Finns det plats för småbarn i modernitetens järnbur?

Promenerar man runt i ett villaområde ssyns fler skyltar som
varnar för lekande barn än barn som faktiskt leker. Joel Halldorf
funderar över kontrollbehovet i ett Sverige där det föds allt
färre barn.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


År 1968 släppte Paul Ehrlich boken ”The Population Bomb”, där den
skenande befolkningstillväxten kopplades till tidens stora skräck
– atombomben. ”Kampen för att föda mänskligheten är
förlorad”, skrev Ehrlich och spådde att framtiden skulle präglas
av svält och samhällskollaps.


I dag är oron den omvända. Barnafödandet sjunker i hela
västvärlden, och både politiker och experter är bekymrade.
Sydkorea är värst i klassen: Det var första landet där
barnafödandet sjönk till under ett barn per kvinna. I Sydeuropa
närmar sig genomsnittet 1.0 barn, medan siffran i Skandinavien är
1.5. I samtliga fall långt under de 2.1 barn per kvinna som krävs
för en stabil befolkningsnivå.


I vissa kretsar har de dalande siffrorna utlöst
en ny våg apokalyptiska stämningar. Bakom den värsta alarmismen
hittar man ofta konspirationsteorier om folkutbyte, eller
socialdarwinistiska idéer om att en ”ras” måste föda många barn
för att bevara sin livskraft.


Dessa överdrifter får andra att ignorera statistiken, vilket är
olyckligt. Att oron inte ska överdrivas betyder inte att det är
obefogat att diskutera ämnet. För det första väcker det
nyfikenhet: Det verkar vara något med modernitet och småbarn som
inte går ihop. Frågan är vad?


För det andra kommer det få konsekvenser. Om man tillämpar de
sydkoreanska födslotalen på 0.8 barn per kvinna på Stockholm,
skulle det innebära att dagens 1 miljon invånare minskade till
blott 400 000. Det är ett befolkningstapp större än vad
digerdöden orsakade på 1300-talet. Vi skulle tvingas lägga ner
skolor, omskola lärare till vårdpersonal och sänka pensionerna.
 


Det är inte underligt om politiker engagerar sig, men vad ska de
göra? Finlands ledande demograf, professor Anna Rotkirch, suckade
över detta i en intervju vintern 2024: ”När man arbetar med
politiker är det alltid samma sak. De säger: ’Vi måste lansera
ytterligare en månads föräldraledighet.’ Och forskarna svarar:
Ja, det borde ni, men det kommer inte att ändra något.”


 Med politik kan man sänka höga födslotal, till exempel
genom insatser för barns hälsa, kvinnors rättigheter och tillgång
till preventivmedel. Men det funkar inte åt andra hållet: Det
finns ännu inga exempel där demokratiska stater lyckats höja
födslotalen.


Den nedgång vi nu ser verkar inte ha med ekonomi eller
familjepolitik att göra. I stället är det, konstaterar Rotkirch,
”något kulturellt, psykologiskt, biologiskt eller kognitivt” som
pågår.


Kandidater till kulturella förklaringar saknas inte. En del pekar
på könsgapet mellan män och kvinnor, andra på förlusten av
framtidstro. Men jag tror vi behöver gräva djupare. Vi måste
förstå vår moderna kultur på djupet för att begripa vad som
pågår.


Enligt den tyske sociologen Max Weber
kännetecknas moderna samhällen av en iver att kontrollera och
optimera tillvarons alla delar. Målet, skriver Weber, är en värld
där ”i princip allt kan bemästras genom kalkyler”.


Vi vill kartlägga universum, förvandla skogar till naturresurser
och organisera samhället genom byråkratiska system. Kontrollivern
präglar inte bara vår relation till världen, utan också till våra
egna liv. Med hjälp av appar och andra instrument försöker vi
optimera arbete, sömn, träning, näringsintag och dejtingliv.


Inget kommer undan optimeringsivern, inte ens föräldraskapet. I
dag är graviditeter inte något som bara ”händer” till följd av
passion och kärlek, utan ett noga planerat steg. Först vill vi
leva ungdomens glada dagar, sedan utbilda oss och därefter
etablera oss på arbetsmarknaden. Först då är det dags att tänka
på barn – om stjärnorna i kärlekslivet står rätt, vill säga.


Att en sådan planering är möjlig är naturligtvis positivt, men
det gör att barnafödandet skjuts upp. År 1970 var svenska
förstföderskor i snitt 24 år gamla, men år 2023 passerade
genomsnittet 30. Med en så sen start är det svårt hinna med
särskilt många barn.


Och det är inte bara barnafödandet som optimeras, utan också
barnen. De ska helst ligga lite före i utvecklingskurvorna, sköta
skolan och ha givande aktiviteter vid sidan om.


Dessutom ökar övervakningen. Själv minns jag en barndom där vi
rörde vi oss i flock över stora områden: över fälten, in i skogen
och till gölen där vi fångade ödlor. Få föräldrar skulle tillåta
det i dag. Promenerar man runt i ett villaområde ser man fler
skyltar som varnar för lekande barn, än barn som faktiskt leker.


Vi ger barnen så mycket uppmärksamhet att vi inte orkar med
särskilt stora barnaskaror. Småbarnslivet är slitsamt och tvingar
föräldrar att offra andra aktiviteter: Resor, kultur, karriär,
vänner och så vidare. För den moderna människan, som ju vill
optimera sitt liv, är barn därför inget självklart val. När
barnlösa par får frågan varför de avstått är det vanligaste
svaret att de prioriterar sin frihet och sinaintressen.


Kontrollsamhället krymper alltså utrymmet för barn på tre sätt.
För det första leder det till att graviditeter skjuts upp,
dessutom gör det föräldraskapet krävande och slutligen ställer
moderna föräldrar sig frågan om barn är verkligen ett optimalt
livsval. I ljuset av detta är sjunkande födslotal en fullt
begriplig utveckling.


Faktum är att man kan vända på frågan, och fundera på varför vi
moderna kontrollmänniskor ändå fortsätter att föda barn. Borde
inte barnen vara ännu färre i en tid då vi inte behöver stora
barnaskaror för att överleva, och när alternativkostnaderna i
termer av tid, pengar och slit är uppenbara?


Kanske har det med kontrollens baksida att göra? Weber liknade
ett samhälle där allt var underkastat rationella kalkyler vid en
järnbur. Visst var det effektivt, men samtidigt sterilt och
instängt. Som att leva i ett excel-ark.


Barnen skapar oreda i systemen, och just därför erbjuder de
glimtar av magi i en annars kontrollerad tillvaro. Mitt i allt
slit uppstår tillfällen då livet plötsligt drabbar oss, vackert
och oväntat. Tänk på föräldern som kommer hem från en dag på
kontoret och får en stund i barnets sagovärld, innan det är dags
att sova. Vi hör ofta människor säga sånt: Att deras liv kändes
tomma tills de fick barn.


På så sätt blir barnen ett existentiellt smörjmedel i den moderna
maskinen. Vi föder kanske få barn, men de vi har gör livet i
Webers järnbur mer uthärdligt. Man skulle kunna parafrasera Karl
Marx här: Barnen är hjärtat i en hjärtlös värld – de är
folkets opium.


Om kontrollbehovet är problemet, då kommer vi
inte till rätta med de låga födslotalen genom att höja några
bidrag. Det räcker inte att vrida på maskinens reglage, utan vi
måste fundera på själva grundkonstruktionen. Barnbristen framstår
som ett symptom på ett mer fundamentalt problem, nämligen att vi
har skapat ett samhälle där fjädrarna är så hårt spända att det
saknas marginaler. För vi lever ju i en värld där utslagning och
utbrändhet hotar dem som inte lyckas optimera sina val.


I stället för att vifta bort rapporterna om sjunkande
födslotalen, bör vi alltså se barnbristen som ett tecken på att
något grundläggande behöver förändras. Den moderna maskinen
annekterar allt mer av vår livsvärld, och idag utnyttjar vi
barnen för att skapa en förtrollad sfär som den inte kommer åt.
Men det är inte det vuxna svaret på det här problemet.


I stället borde vi fundera på samhällets grundstruktur. Ta oss ur
modernitetens kontrollerande järnbur och försöka förvandla den
till något annat. En trädgård, en katedral – eller kanske en
kreativ lekplats?


Joel Halldorf
författare och kyrkohistoriker