Atopiskt eksem – om klådans eviga återkomst

Det kommer alltid en ny vinter, eller en ny livskris, och då kan
man vara säkra på att eksemet slår till igen. Maja Andreasson
funderar över den kroniska klådans praktik och metaforik.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Den 14 september inträffar den internationella dagen för atopiskt
eksem. Det är det förmodligen få som känner till. Själv blev jag
minst sagt förbryllad över upptäckten. Att leva med eksem är på
många sätt att gå under radarn. Vi atopiker vet förstås om
varandra. Vi vet vilka på arbetsplatsen som också kliar, som
fyller sina nattduksbord med den ena skrymmande pumpen efter den
andra. Canoderm eller propyless?  Ficortril eller protopic?
Det är frågor att diskutera över lunchen med en kliande kollega.
Men att våra besvär skulle föräras en internationell dag, det
kände jag inte till. Det finns ju så många andra och värre
åkommor att uppmärksamma och sörja. Men kanske är det just detta
som är eksemets kännetecken. Patientföreningen Atopikerna kallar
det mycket riktigt för en gömd och glömd folksjukdom. Människor
lider och de lider i det dolda. Sömnsvårigheter, ångest, social
fobi, låg självkänsla. Listan över de negativa konsekvenserna av
hudsjukdomen kan göras lång. Men trots denna deprimerande läsning
vill jag påstå att eksemet, likt ingen annan sjukdom, befinner
sig mycket nära skrattet. Det är ju något komiskt över alltihop.
Att sitta där och klia, maniskt gnugga sig själv i ögonen medan
andra tittar på. Så framstår exempelvis advokaten i HBO:s
succé-serie The Night of, som en löjeväckande figur när han i var
och varannan scen raspar sina fnasiga vader med en pinne. Han vet
om att det inte blir bättre av att hålla på sådär. Och ändå är
det precis sådär han håller på. Som karaktär är han en oförmögen
medelmåtta som harvar runt på botten av sin bransch. Och eksemet
förstärker förstås denna tillvaro. Här finns ingen vacker yta att
slå hål på. Här är det torrt och skrovligt från dag ett.
Samtidigt är eksemet i serien inte bara en rekvisita. Det är
också en metafor för den mordgåta han försöker knäcka. Kliandet
på vaderna och fötterna utgör således ett kliande även hos
tittarna, som ständigt tvingas riva upp sina hypoteser.


Jag vill hävda att eksem inte bara är en gömd
och glömd folksjukdom, utan också en gömd och glömd metafor i
kulturen. Den som letar, kan dock märka hur det plötsligt flammar
till. Själv blev jag glad över upptäckten av konstnären Maria
Fuscos ljudverk ECZEMA. Verket är en högläsning av en atopikers
vardag och tonsatt med irriterande ljud i form av en organist som
då och då kliar på sitt klaviatur. Måndag är ljusbehandling.
Tisdag är att kånka hem kilovis med salvor. Det tjusiga med
ljudverket är att det också lyfter fram passionen i att klia.
Nothing is as fanastic as scratching! konstaterar uppläsaren
exalterat, och få atopiker skulle nog motsäga sig detta: att det
finns en njutning i alltihop. Hur mycket man än önskar bli kvitt
eländet, är det oerhört skönt att ge efter och släppa taget, låta
blodet sippra fram mellan fingrarna. På så vis påminner eksemet
också om andra synder som kroppen tvingats hålla sig borta från.
”Händerna på täcket” och så vidare. För Maria Fusco säger
eksemets lidande och lust också något om den skapande processen.
Det är en handling hon återkommer till och som inte kan
planläggas på förhand. Det går inte att veta vilken text som
kommer att uppenbara sig på huden. Jag vet inte om det är att dra
den här analogin för långt. Förmodligen. Men det är trösterikt
att tänka sig en vänskap mellan skrapandet och skapandet. Likt
texten, är eksemet, både mitt och inte mitt. Herregud, skrev jag
det där? Rev jag mig där?  Det finns något vilt, dumt och
onyttigt över att sätta sig ner och skriva för sakens skull. Klia
för sakens skull. Eksemet kommer inifrån men det drabbar en också
utifrån. Med lite vilja ställer det därför frågor om vad som
utgör ett jag. Teoretiker som Sara Ahmed och Jackie Stacey menar
exempelvis att vi borde filosofera mer genom huden. Inte bara via
kroppen, som i klassisk feministisk teoribildning, utan genom det
faktum att vi erfar vår egen hud samtidigt som den erfars och
blir till i mötet med andra. Huden, menar Ahmed och Stacey, är
något vi läser av. I en sexistisk konsumtionskultur är inte minst
den feminint kodade huden något som ständigt ska förbättras och
snyggas till. Översatt till eksemspråk skulle man kanske kunna
säga att en atopikers lidande förvisso går under radarn, men
sällan kroppen som sådan. Den är synlig och sårbar. Jag minns
många gånger då jag gått in i ett rum och känt blickarna riktas
mot mina illröda ögonlock. Hur jag känt mig tvungen att förklara
mig. Ursäkta mig. För att sedan godmodigt tugga i mig tipsen. Har
du provat att smörja dig? Har du provat att inte smörja dig? Har
du provat alger? Allergitabletter? Har du provat att fylla hela
ditt sovrum med hibuskus?


Som eksembarn vet man om att man alltid, i någon
mån, är skyldig till sin egen olycka. Det går förstås att skylla
på genetiken, vintern, tätt sittande kläder, svett, vatten, torka
eller kvalster. Det går att föreställa sig eksemet som ett straff
som drabbat en från ovan. Som i Dantes helvetesskildring, där
bedragarna i den åttonde kretsen dömts till en evig klåda.
Ursinnigt river de sig på samma sätt som kniven fjällar braxen.
Men någonstans vet vi med oss att helvetet är vi själva. Att det
också är en bristande impulskontroll som förvärrat situationen.
Det underbara i att få skrubba handduken hårt över ryggen. Unna
sig några minuters klösande innan läggdags. Samtidigt sätter
Dante fingret på något viktigt: nämligen det kroniska i
tillståndet. Eksemet som ständigt och med förnyad kraft kommer
tillbaka. Och detta är vi medvetna om när vi står framför spegeln
och smörjer och hoppas. Vi vet att det alltid kommer en ny
vinter, eller en ny livskris, och då kan vi vara säkra på att
eksemet slår till igen. Som metafor tror jag att det är här
eksemet är som starkast. Till skillnad från det mer
prestigefyllda ärret, som vittnar om ett mörkt men intressant
förflutet, har den atopiska kroppen inte samma djup. Även eksem
kan förstås bli till ärr om man kliar tillräckligt länge och
tillräckligt ofta. Men ett sådant ärr kommer aldrig komma i
närheten av den utvaldhet som blixten över Harry Potters panna
ger uttryck för. Eller de mystiska och karaktärsbyggande ärren
som pryder skurkar så som Scar i Lejonkungen eller Joker i
Batman. Det är ingen slump att de förärats med ärr, och inte
eksem. Ärr ger tyngd och historia till figurer som annars skulle
uppfattas som rakt igenom onda. Eksem, däremot, låser sig inte
fast vid det förflutna. Nej, som meningsskapande kraft i kulturen
är eksemet snarare en bild över det återkommande och det
imperfekta i vår tillvaro. Livet som klåda och som fars. Ju mer
jag tänker på denna metafor desto stoltare blir jag faktiskt över
min ofullkomliga hud. Atopiker, förenen eder. Den 14 september är
det vår dag.


Maja Andreasson
litteraturvetare och skribent