Skogens svarta befolkning visade Thoreau vägen

Att frigöra sig från bekvämligheter är vägen till ett medvetet
liv. Men de före detta slavarna i Walden saknade val. Selma
Yousif Mesbah funderar över skillnaden mellan deras, sitt och
Thoreaus liv.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Hur lever man medvetet? Detta frågar jag mig när jag står böjd
över ännu en grönsaksbädd som överhopats av ogräs. Tisteln sticks
och svider när jag drar upp den. Roten skruvar sig ned i marken i
en spiralform, som gör det svårt att få upp den utan att den går
av och skapar nya skott att sticka sig på i framtiden. Arbetet i
att för hand förbereda en bädd för plantering eller sådd tar tid
och kräver inte bara tålamod, det kräver en förmåga att uppgå i
ett meditativt tillstånd, likt det Henry David Thoreau ofta
utforskar och beskriver i sin klassiska och ständigt aktuella bok
Walden.


Thoreau flyttade till Walden Pond utanför Concord i Massachusetts
i mitten på 1800-talet, inte bara för att undslippa det moderna
samhället som han ansåg korrumperade människan, utan just för att
”leva medvetet”. Han ville inte vakna upp en dag på ålderns höst
och upptäcka att han aldrig riktigt levt. En klassisk
medelålderskris kanske, som fick honom att flytta ut till en till
synes helt öde mark, en vild skog tom på mänsklig närvaro och där
bygga sig en enkel stuga att leva i samröre med naturen i. Denna
stuga har blivit en symbol för den frihet och den enkla livsstil
som Thoreau förespråkar i Walden.


Vad de flesta inte vet är att stugan var
inspirerad av de stugor som före detta slavar från Concord
byggde, när de bosatte sig i Waldens skogar efter att de
frigjorts eller köpt sig själva fria. Detta är inte något som
Thoreau själv sticker under stol med, utan något som helt enkelt
förbises i historieskrivningen och mytbildningen kring hans
stuga.


Thoreau, som var en uttalad motståndare till slavhandeln, skriver
i kapitlet Tidigare invånare och vinterbesökare om de slavar som
kommit före honom och inspirerat hans enkla och motståndskraftiga
liv i de fattiga markerna kring Walden Pond. Thoreau vill
framhäva att Waldens skogar inte alltid stått tomma och inte alls
var helt vilda. Han plockar äpplen från Brister Freemans
äppelträdgård, vars frukter han tycker har en sträv smak, en före
detta slav som samlade ihop pengar från andra slavar för att köpa
sig en bit mark och bli självförsörjande.


Mer än att leva medvetet eller på riktigt självförsörjande, levde
Thoreau ett slags filosofiskt experiment. I det ingick även att
praktisera de tankar hans vän från Concord, filosofen Ralph Waldo
Emerson presenterar i essän Självförtröstan. Emerson menade att
man måste förlita sig på sin egen världsbild och självkänsla, och
inte följa samhällets alla infall och trender. Att vara
självförsörjande genom att lita på sitt eget omdöme, sin egen
moral och sin egen känsla av mening, utan att låta sig påverkas
av utomstående makter och påtryckningar. Detta rimmade mycket väl
med Thoreaus egna tankar om att leva medvetet utanför ett
samhälle han allt mindre förstod, både i ett motstånd och som en
frigörelse.


Han inspirerades av de före detta slavarnas liv i Waldens skogar.
Hur de klarade sig med så lite, hur de kunde överleva på sådant
torftigt land, och med sådana dåliga förutsättningar. Även om
många dog av undernäring eller tvingades flytta vidare för att
söka mer fruktbara marker eller arbete någon annanstans. Särskilt
deras ståndaktighet inspirerade honom; de som var utstötta från
samhället, oönskade och helt utan status kunde ändå skapa ett liv
för sig själva. Ett liv han kanske såg som meningsfullt.


Stugan som Thoreau byggde var inspirerad av slavkvinnan Zilpah
Whites, vars gälla stämma brukade höras genom skogen när hon
sjöng. Hennes lilla stuga kallades hydda av lokalbefolkningen och
brändes en gång ner, av vem är omdiskuterat. Hennes katter,
hundar och höns brann alla inne. Stugan fick hon bygga upp igen,
hon hade inget val. Thoreau beskriver hennes liv som hårt,
”omänskligt på något sätt”. En äldre man berättar för honom hur
han gått förbi Zilpahs hus, där hon suttit med en gryta över
öppen eld och sagt ”ni är ben allihopa, inget annat än ben!”


Efter två år, två månader och två dagar i Walden flyttar Thoreau
från sin lilla stuga och in i Emersons betydligt större och
bekvämare hus, där han lever sina sista år i livet med att
fortsätta sin intellektuella gärning. Precis som Thoreau kunde
resa sig från ogräsrensningen av sin bönodling, kan jag resa mig
upp, borsta jorden från händerna och gå in i mitt hus där datorn
med bredband väntar. Mitt försök att leva självförsörjande och
medvetet misslyckas ständigt, och jag kan inte låta bli att tänka
att det beror på att jag aldrig riktigt har kniven mot strupen,
att jag har valet att återvända till det mer bekväma arbetet vid
ett skrivbord, och att jag mycket hellre föredrar det framför det
osäkra och hårda, ja det omänskliga i att leva av landet.


Att leva medvetet var för Thoreau att frigöra sig från
bekvämligheterna och se det som faktiskt var viktigt, något jag
tänker mig underlättades av att han verkar ha fått hjälp med mat
och tvätt från sin mamma. Han valde ändå bort
det medvetna livet för det mer bekväma. Jag kommer på mig själv
med att ofta undra varför, varför lämnade han en tillvaro han
fann så meningsfull för att åter sälla sig till samhället han
föraktade så? Räckte det för honom att under två år verkligen
känna att han levt, för att stilla sin hunger efter mening? Gick
krisen därmed över? Eller var det helt enkelt för hårt, för
omänskligt att leva i marginalerna, som de som föregick honom i
praktiken gjorde. Kanske var det främst självförsörjningen i den
bredare meningen som knäckte honom, att helt gå emot samhället
och gå sin egen väg var kanske det som var hårt, som var
omänskligt.


Även i historieskrivningen har Concords och
Waldens svarta befolkning förpassats till marginalerna eller helt
glömts bort. Men det utsuddade börjar återigen bli synligt. I sin
bok ”Black Walden” från 2019 visar litteraturprofessorn Elise
Lemire att innan det blev en internationellt känd grön plats, var
Walden en svart plats. Hennes bok och engagemanget från flera
lokala medborgarrättsrörelser och litterära sällskap har satt
spår i skogen, som numera är ett välbesökt turistmål. En bänk har
satts upp i Brister Freemans ära, en sten med citatet som
beskriver hans äppelträdgård med de sträva frukterna finns också
på plats. Små, men betydelsebärande spår från de som agerade
inspiration för ett medvetet och meningsfullt liv bortom
privilegiernas bekvämligheter. Ett liv som jag och många andra
fortsätter att inspireras av, även om vi sällan lyckas leva det
fullt ut. Möjligen för att vi inte måste. Men det är å andra
sidan kanske bara en tidsfråga.


Selma Yousif Mesbah, skrivpedagog och skribent