskret sätt upplysa om att ordet fortsätter på nästa rad
eller markera att två ord hör ihop, så är tankstreckets uppgift
att ta plats, att ta tid.


Jag tror att de generationer som växte upp med
skrivmaskiner och använde dem i sitt dagliga värv till sist vande
sig av med sådant som innebar onödigt krångel. Varför stanna upp
och göra ett semikolon, varför inte bara rada upp den ena
meningen efter den andra och drämma in ett komma eller en punkt
först när man behöver dra efter andan?


När persondatorn slog igenom mot slutet av 1980-talet så kunde
man med den underbara alternativtangenten få tillgång till allt
som ett välutrustat sätteri rymde. Man tycker att journalister
och författare skulle ha börjat festa loss på allehanda
diakritiska tecken, men så blev inte fallet. Istället såg många
tidningar och bokförlag en chans att göra sig kvitt sin
typografiska personal, så att skribenternas tarvliga kost på
komma, punkt och bindestreck serverades ouppvärmd till läsarna.
Och den som försökte ta vara på de nya möjligheterna blev snart
avskräckt: ett långt och vackert tankstreck kunde i
tidningsspalterna återges med ett tyskt ü eller vad som helst som
den elektroniska överföringen hittade på. Efter några sådana där
tyska ü var man tillbaka hos komma, punkt och bindestreck.


Tankstreckets storhetstid — den inträffade nog hos Selma
Lagerlöfs kolleger kring förra sekelskiftet. Över huvud taget
hade man en välvillig inställning till skiljetecken och lät
kommatecken regna ner över alla sorters prosa. Tankstrecken
uppträdde gärna i grupp. Uno Engs novell ”Ögonbrynen” från 1921
börjar så här:


Den unge konnässören sökte förgäves. — — —


De där tankstrecken liknar mest en världstrött utandning. Alla
hade sina egna idéer om vad de ville med tankstrecken. I ”Lillans
första tand” från 1912, ett kåseri av Ossian Elgström, är
upplösningen dramatisk:


Darrande löste jag upp knutarna, vecklade upp papperen — — — se
där — — ett bref. »Ack hvad jag är lycklig, säg är den inte
förfärligt söt, är det ej så man ville kyssa den och tänk lillan
som blott är 3 månader, det är storartadt — — — — — — — — — — — —
— — —»


Jag släppte brefvet och krafsade vildt bland träullen som fyllde
lådan, jo titta, en tändsticksask — jag öppnade den flämtande af
ifver — — — — har man sett på fan — — — — — i asken låg på en
bädd af bomull — — — lillans första tand.


Elgström närmar sig dramatiken och tycks vilja få tankstrecken
att mäta ut tiden. Det eviga problemet med att styra över
läshastigheten var här nära en lösning.


Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm.


Medan jag bläddrar i mitt urval böcker från ungefär hundra år
sedan slår det mig att det råder enighet mellan olika författare,
förlag och tryckerier om hur långt ett tankstreck skall vara. Jag
kan inte ge ett exakt mått eftersom det varierar beroende på
typsnittets kägel, men mellan tre och fyra millimeter rör det sig
om, motsvarande bredden på ett stort M.


I takt med de allmänna neddragningarna har ett kortare tankstreck
vunnit mark. Det motsvarar bredden på ett stort N och ger
naturligtvis inte alls samma läsglädje. Men det är inte slut där.
Jag tar fram en bok från förra året och får följande siffror:
stora M 3 mm, stora N 2,5 mm, tankstreck 1,5 mm, bindestreck 1
mm.


Ni förstår vart vi är på väg? Snart är skillnaden mellan
tankstreck och bindestreck helt utplånad. Jag skulle lika gärna
kunna plocka upp min gröna Halda från källaren.


I en sådan här sorglig stund är det bara en sak som hjälper, och
det är att leta upp Roddy Doyles debutroman, The Commitments,
från 1987. Med ännet lackande av naturvetenskaplighet gör jag
mina mätningar: stora M 4 mm, stora N 3,5 mm, tankstreck 4 mm och
bindestreck 1,5 mm. Det är precis som det skall vara. Utmärkt.


Nästan på varje sida uppträder det längre tankstreck: 8 mm.
Vilken schwung det blir! Eftersom romanen till stor del består av
dialog och Doyle har fått för sig att markera replikerna med
pratminus, alltså tankstreck det också, så blir det väldigt
mycket streck allt som allt.


Jag bläddrar litet och får plötsligt syn på ett ännu längre
streck: 12,5 mm. Ja, de är inte helt ovanliga, märker jag.


Jag hittar några stycken som är 17 mm också.


Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm.


Jag undrar hur denna rikedom av tankstreck i
olika längder kommer sig. En förklaring är säkert att romanen
ursprungligen gavs ut på eget förlag. Det fanns ingen som sade åt
Roddy Doyle att man inte kunde ha så långa tankstreck.


Nästa roman, The Snapper, kom ut på ett stort förlag. Då dämpades
bruket av tankstreck något, men både här och i boken därefter,
The Van, kan man sikta en och annan 17-millimetare.


Den nyaste bok av Roddy Doyle jag äger är Bullfighting från 2011.
Där laborerar han ännu med två olika sorters tankstreck, men
längderna är blygsamma: 2 och 3 mm. Jag tolkar det så att Roddy
Doyle kämpade länge, men han kämpade ensam. Till sist föll han.


På senare tid har han kåserat i Independents nätupplaga.
Tankstrecken är nu slutgiltigt reducerade till bindestreck.


Erik Andersson, författare och översättare