Nostalgin är en missförstådd känsla

Nostalgin anklagas för att ligga bakom allt från politisk
populism och håglöshet till dålig smak och undermålig arkitektur.
Kristoffer Leandoer ger en gammal diagnos en ny chans.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Begreppet ”nostalgi” myntades år 1688 av den nittonårige
läkarstudenten Johannes Hofer som en medicinsk term för ett
sjukdomstillstånd han upptäckt hos unga soldater som förlamats av
hemlängtan. Diagnosen var ytterst allvarlig, sjukdomsförloppet
fick ofta dödlig utgång.


Begreppet vann omedelbart gehör i ett krigshärjat Europa, med
tiden utvidgades dess användning från det rent medicinska och
dess offer inskränktes inte längre till militärer i fält (även om
amerikanska arméläkare så sent som under andra världskriget
uppmanades att leta efter just dessa symptom).


Nostalgi blev åkomman på modet, en längtan som gällde mer än en
geografisk plats. Kant talade om ”ett tillstånd som inte kan
botas genom återvändande”. Det som fattades var inte bara rummet
utan även tiden: ett grundtillstånd av förlust vilket kom att
passa romantiken perfekt: inbillningens kraft fick ersätta
världens grundläggande brist.


Nostalgin har aldrig hämtat sig från denna forna
popularitet och är idag känslornas strykpojke som får klä skott
för vad man än ogillar. Allt från politisk populism och håglöshet
till dålig smak och undermålig arkitektur skrivs på dess konto.
En känslans motsvarighet till kitsch, har det sagts.
Idéhistorikern Karin Johannisson talar om ”en saknad utan
objekt”, oärlig till sin natur: ”Den nostalgiska upplevelsen, den
känsla som en gång tillhörde de sanna nostalgikerna – de sårbara,
rotlösa och längtande – blir till en stulen känsla.”


En stulen känsla – bättre kan inte popkulturens estetiska kärna
uttryckas. “The bitter comes out better on a stolen guitar”, som
David Bowie sjunger i “Hang on to Yourself”, den
postmodernistiska narcissismens nationalsång. 


Trots nostalgins centrala plats i vår kultur sedan drygt
trehundra år dyker ordet i sin moderna definition, gällande en
förlorad tid lika väl som en förlorad plats, upp i ordböcker
först i mitten på sextiotalet. Det är knappast en slump, skriver
populärhistorikern Tobias Becker. Det var i juni 1964 som Beatles
spelade in tillbakablickandets nationalsång nummer ett som gett
titeln på hans bok Yesterday. A New History of Nostalgia. Det var
också nu som retromodet började omfamnas av alternativkulturen,
jugendslingor dyka upp på skivomslag och affischer och vart och
vartannat popband besjunga barndomens gator till ackompanjemang
av mässingsorkester eller stråkkvartett.


Nostalgins nya storhetstid sammanfaller med att västvärlden går
in i en ny era. I sin bok Postmodernismen daterar Frida Beckman
denna isms början till 1966.


Framtiden finns inte, säger postmodernismen, det är omöjligt att
göra något genuint nytt: låt oss därför ha det förflutna som
smörgåsbord och simulation. Det finns alldeles för mycket
framtid, säger nostalgin, den överväldigar oss, låt oss därför ha
det förflutna som smörgåsbord och simulation.


Nostalgi framställs som ett automatiskt gensvar på förändring: ju
snabbare samhället och teknologin rör sig framåt, desto större
blir behovet av tillbakablick, som om nuet alltid måste vara ett
nollsummespel mellan framtid och dåtid.


Nostalgi innebär alltså i grunden en överdriven tro på tidens
framåtskridande kraft. På samma sätt som postmodernismen menar
att nuet innehåller mer än det förflutna, vilket föder en känsla
av överlägsenhet som ger oss nutidsmänniskor rätt att gripa
tillbaka i tiden och plocka det vi vill ha.


Tobias Becker beskriver hur tempot accelererat under det förra
seklet, hur vi allt snabbare vänt oss till det förflutna för
inspiration: ett modes omloppsbana från banbrytande till retro
har blivit allt snävare.


Ändå påminner de klassiska berättelserna i vår kultur oss om att
det är förknippat med livsfara att vända sig om och se tillbaka.
Tänk bara på Lots hustru som förvandlas till en saltstod, eller
myten om Orfeus och Eurydike:


Jag tror inte att det egentligen handlar om
längtan. Det som väcker vår nostalgi är inte det perfekta
förflutna, utan tvärtom det ofullgångna och lite löjliga, det som
väcker känslan av att vi själva kommit längre. Annars skulle vi
inte ha ett begrepp som ostalgi – alltså nostalgi efter det gamla
kommunistiska östblocket – en roman som bulgaren Georgi
Gospodinovs Tidstillflykt eller en bar med komplett
åttiotalsinredning som Komitet i Tirana. Ingen inne på Komitet
vill på allvar ha tillbaka kommunistårens estetiska tafflighet
och materiella armod; det man njuter av är att ha dess attribut i
sin makt, att konsumera dem är att förminska dem och göra dem
till sina. På samma sätt längtar få skräckfilmsälskare efter
riktiga yxmördare: umgänget med dem på bio upplevs som ett
ofarliggörande som sker helt på ens egna villkor.


Men det som väcker vår nostalgi allra mest är ändå framtiden!
Framgången för teveserien Stranger Things tillskrevs dess
ohämmade 80-talsnostalgi. Men detta 80-tal visade sig bestå av
lika delar framtidsfantasier om hemliga laboratorier och
avancerad militär teknik och ren och skär 50-talsnostalgi – från
filmer som Tillbaka till framtiden, Blue Velvet och Stand by Me
till filmstjärnan Ronald Reagans presidentkampanj. Det är alltså
inte det förflutnas närvaro som vi längtar efter utan tvärtom
dess frånvaro, dess egen förlorade längtan.


50-talet är ett favoritdecennium för nostalgiker och det som
lättast lånar sig till fetischism, eftersom det var då framtiden
togs över av konsumismen som ideal. Framtiden var inte längre i
första hand något man skulle skapa, utan något man skulle äga;
blänkande nya maskiner. I det sammanhanget blev retro, vintage
och second hand aktiva och kreativa val, en form av
motståndshandling. På samma sätt som William Morris och arts and
crafts-rörelsen hämtade sin radikalitet i det förindustriella
förflutna, finner popkulturen sin inspiration i ett mer urbant
nyssförlutet. Vive la resistance, för att citera retrons okrönte
kung Bryan Ferry.


För hur nostalgin än må begabbas i politiska
sammanhang, har den alltid varit ett grundelement inom
popkulturen, där det förflutna kan liknas vid bassängkanten som
simmaren måste ta avstamp mot för att få full fart framåt.


Det genuint nya skapar man på samma sätt som man ror en eka: med
ryggen mot framtiden och blicken bakåt. ”Up the hill backwards”,
för att åter citera David Bowie, som var just denna
fortskaffningsmetods absolute mästare. Antingen det rörde sig om
rysk futurism, Ralph Laurens kostymer till The Great Gatsby eller
60-talets svarta gatumode, förefaller Bowie ha skaffat sig
ingående detaljkunskaper enbart för att kunna lämna dem bakom
sig. Först i backspegeln blev framtiden synlig.


Kristoffer Leandoer, författare, skribent och översättare


Litteratur


Tobias Becker: Yesterday. A new history of nostalgia. Harvard
university press, 2023.


Frida Beckman: Postmodernismen. Fri tanke förlag, 2023.