Anton Bruckner sabbade aldrig sina verk som George Lucas

Han var ängslig och känslig, och arbetade om sina verk gång på
gång. Så var finns den riktige Anton Bruckner? Tor Billgren gör
ett försök att få fatt i en stor tonsättare.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag kommer precis ihåg var jag var när jag hörde finalen ur Anton
Bruckners fjärde symfoni för första gången. Jag var på väg till
jobbet och kom in på kontoret precis när slutackordet ljöd i
lurarna. Min kollega utbrast förskräckt:


– Men Tor, hur är det fatt?


Hon trodde att jag hade genomlevt mitt livs tragedi.


Men nej, jag hade bara överväldigats av den vackraste musik jag
dittills hört. Storslagen, omfamnande, tröstande, brinnande.


Bruckner färdigställde symfonin i november 1874, och reviderade
den redan året efter. Men det var inte den versionen jag hade
haft i lurarna på väg till jobbet. Inte heller den från 1880.
Utan den sista, från 1888 – fjorton år efter ursprungsversionen.


Så där höll han på, Anton Bruckner. Det ständiga
omarbetandet berodde bland annat på hans dåliga självkänsla, och
känslighet för kritik. Under en sexårsperiod fram till 1893
slutade han nästan helt att komponera ny musik, och la istället i
ett anfall av tvivel sin energi på att skriva om fyra av sina
dittills åtta symfonier och flera vokalverk. Det är smärtsamt att
föreställa sig den då cirka 70-årige tonsättaren, sjuklig, svag
och uppfylld av besvikelse, sitta hukad över sina partitur.
Nästan som ett martyrium.


Anton Bruckners musik är ofta monumental, och breder ut sig i
alla riktningar. Den kräver enorma orkestrar, med mycket
skickliga – men också uthålliga musiker och dirigenter. Symfoni
nr 4 tar cirka 60 minuter att komma igenom. Åttan brukar klocka
in på 80.


Bruckner passar således mycket väl in på den stereotypa
föreställningen om det svulstiga geniet, som ofta förknippas med
den romantiska epokens konst. Men parallellt med storslagenheten,
finns det också mycket intimitet i hans musik. Det monumentala
kan man förundras inför, men det är sårbarheten som känns in på
bara huden.


Det var inte bara den osäkra och introverta läggningen som gjorde
honom till en udda figur i den europeiska musikens huvudstad
Wien, när han flyttade dit 1868, 44 år gammal. Han var född i ett
litet samhälle utanför Linz och kom att hålla fast vid sin grova
och lantliga dialekt, även i huvudstadens sofistikerade salonger.
Han bar omoderna och illasittande kläder. Han var varken
intellektuell eller beläst, och ägde bara ett par böcker. Han var
inte heller särskilt stilig och förblev ungkarl livet ut.


Den dåliga självkänslan blev inte bättre av att hans symfonier
ofta sågades av kritikerna. Och de ständiga omarbetningarna fick
honom att framstå som obeslutsam och svag. Hans efterlämnade
produktion är ett virrvarr av olika versioner.


Nu är det inga ovanligheter att konstnärer
justerar sina verk efter hand. I våra dagar är det väl främst
filmregissörer som släpper nya versioner av sina filmer, för att
krama några extra dollar ur en hängiven publik. Men det finns
också en eländig klåfingrighet med i bilden, som när George Lucas
i mitten av 90-talet adderade digitala effekter i
originaltrilogin av Star Wars-sagan, som är så skrattretande
dåliga, att det knappt går att se filmerna.


Och 2002 la Milos Forman till några kasserade scener i sin
Director’s Cut av Amadeus – scener som drog ner helheten flera
snäpp.


Ett exempel från litteraturens värld är när det i februari 2023
blev känt att barnboksförfattaren Roald Dahls förlag hade tvättat
bort ord i hans böcker som kunde uppfattas som stötande.


Ängslighet, fåfänga, vindflöjelsbeteende, girighet.


Den här typen av omarbetningar är ett otyg, och orsakar ofta
uppståndelse och besvikelse hos publiken.


Samtidigt finns det förstås också omarbetningar som leder till
något bättre. Många operor och filmer har färdigställts i panik
inför en premiär och gagnas förstås av att ses över när stressen
lagt sig. Och ett bokmanus behöver alltid en redaktör, liksom en
tidningsartikel eller radioessä.


Så vad var det som fick Anton Bruckner att hålla på på det här
sättet? Varför hade han så svårt att luta sig tillbaka och vara
nöjd med en komposition? Jag har redan nämnt hans oroliga
personlighet. Förutom det dåliga självförtroendet hade han en
stark auktoritetstro. Han kom från enkla omständigheter och var
djupt religiös. Om en person han såg upp till hade en åsikt om
hans verk, så underkastade han sig likt en förvuxen korgosse.


En annan, mer grundläggande orsak är att han försökte göra något
nytt med sin musik, något som dåtiden inte riktigt förstod. Den
danske musikvetaren Peter Ryom visar detta tydligt i sin fina
biografi från 2022. Bland annat modifierade Bruckner
symfonigenrens form. Inga stora ändringar, men tillräckligt för
att få kritiker att gå i taket. En annan – och allvarligare
musikalisk förbrytelse – var att han lät sig inspireras av
Richard Wagners nyskapande experiment med tonalitet och
harmonier. Bruckner sökte liksom Wagner den FJÄRRAN KLANGEN, som
den österrikiske musikskribenten Josef Lassl skriver.


Detta låg honom i fatet både socialt och konstnärligt, eftersom
Wagner på den här tiden stod för det nya och radikala i den
europeiska musiken, och det var inte populärt i det konservativa
Wien.


Bruckner var alltså fastklämd mellan musikkritikers smak och
käpphästar, det musikaliska modet, dirigenters önskemål och
orkestrars förmågor och oförmågor. Så med omarbetningarna
försökte han helt enkelt tillgängliggöra och öppna upp verken –
utan att fördenskull göra avkall på sina idéer. Det var en
delikat balansgång.


En stor och viktig skillnad jämfört med många
andra tonsättare och konstnärer som gjort omarbetningar av sina
verk är att Bruckner inte annullerade de äldre versionerna av
sina symfonier. Han satt inte i sin bitterhet och brände
partituren i spisen – utan de finns kvar, parallellt, med de
slutliga versionerna.


Och det bör vi vara tacksamma för. För även om jag, som jag
antydde i början, är orimligt förälskad i slutminuterna av den
sista versionen av Symfoni nr 4, glömmer jag aldrig när jag långt
senare hörde slutet av originalet från 1874 för första gången.
För här hör man urtankarna bakom det som komma skulle. Allt det
jag fäst mig så vid, finns med redan från början – harmonierna,
vändningarna, melodierna – fast i en annan, oslipad form. Det var
som att ta av sig glasögonen, och kisande ana det underbara
skulle blomma ut.


Och det här gör att vi kanske inte bara måste se Bruckner som den
tvivlande konstnärssjälen, plågad av enögda kritiker.


Kanske kan vi lika gärna jämföra honom med bildkonstnärer, som
målar olika versioner av samma motiv, som Edvard Munch med Skriet
och Vampyren eller Claude Monet och hans många målningar av
höstackar.


Då blir de olika versionerna av t.ex. Symfoni nummer 4 samma
verk, men vi får möjlighet att se det i olika ljus, med olika
skuggor, i olika temperament.


Tor Billgren
dramaturg