Skiljetecken 7: Utropstecknet vittnar om livets gränser

Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje.
Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna
erfarenheter om hur det också kan representera något mycket
större än så.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.


det väller liksom fram


en flod av grönska,


av blad   barr


och fågelsång!


Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling
”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga
skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till
sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi
verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets
kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är
ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett
svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet
har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta
stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och
vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara
allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det
alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma
– utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för
statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras
bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.


utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande
stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.


För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries
i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala
tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära
den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi
ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än
”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att
kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket
språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet
kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för
kvinnors sätt att kommunicera.


Men utropstecknets status som det mest förtalade bland
skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi
talar om – som gjord för det militära eller för samtidens
råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar
i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt
att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen
kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman.
Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer
säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck
för en ”sjuk hjärna”, medan F.  Scott Fitzgerald ansåg att
den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt
sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan
utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för
litterär intrig och tidlös komedi.


I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar
förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han
inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om
en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar
i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina
skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett
utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till 
New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av
huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?”
formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna
självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa
livsstil.


Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker
känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status
i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att
utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande
stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ
passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie
Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika
författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en
tidning  – och som signalerar ett slags tyst och
sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons
hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga
drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag
tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes
göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen
korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i
en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles
oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad
samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom
diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället.
Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna
innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna
typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter
blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns
inte plats för några rigida utropstecken.


All förundran är borta med honom, liksom den kraft som
utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan
människorna.


Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen
”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid
juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har
använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen
utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till:
Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation
och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina
utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till
långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte
har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad
säger det om hans liv?


Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan
gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta
användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja
Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit
något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes
vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes
formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”,
skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt
eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och
specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven
kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara
om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står
att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta
bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om
”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör
i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel.
Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons
knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan
han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All
förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet
för med sig till det skrivna språket mellan människorna.


Annat är det i nattens ordlösa klagan, där
utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs
bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte
bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av
svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade
utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det
står i femte kapitlet. Och lite längre fram:


Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,


sömnen skall lindra min sorg',


då skrämmer du mig med drömmar,


förfärar mig med syner,


så att jag hellre vill kvävas.


Hellre döden än denna plåga!


För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina
egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också
– både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt
språk för det mänskliga livets yttersta gränser.


Kristina Lindquist, kulturskribent


Litteratur


Naja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det
tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)


Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)


Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström &
Widstrand, 2014)


Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian,
29/4 2009)


Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)


Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)


Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)