Skiljetecken 8: Det är i mellanrummet det händer

Flera språk saknar eller har saknat mellanrum mellan orden, men
för de flesta voredetextremtjobbigtomtextensågutsåhärellerhur?
Författaren Jörgen Gassilewski reflekterar över mallanrummens
betydelse.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad den 15 maj 2019.


Jag blev glad när jag fick reda på att mellanrum räknas som ett
skiljetecken. Dessutom vårt äldsta. "I skriftens begynnelse fanns
inte något mellanrum mellan orden. Det var först under antiken
som det började hända saker. Mellanrummet gick tidigast under
beteckningen spatium." Så står det att läsa i Siv Strömquists
Skiljeteckensboken.
På kolonnerna på Forum Romanum i Rom kan man se
att mellanrummet markerades med en halvhög punkt, ungefär på
samma ställe som ett multiplikationstecken. Trajanuskolonnens
uthuggna stora bokstäver, Capitalis monumentalis, löper på i god
och fullständigt regelbunden marschordning. Det är bara
Interpunct, den halvhöga punkten, som markerar gräns mellan
orden. Här bevittnar vi interpunktionens, skiljetecknens födelse,
eftersom inga andra avgränsande tecken utvecklats vid denna
tid.
En poetisk tanke är att alla skiljetecken, som punkt,
frågetecken, utropstecken, kolon, semikolon, kommatecken,
tankstreck, parentes och så vidare liksom förgrenats och fällts
ut ur mellanrummet, den tomma ytan. Det är i djupare mening sant,
men just här inte i någon konkret betydelse, eftersom det rör sig
om ett tecken för mellanrum, och inte något fysiskt mellanslag
eller blanksteg, för att lite anakronistiskt använda två mer
eller mindre nutida skrifttekniska beteckningar.


Kanske upplevdes det som en förolämpning av den insatte att i
skrift markera radslutet


Det antika Grekland använde sig inte av mellanrum och när det
grekiska blev högsta mode som kulturell förebild i Rom, föll
Interpunct ur bruk även där. En man vid namn Aristofanes, som var
filolog och bibliotekarie i Alexandria på 200-talet före Kristus,
hade tidigare försökt införa ett system med punkter placerade på
olika höjd, för att markera en kort paus, en lång paus och den
ungefärliga motsvarigheten till vår punkt, utan att vinna någon
permanent framgång.
Överklassens barn i Rom lärde sig läsa och skriva på latin med
hjälp av läroboksmanuskript med konkreta mellanrum mellan orden,
men för vuxna ansågs det barnsligt och illitterat. Det var helt
enkelt obildat att inte veta var orden och satserna började och
slutade och vilken diktion som var den rätta när det skrivna
lästes högt. Det är roande att tänka på att vi idag klagar över
att barnen klumpar ihop alla ord när de ska lära sig skriva, när
de inte särskriver förstås.


Det var inte förrän någon gång mellan 600- och 800-talet inpå vår
tideräkning som man började ha riktiga, fysiska, mellanrum mellan
orden. Men det är inte heller riktigt sant, eftersom ett annat
mellanrum, lyrikens, epikens och dramats radbrytning, funnits där
hela tiden. Fast det är mycket oklart hur skriftliga rutiner för
det vi kallar versens ojämna högermarginal etablerades.
All litteratur kommer ur en muntlig tradition. Meter och rim och
den rätta pauseringen lärdes utantill. Bokstavsraderna skrevs ner
som ett stöd för minnet. Var versen och strofen slutade, gav sig
självt.
Kanske upplevdes det som en förolämpning av den insatte att i
skrift markera radslutet. Det var ont om plats på skriftrullar av
papyrus och skinn och ofta suddades text ut både en och flera
gånger för att lämna plats åt ny, så kallade palimpsest. I stort
sett hela den antika litteraturen har förmedlats till oss via
avskrifter nedtecknade ett antal århundraden efter Kristi
födelse.


Från och med femhundratalet är
Codex, alltså den nutida bokformen, som utvecklats ur de romerska
vaxtavlorna, vanligare än skriftrullarna, och då blir också
ordmellanrummen mer konsekventa. Men det är inte förrän
boktryckarkonsten i pedagogisk och demokratisk anda
massproducerar till en större intresserad allmänhet, som
mellanrummet införs som ett skiljetecken över hela linjen.
Indraget, det som markerar nytt stycke, och blankraden, det som
markerar nytt avsnitt, är enligt Siv Strömquist och andra även de
skiljetecken.
Mellanrummet, mellanslaget, blanksteget, indraget, blankraden och
radbrytningen är de mest sociala och relationella av
skiljetecken. De betyder och är ju bokstavligt talat ingenting
utan andra tecken i skriftsystemet. De är en del av underlaget
mot vilket bokstäver och övriga tecken avtecknar sig och påminner
på grund av det om textens fysiska sida. Därför kan deras
utsträckning och betydelse tänjas och förskjutas mer än andra
tecken, utan att helt gå förlorad.

Gör ett extra blanksteg mellan två ord i en text du håller på
med. Det ser lite konstigt ut, men meningen förändras inte
nämnvärt. Gör ett blanksteg till, det hela fortsätter att
beteckna i stort sett samma sak, men man börjar ana att något
modererats eller fogats till, men vad?


Det är en öppen fråga hur det bör läsas högt, eller innantill för
den delen.


Stéphane Mallarmé, den franske poeten och modernisten, utnyttjade
mellanrummets ambivalens till fullo. Han drog konsekvenserna av
att det faktum att det inte finns någon exakt gräns mellan
mellanrumstecknet och den omgivande satsytan:


bortom inlärda beräkningar
och med tiden glömda handgrepp


förr höll han rodret


närmade sig hans fötter
från horisontens obrutna linje


Det var några rader ur Mallarmés dikt "Ett tärningskast" från
1897, i översättning av Harry Järv. Det avsnitt jag läste består
av fem radbrytningar och tre strofer med blankrad emellan.
Raderna saknar stor bokstav och andra interpunktionstecken än
mellanrum. Alla rader börjar på olika platser i sidled. Det är en
öppen fråga hur det bör läsas högt, eller innantill för den
delen. Det beror på satsernas grammatiska ofullständighet, men
kanske framför allt på att mellanrummen mellan orden å ena sidan
pekar på teckensystemets kronologiska pauser och å andra sidan på
ordens fysiska rum, som vi talat om förut, på texten som
bild.
Jag valde att läsa med något förlängda pauser vid radbrytningarna
och ännu lite längre vid blankraderna, men ingenting som
tidsmässigt skulle motsvara de utsträckta tomrummen mellan
satserna. Det skulle betyda att jag tolkade dikten som bild
snarare än att följa interpunktionens regler för utsträckning i
tid.


Någon som däremot utarbetat helt egna och
strikta regler för hur hans dikter ska läsas högt är den samtida
franske poeten Claude Royet-Journoud. Här rekommenderas man som
uppläsare att ta med sig tidtagarur – och det är fem sekunder för
radbrytning, tio sekunder för blankrad och femton sekunder för ny
sida som gäller. Jag minns hur stolt jag var när jag vid en
uppläsning på Kulturhuset i Stockholm år 2001, läste upp
översättningen av en tjugo minuter lång dikt och missade längden
på Royet-Journouds egen läsning med få sekunder.
Det känns passande att avsluta med några rader ur hans dikt "En
tydlig riktning" i översättning av Jonas (J) Magnusson, så att ni
får njuta av mellanrummens på en gång exakta och mångtydiga
poesi. Den som har ett tidtagarur tillgängligt får gärna kolla
mig:


                 
           på botten


                            
alfabetet med förfadern


 


                            
är det en sjö


                            
denna tillgänglighet hos ögat?


 


                            
kroppen glider dit


                            
från ett ord som skall bekämpas


 


                            
den tvingar djuret


                            
att oavbrutet förflytta sig


Jörgen Gassilwski, författare