Utvecklingens historia är ingen framgångssaga

Många sätter sin tillit till den tekniska utvecklingen.
Historiskt sett är det dock en mycket osäker satsning. Dan
Jönsson reflekterar över hopp och hajp.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Ganska ofta när jag står och väntar på tåget in till stan brukar
det komma ett pling i högtalarsystemet och en röst som talar om
att ”tåget hitochdit klockan dåochdå har fått en ny, beräknad
avgångstid…” varpå följer en minutangivelse som utan undantag
innebär en försening. Jag vet inte om detta är något typiskt
svenskt – på perrongerna i Danmark står det fortfarande att tåget
är ”försinkat” – hursomhelst är det något relativt nytt, och
upplysningen framförs med sådan belåtenhet att man förstår att
den nya tiden också måste anses vara bättre. Vilket ju på sätt
och vis är sant, eftersom den åtminstone preliminärt stämmer med
verkligheten, men framför allt för att det alltså skett en
uppdatering och en utveckling av något gammalt och förlegat.


På samma sätt har jag lagt märke till att det numera i vanliga
matbutiker knappt går att få tag på brödlimpor som inte redan är
uppskurna. Jag vet inte riktigt varför och om denna service
verkligen är något folk efterfrågar – eftersom redan uppskuret
bröd enligt min erfarenhet har en tendens att fortare bli torrt –
men den här sortens förändringar tycks följa en egen logik; det
räcker inte att en produkt fungerar tillfredsställande, den måste
också utvecklas. En produkt som inte utvecklas är inte längre en
produkt, den är något annat, ett dött föremål, jag vet inte… en
kvarleva. Jag läste nyligen en intervju med en företagsledare som
berättade att han var morgon började med att se sig i spegeln och
fråga sig: ”står jag still eller utvecklas jag?” – och jag
tänkte: stackars man. Det är klart du utvecklas. Håret tunnas ut,
fårorna djupnar i ansiktet. Med varje år blir du en millimeter
kortare.


Jag säger inte mer. Men kanske den som verkligen
vill vara i framkant egentligen borde ställa frågan till spegeln
på ett annat sätt: utvecklas jag linjärt, eller utvecklas jag
exponentiellt? Vår samtids stora paradox är att samtidigt som den
plågas av en djup och akut krisinsikt så har tron på en teknisk
utveckling som står precis på tröskeln till det stora språnget
som ska rädda världen och förändra civilisationen aldrig varit
starkare, med ständiga rapporter om den ena eller andra tekniken
som nu tycks ha genombrottet alldeles runt hörnet: självkörande
bilar, kolonier på Mars, mediciner som kan bota Alzheimers, kall
fusion, superbillig solenergi, supertunna batterier och – förstås
– artificiell intelligens. Och kodordet, själva premissen för
denna utveckling är alltså att den sker exponentiellt, det vill
säga med en hastighet där graferna slår i taket på ett sätt som
gör alla prognoser överflödiga. Liksom historien, som vi känner
den.


Jag återkommer snart till just det där. Men först, en kort
historisk repetition. För faktum är ju att vår tids väldiga
förväntningar på den tekniska utvecklingen är långt ifrån gripna
ur luften. Sedan modernitetens och industrialismens genombrott
har nya tekniska uppfinningar och innovationer lett till en
ökning av det materiella välståndet i världens rika länder som
aldrig någonsin tidigare. Medellivslängden har fördubblats,
spannmålsskördarna har ökat med många tusen procent, sjukdomar
som förr var livshotande är idag helt ofarliga eller rentav
utrotade, vi rör oss snabbt och bekvämt över stora avstånd och
kommunicerar med andra sidan jordklotet i realtid. Inget av detta
hade varit möjligt utan det stora mentala maskineri av
uppfinningar och inventioner, av ingenjörskonst, grundforskning,
visionära fantasier och industriell implementering som vi alltså
benämner den tekniska utvecklingen.


När vi idag blickar tillbaka på denna långa våg
av framåtskridande är det lätt att få intrycket att den har vällt
fram genom historien i stort sett ohindrad, med en kraft som år
för år och steg för steg förflyttar gränserna ännu ett steg mot
framtiden. Men det är en kraftig synvilla. Som den
tjeckisk-amerikanske  historikern Vaclav Smil konstaterar i
sin bok ”Invention and Innovation - a Brief History of Hype and
Failure”, har den tekniska utvecklingen alltid kantats av just
överdrivna förväntningar och spektakulära haverier: glänsande
återvändsgränder där samtiden rusat in under uppbådande av alla
tänkbara resurser och mediala trumpetstyrkor. Bara för att rätt
vad det är slå huvudet i historiens vägg och retirera.


Smil delar in dessa upphaussade misslyckanden i tre huvudgrupper.
För det första: de uppfinningar som trots inledande succéer i det
långa loppet visat sig göra mer skada än nytta – exempelvis
bekämpningsmedlet DDT eller den blyade bensinen. För det andra:
de som så att säga aldrig nådde ända fram till framtiden utan
fick se sig omsprungna av en utveckling som tog en annan väg. Här
är förstås paradexemplet de stora luftskeppen, som efter flera
löftesrika decennier såg sin epok ta en ände med förskräckelse
när Hindenburg brann upp i vad som möjligen är världens mest
berömda flygolycka. I samma kategori placerar Smil kärnkraften:
en teknik som när den lanserades på femtiotalet väntades förse
världen med i stort sett gratis, ren elektricitet. Men som
sjuttio år senare inte fyller mer än tio procent av världens
energibehov.


Till den tredje och sista gruppen räknar Smil alla de tekniska
genombrott som förebådats i decennier men världen fortfarande går
och väntar på. Hit hör till exempel snabba transporter genom
vakuumrör – fullt möjligt sedan mer än hundra år, men alltför
dyrt och komplicerat. Här finns också några av de uppfinningar
som i vår tid med jämna mellanrum rapporteras stå inför sitt
snara genombrott – som den mer än halvsekelgamla drömmen om att
uppnå kall fusion i en atomreaktor, eller den om superlätta,
hypereffektiva batterier, en utveckling som sedd över tid i
själva verket har gått väldigt långsamt.


Det finns förstås ett lysande undantag i denna
historieläxa: de mikroelektroniska transistorerna, där
utvecklingen under ett halvsekel verkligen gått med exponentiell
fart. Men det är, skriver Smil, som om undantaget i vår tid har
gjorts till regel och modell för hur vi ser på utveckling
överhuvudtaget. Något som inte bara skapar orealistiska
förväntningar – utan också leder till en syn på teknisk
utveckling som något som mer eller mindre driver sig själv
framåt, vare sig vi vill det eller ej. Inför en sådan process
fyller den mänskliga historien inte längre något syfte: vi står
vid sidan och betraktar den, med lika delar vördnad, vanmakt och
rädsla i väntan på – exempelvis – den obevekligt annalkande
Singulariteten, den punkt där den digitala utvecklingen slutligen
överskrider alla begränsningar och bränner samman i en blixt av
samtidighet.


Som Vaclav Smil slår fast: det kommer inte att hända. Vi lär få
fortsätta dras med tiden, med historien, med våra åldrande
kroppar. Samt med en mänsklighet som envist, och ibland mot allt
förnuft, fortsätter att utvecklas. Helt enkelt eftersom det trots
allt är det enda som kan hålla oss på benen.


Dan Jönsson
författare och essäist


Litteratur


Vaclav Smil: Invention and Innovation: A Brief History of Hype
and Failure. MIT Press, 2023.