Plötsligt i dimman får jag syn på Joseph Conrad

Det har gjorts många försök att förstå och sätta etikett på
Joseph Conrads författarskap. Mattias Hagberg berättar om
novellen som innehåller nyckeln till mysteriet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Vintern 1909 tog Joseph Conrad plötsligt en paus i arbetet med
romanen ”Under Western Eyes”. Skrivandet gick trögt. Berättelsen,
om en ung student och om politiska motsättningar i Ryssland under
artonhundratalet, ville inte riktigt hitta sin form. Orden och
meningarna la sig i vägen för varandra och intrigen hade
utvecklats till en svårgenomtränglig härva. I stället skrev
Conrad en novell; en kort berättelse på knappt femtio boksidor
som rann ur honom utan motstånd.


Vad var det egentligen som hände under de där veckorna vintern
1909? Varför fick Conrad, den polsk-brittiske författaren som
föddes som Józef Teodor Konrad Korzenioski, och som annars hade
så svårt för att skriva, särskilt på engelska, så lätt att hitta
orden?


Jag tror att svaret kan vara en nyckel till hela hans
författarskap.


Novellen, som publicerades i ”Harper’s Magazine”
1910 och fick titeln ”The Secret Sharer” – ”Hyttkamraten” – på
svenska, handlar om ung engelsk kapten som en vindstilla natt på
ett segelfartyg i Sydostasien räddar en okänd man ur havet. Den
räddade, som också visar sig vara engelsman, är styrman från ett
närliggande fartyg. Han är misstänkt för att ha slagit ihjäl en
sjöman på skeppet där han själv varit befäl och nu är han på
flykt.


Novellens namnlösa huvudperson hjälper rymlingen upp på däck, och
där blir de båda stående mitt emot varandra, i lågmält samtal. De
är varandras avbild – som kopior i allt från fysisk skepnad till
social bakgrund: ”Det var som om jag i nattens dunkel hade stått
ansikte mot ansikte med min egen bild, reflekterad i djupet av en
skum, ofantlig spegel.”


Denna dubbelhet är upptakten till en av det tidiga
nittonhundratalets mest finstämda noveller. ”The Secret Sharer”
är ett stilistiskt mästerstycke.


I stället för att ange rymlingen bestämmer sig berättelsens
huvudperson för att gömma honom i sin hytt, som om likheten i sig
var en förmildrande omständighet, som om det fysiska och sociala
släktskapet befriade styrmannen från hans skuld.  


Det går att läsa ”The Secret Sharer” som en enkel men drabbande
historia från havet, som en rak berättelse om ett sjöbefäl som
hjälper ett annat sjöbefäl undan rättvisan. Men ingenting i denna
novell är egentligen enkelt.


Den noggranna läsaren börjar snart tvivla på textens premisser.
Är dubbelgångaren verkligen en egen person och inte bara en
aspekt av novellens huvudkaraktär, ja, kanske till och med av
författaren själv? Och varför talar textens jag så ofta om
främlingskap?


Skrivandet var nästan alltid en kamp för Conrad. Det kostade på
att nå fram – särskilt eftersom kampen försiggick på ett språk
som egentligen inte var hans.


Men med ”The Secret Sharer” var det alltså annorlunda. Orden kom
av sig själv.


Varför var just denna text så lätt att skriva?


Ja, vad var det egentligen som hände de där veckorna 1909 när
Conrad avbröt det tunga arbetet med romanen ”Under Western Eyes”
(med sin roman) och novellen plötsligt rann ur honom?


Något entydigt svar går inte att ge – det gör det aldrig med
Conrad – men det går att tala om en konstnärlig koncentration, om
en författare som plötsligt fann det optimala uttrycket för sin
litterära vision. I novellen finns allt det som gjort Conrad till
en så storartad författare, reducerat till en enda enkel bild:
Dubbelgångaren.


Conrad var en modern författare, en av de
första, och hans texter bärs ofta fram av en stil som är ironisk
och mångbottnad – till och med motsägelsefull. För honom var
litteraturens uppgift aldrig klarhet utan mångtydighet. På ett
ställe, i ett brev till en vän, beskriver han denna inställning
med några vackra ord: ”Entydighet, min käre vän, är ödesdiger för
varje konstverks lyskraft. Det berövar det all suggestivitet,
förstör all illusion […] … ingenting är mer säkert än att
entydiga satser är alldeles meningslösa och drar bort
uppmärksamheten från allt som betyder något i ett konstverk.”


I ”The Secret Sharer” är detta tydligt. Conrad har inget budskap
att hamra in, kanske inte ens en berättelse att förmedla. Snarare
erbjuder han stämningar och bilder.


En del har kallat honom impressionist, andra realist, själv
skulle jag vilja påstå att han är kubist, en författare som målar
en splittrad och mångfasetterad bild av världen, där begreppet
aspektseende är väsentligt. Eller, kanske ännu hellre,
dubbelseende. Det vill säga: Världen sedd från två, eller ännu
flera håll, på en och samma gång.


Därav dubbelgångarmotivet i ”The Secret Sharer”. I novellen har
tvetydigheten fått fysisk gestalt.


Men ”The Secret Sharer” är inte bara ett kubistiskt mästerverk,
novellen har också en personlig sida. Conrad var en författare
som ständigt bearbetade sina egna erfarenheter – även om han
aldrig skrev självbiografiskt. Han var exilpolacken, som blev
engelsk sjökapten, och som valde att skriva på engelska fast det
var hans tredje språk efter polska och franska. Han beskrev sig
själv som en ”homo duplex”, som en sammansatt människa utan någon
entydig essens. Ja, som en evig främling, med ett tvetydigt
förhållande till allt som samtiden höll för riktigt och äkta. Han
tillät sig att vara skeptisk och pessimistisk till allt.  


Ja, hos Conrad är sanningen lika undflyende som solljusets spel
på havsytan. Eller, som han själv uttrycker det i några ofta
citerade rader i början av ”Mörkrets hjärta”: ”… för honom befann
sig innebörden hos en berättad episod inte inuti som en nötkärna,
den låg därutanför och omslöt historien som ett hölje, och
synliggjorde den på samma sätt som ett ljussken synliggör ett
dis, ungefär som de dimmiga regnbågsglorior man kan varsebli i
månsken.”


”The Secret Sharer” slutar med att huvudpersonen
låter den mordmisstänkte styrmannen undkomma på nytt. I en
halsbrytande manöver tar kaptenen fartyget intill kusten så att
rymlingen, hans dubbelgångare, kan försvinna ner i havet och
simma mot land – till en möjlig frihet. Han försvinner lika
hastigt som han en gång dök upp.


Jag ska inte tolka den bilden – det vore fel. Conrads texter ska
inte naglas fast, de ska upplevas, i all sin motsägelsefulla
komplexitet. Här finns ingen kärna, ingen sensmoral, ingen
förlösande sanning. Bara ett dis – en dimmig regnbågsgloria i
månskenet.


Mattias Hagberg
författare, journalist och kritiker