Kvinnor som väntar slösar inte bort sin tid

Den väntande kvinnan har inte alltid varit en stereotyp. Och
väntan kan vara värdefull, inte minst i en kreativ process. Karin
Brygger reflekterar kring litteraturens väntande kvinnor.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Mina starkaste barndomsminnen av väntan handlar om en far som
inte kom. Eller kom för sent. Inte tio minuter, men kanske en
timma, två timmar, en dag, en vecka. Jag minns en sommardag när
jag stod på trottoaren utanför mitt och mammas hyreshus, med min
väska. Pappa hade, trodde jag, kommit hem från någonstans långt
bort och skulle hämta mig för en sommarvistelse. Jag stod i
sommarens ljus. Väntade.  Men pappa kom aldrig och jag
fick till slut gå tillbaka in och bekänna min övergivenhet för
mamma.


Men väntan behöver inte vara en död erfarenhet. Ur den stiger det
vi ännu inte vet fram. Väntan är därmed som lyssnandet, en
förutsättning för ny kunskap. Om vad? Tid? Om jaget? En annan
människa? Eller kanske om hårt fästa föreställningar om vad en
väntande kvinna är?


Sedan något halvsekel har kvinnan som väntar på
en man blivit en stereotyp man ser på med beklagande blick. Men
hon har inte alltid betraktats så. Se på Penelope, som väntade på
Odysseus i tjugo år. Väntan utarmar inte hennes gestalt. Som
karaktär byggs hon tvärtom upp genom sin hängivenhet.
Förlöjligandet av den väntande kvinnan kan med det i bakhuvudet
ses som ett slags utsuddande av nyanserna i relationen mellan
väntan och frånvaro. Kvinnans svar på frånvaro beskrivs som
passivt, medan orsaken – den försvunna mannen – skildras som
aktiv frihet. Och med ens har vi glömt att en vuxen kvinna har
förutsättningarna för att själv definiera vad hennes väntan
innebär.


Simone Weils nästintill sakrala påminnelse om att de som inte
upplever avstånd, faktiskt inte heller är åtskilda säger något om
vad det betyder att vänta. Oavsett smärtan det kan medföra att
vänta så är det älskande tillstånd som är väntans förutsättning
ett priviligierat tillstånd.


Romaner och dikter med väntan i centrum skildrar ofta väntan som
en kombination av förtrollad leda och vidgad erfarenhet. Den
koncentrerade ensamheten ger upphov till existentiell kunskap.
Inte sällan är den början på en konstnärlig process. Men väntan
kan förstås vara både en startpunkt för skrivande och enformig
leda. Poeten Debora Vogel skriver i dikten Trötthet om hur tiden
förvrängs:  ”Räkna inte år. /Det finns bara dagar”.


Det är i dikten åter den femtonde dagen i månaden – många ”den
femtonde” har redan kommit och gått. Många gånger har äppelträden
blommat och blivit gula. För henne finns nu bara en enda dag, och
den kommer tillbaka tusen gånger.


Det repetitiva står i centrum för Vogels poetik men för den
noggranna läsaren är det ändå lätt att upptäcka hur den väntande
blicken framtvingar nya dimensioner ur gatorna där dikterna
utspelar sig. Det är inte bara en enda dag, som trädevfaktiskt,
om det nu är en han, som diktjaget söker: ”Det var inte en gul
dag, då allt står på spel/ inte heller en blå kväll, då man är
utom sig av väntan - / när du kom till mig- /utan en grå
eftermiddag/ mellan två tryckande eftermiddagar”.


Debora Vogel föddes 1900 i staden Burshtyn, i
nuvarande Ukraina i en judisk familj. Det mesta av brevväxlingen
med författaren Bruno Schulz, som hon inte gifte sig med eftersom
hennes mor avvärjde den kärleken, är förstörd. Ändå faller det
sig lätt att undra om dikternas väntan handlar om honom. De
flesta utspelar sig på gatorna och de två brukade promenera.


En samtida beteendeterapeut skulle säkert gett vogel rådet att
släppa taget och ”börja leva”, övertygad om att detta ”leva” inte
finns inuti människan och inte heller i skrivandet, utan bara
handlar om vad vi gör eller inte gör. Kanske hade det rådet gjort
Fogel lyckligare. Men det skulle ha omintetgjort en del av hennes
starkaste poesi. Identitet och skrivande är sammantvinnat och
skrivande en praktik som alltid riktar sig mot något eller något,
utanför det egna jaget.


1942 sköts Debora Vogel brutalt till döds i Lvivs ghetto. Två år
senare föds en annan kvinna som skildrat väntan. Det är 2022 års
nobelpristagare Annie Ernaux. Också hon fyller sina papper med
bågnande begär bundet i väntan. Från vogels poetik, som drivs av
”det statiskas mobilitet”, det vill säga av en leda som blir
levande, är det faktiskt inte så långt till den fusion av
besatthet och väntan som Ernaux levandegör i boken Sinnenas tid.


Ernaux väntar på den ryske diplomat som var hennes älskare i ett
och ett halvt år. Under denna tid ockuperar han, och hennes
väntan på honom, Ernauxs hela varelse. ”Sen september förra året
har jag inte gjort annat än väntat på en man: att han ska ringa
mig eller komma till mig.”


Där Vogel skriver fram hur världen utanför gestaltar sig medan
hon väntar, undersöker Ernaux vad den sexuella passionen gör med
hennes eget liv. Allt förtrollas. Därvidlag är de två författarna
lika: väntan visar dem vad de förut inte visste. Kroppens hetta
och leda fungerar som ett framkallningsbad. Ur det osynliga
sköljs det synliga fram och måhända är det inte mannen de ser,
men något vad han gjorde med den väntande. Vad som uppstått är
ett tänkande.


Gemensamt för de väntande är dessutom att de
börjar mäta tiden på nya sätt. Som Ernaux uttrycker det:
plötsligt mäter hon den med hela sin kropp. Vad är det om inte en
upptäckt av att kroppen är alltings mått. Och att det måttet inte
är hugget i sten.


Det är förvisso möjligt att väntan gör en människa galen. Men det
är också möjligt att det är passionen som gör det. Det verkligt
intressanta med detta står ändå fram: det är bättre där, i
galenskapen och ledan, än det skulle vara om jaget slutade vänta.


När jag betraktar dessa kvinnors passion och väntan som källan
till så mycket mer än en bild av en passiv kropp, minns jag
plötsligt att både Ernaux och ännu en passionerad kvinna,
Marguerite Duras, ständigt återvänder till sina passioner för att
skriva om dem på nytt. Vad har hänt? Jo, tiden har åter verkat. I
Se perdre skriver Ernaux ut hela sin dagbok om tiden med den
ryske älskaren. När Duras sent i livet får veta att den kinesiska
älskare hon skildrar i romanen Älskaren dött skriver hon helt
sonika ännu en bok: Älskaren från norra Kina.


I Ernauxs förord till dagboken beskrivs hur den ryske älskaren
förkroppsligade den universella principen om begär, död och
skrivande. Duras menar att återvändandet till berättelsen gör
henne till romanförfattare igen. 


Litteraturens väntande kvinnor motsäger således tanken på att tid
skulle sakna värde om den tillbringas i väntan. Den väntande
kvinnan hos Vogel och hos Ernaux mister inte sin subjektivitet.
Hon bygger upp kunskap om både den värld hon vistas i - och om
sig själv. Väntan som upptäcksresa, helt enkelt.


Karin Brygger är poet
författare och adjunkt i Medier, estetik och berättande