Att tänka kommer alltid ses som misstänkt

Principer och värderingar kan stå i konflikt med viljan att
förstå. Lyra Ekström Lindbäck funderar över avsiktslöst tänkande
i ljuset av tre personer: Hannah Arendt, Adolf Eichmann och
Sokrates.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Den 12 december 1961 dömdes nazisten Adolf Eichmann till döden.
Det var en väntad, rentav given, dom. Men rättegången hade ändå
varit rörig. Eichmann hade svårt att minnas vissa saker, som
viktiga datum i krigsutvecklingen.


Vad han däremot mindes kristallklart var sin egen karriär: de
exakta omständigheterna kring varje framsteg. Han hade varit i
Slovenien, men kom inte ihåg på vilket uppdrag. Han mindes bara
att han hade fått bowla med landets inrikesminister.


I polisförhören förklarade han noggrant varför det inte hade
varit hans fel att han aldrig nått en högre befordran. Han skröt
med sin felfria yrkesutövning inför mannen som frågade ut honom:
en tysk jude och förintelseöverlevare.


Eichmann var, enligt filosofen Hannah Arendt som bevakade
rättegången, inte dum. Inte heller var han ond, i bemärkelsen
driven av en diabolisk anda. ”Förutom en extraordinär
omsorgsfullhet vad gällde hans personliga avancemang”, skrev hon,
”så hade han inga motiv över huvud taget.”


Eichmann var ideologisk antisemit och visste
mycket väl att han skickade människor i döden. Men han
reflekterade inte så mycket över det. Han koncentrerade sig på
att vara en felfri byråkrat. Kan vi förstå att en människa kan
agera så, utan att drivas av ett brinnande hat?


Ett större mysterium, tycker jag, är Arendts egen brist på
känslomotiv. Hon var själv tysk judinna. Hon hade arbetat för en
sionistisk organisation, internerats i koncentrationsläger och
osannolikt nog lyckats fly. Att hon överlevde Förintelsen var en
lycklig slump. Att hon förlorade vänner och släktingar behöver
knappast nämnas.


Det hade varit så rimligt om hon hade drivits av hämndbegär. Om
hon hade idealiserat den unga staten Israel och fallit in i kören
som beskrev Eichmann som en djävul. Men hon hade ingen sådan
agenda. Hon ville bara förstå.


Detta motiv blev svårt för hennes samtid att svälja. När hennes
rapporter från rättegången publicerades utsattes hon för dödshot.
Hon anklagades för att vara antisemit: för att ha beskrivit de
judiska organisationernas avgörande roll för massmorden och för
att ha fokuserat på Eichmanns personlighet istället för att bara
förklara honom omänsklig.


Påbudet om blind fördömelse är en begriplig reaktion på
fruktansvärda händelser. Men det finns en motsättning mellan att
fördöma och förstå. Det menar den judiska filosofen Judith
Butler. Efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 insisterade
Butler på att se händelsen i den historiska kontexten av
israeliskt övervåld mot det palestinska folket. Kravet på
fördömelse, menade hen, innebär ”en vägran att förstå, i rädsla
för att kunskap bara kan relativisera och underminera vår
bedömningsförmåga.”


Butler blev hatad i sociala medier. Samma öde drabbade den
rysk-judiska tänkaren Masha Gessen. Efter att hen hade utsetts
till vinnare av Hannah Arendt-priset skrev Gessen en artikel som
kritiserade hur den tyska minneskulturen tystar samtalet om
övervåld i Gaza.


”Det är oerhört svårt för människor att förstå att någon kan ha
varit ens fiendes fiende men ändå inte en välvillig kraft. Ett
offer men ändå en förövare. Eller vice versa”, reflekterade hen.
I artikeln liknades situationen i Gaza vid ett ghetto. Stiftelsen
som delade ut priset ville ställa in ceremonin. De tyckte att
Gessen hade relativiserat Förintelsen.


Jag undrar om Hannah Arendt själv hade kunnat vinna Hannah
Arendt-priset under de premisserna.


Men ändå. Är det inte farligt att tänka som Arendt gjorde, utan
en tydlig agenda? Ska man inte hålla fast vid sina värderingar
före allt annat? Riskerar man inte att bli som Eichmann annars,
en samvetslös kugge i ett nazistiskt maskineri?


Faktum är att Eichmann hade ett samvete. Han höll fast vid sina
principer. De bestod i att utföra sitt jobb väl, lyda lagen,
försörja sin familj och försvara sitt land. Han hade blivit
övertygad nazist av karriäristiska skäl och förblev det av
rådande samvetsskäl. Som Arendt skriver: ”Ondskan hade i Tredje
riket förlorat den karaktär som gör den igenkännlig för de flesta
människor: karaktären av frestelse.”


Eichmann var, enligt ett halvdussin rättspsykiatriker, helt
normal. Som de flesta andra sade han emot sig själv en del och
pratade gärna i klyschor. Och som de flesta andra hade han inga
problem med att utföra sina arbetsuppgifter utan att ifrågasätta
dem. Snarare tvärtom.


Problemet var bara att han inte tänkte i onödan.


Men vad innebär det att tänka i onödan?


Det är att tänka utmanande, obekväma tankar. Det låter väl bra,
tycker de flesta. Men i praktiken vill många förbjuda sådana
tankar. Enligt socialpsykologen Jonathan Haidt har motståndet mot
så kallade ”kränkande” idéer vuxit på universiteten. Studenter
vill slippa utsättas för sådant som kan klassas som rasism,
sexism eller antisemitism.


Haidt kallar den här inställningen för ”ett förkastande av arvet
från Sokrates”. Sokrates beskrev sig själv som en bromsfluga på
det atenska folkets feta hästkropp. ”Han ansåg det vara sitt jobb
att sticka, störa, ifrågasätta och därigenom provocera atenarna
till att tänka igenom sina nuvarande uppfattningar och förändra
dem som de inte kunde försvara.”


Sokrates ifrågasatte alla. Statsmän, retoriker, poeter och
sofister. Han ville se om deras resonemang gick ihop. Det värsta
som kan hända en människa, enligt Sokrates, är ”att hon hamnar i
självmotsägelse och upphör att vara en enhetlig person”. Så
formulerar den svenska filosofen Charlotta Weigelt det i sin rika
bok ”Sokrates. Filosofens skepnader”.


Att vara i samklang med sig själv är inget givet faktum, påpekar
Weigelt. Människan är till sitt väsen splittrad. Det är därför vi
kan tänka på våra egna tankar. Det är svårt att inse vad man
redan tänker, men ännu svårare att förstå vad man inte tänker.
Det är ofta det sista man vill tänka på.


När Sokrates ställdes inför rätta försökte han begripa vad han
egentligen åtalades för. Han erkände sig skyldig till att aldrig
ha brytt sig om ”det som de flesta andra har brytt sig om,
nämligen affärer, försörjning, militära uppdrag, politiska
positioner och andra befattningar”. Han såg att hans motiv var
helt obegripliga för vanligt folk. Varför hade han gått runt och
stört alla sådär?


Det är mycket svårare, insåg Arendt, att förstå vad som drev
Sokrates än vad som drev Eichmann. Filosofen var exceptionell.
Den nazistiska byråkraten, liksom rådet i Aten som dömde Sokrates
till döden, var banala, helt normala. De fokuserade på sina egna
liv och arbetsuppgifter. De glömde, eller orkade inte, tänka på
något annat.


Tänkande är ingen garanti för godhet. Tänkandet
är rörligt, opålitligt och kommer alltid att väcka
misstänksamhet. Som Arendt skrev om Sokrates: ”Eftersom han inte
hade någonting att lära ut, ingen sanning att dela ut, anklagades
han för att aldrig avslöja sin egen uppfattning.”


Skillnaden mellan att sakna agenda för att man tänker, och att
utföra någon annans agenda för att man inte tänker, kan tyckas
vara hårfin. Men bara den senare kan se ett folkmord som en
möjlighet för att bygga en fin karriär.


Lyra Ekström Lindbäck
författare, kritiker och filosof


Bibliografi


Arendt, Hannah. Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality
of Evil. Penguin Classics, 2022.


Arendt, Hannah. The Life of the Mind. San Diego, California:
Harcourt Brace Jovanovich, 1981.


Butler, Judith. “The Compass of Mourning”. London Review of
Books. Vol. 45 No. 20 · 19 Oktober 2023.


Gessen, Masha. “In the Shadow of the Holocaust”. The New Yorker.
9 December 2023.


Haidt, Jonathan. Lukianoff, Greg. The Coddling of the American
Mind: How Good Intentions And Bad Ideas Are Setting up a
Generation for Failure. New York: Penguin Press, 2018.


Platon. ”Sokrates försvarstal”. I Skrifter Bok 1. Översättning av
Jan Stolpe. Stockholm: Atlantis, 2000.


Weigelt, Charlotta. Sokrates. Filosofens skepnader. Stockholm:
Bokförlaget Faethon, 2023.