Saker som bara blinda fågelskådare kan se

Aldous Huxley ville att vi skulle stirra rakt in i solen för att
få bättre syn. En farlig och värdelös metod. Men vägen till
klarhet är inte alltid en rak stig, konstaterar Kristoffer
Leandoer.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Sannolikt var det hösten 1962 som amatörornitologen och
enstöringen J. A. Baker bestämde sig för att dag för dag
dokumentera pilgrimsfalkens liv vid Nordsjökusten. Beväpnad med
cykel och kikare jagade han dessa eleganta och högtflygande
rovfåglar längs de flacka våtmarkerna genom en ovanligt sträng
vinter. Ofta syntes falkarna endast som prickar högt uppe i
vinterhimlens ändlösa lufthav. För att ha en chans att följa
deras spår var Baker tvungen att lära sig att tänka som en
pilgrimsfalk, känna som en pilgrimsfalk: bli ett med jägaren. Så
småningom är identifikationen tydlig: falken befriar honom
tillfälligt från hans skröpliga och begränsade mänsklighet.
Berättelsen Baker skrev om sin vinter är mer psykodrama än gängse
fågelskådningsbok.


”Det svåraste av allt är att se det som verkligen är där.” Så
inleds beskrivningen av pilgrimsfalken i boken med samma namn.
Det går att läsa som en bekännelse, för till min förvåning
upptäckte jag att Baker praktiskt taget var blind. Han hade
frikallats under andra världskriget och fick trots sitt arbete
som tjänsteman på bilisternas riksförbund aldrig körkort; han såg
alldeles för dåligt. Där står denne halvblinde anorakklädde
enstöring och spanar rätt mot vinterhimlen efter sin beundrade
pilgrimsfalk, som även under ideala omständigheter utgör en
knappt synbar fläck – fullständigt hänförd av falkens styrka,
skönhet och fart: dess effektivitet som mördarmaskin.


Han påminner om någon, vår halvblinde ornitolog
med blicken vänd mot skyn, övertygad om att synförmågan mest är
en fråga om viljestyrka och kontroll. Han påminner om sin
likaledes halvblinde men betydligt mer berömde landsman Aldous
Huxley, författaren till dystopin Du sköna nya värld som livet
igenom plågades av ögonproblem och därför gjorde synförmågan till
ett centralt begrepp i sin tankevärld. Redan 1936 hade Huxley
valt titeln Blind i Gaza för sin självbiografiska bildningsroman,
om en engelsk intellektuells livsresa från pennalist till
pacifist – kopplingen var självklar mellan intellektuella och
okulära ambitioner: han ville vara mer än föregångare, han ville
vara visionär, en som skådade in i framtiden.


1942, mitt under brinnande krig, publicerade Huxley The Art of
Seeing, Konsten att se, där han uttryckte sitt stöd för den
kontroversiella Batesmetoden, namngiven efter den amerikanske
ögonläkaren William Horatio Bates som vid sekelskiftet påstod sig
kunna bota närsynthet enbart med muskelövningar. Dålig syn var
bara en dålig vana, rena lättjan rentav, och kunde åtgärdas om
patienten underkastade sig ett ”visuellt omskolningsprogram”.
Denna doktrin gjorde sig nu Huxley till talesman för. Folk var
helt enkelt inte vana vid att anstränga sig längre, att viga sin
tid, kraft och uppmärksamhet på att göra om sig själva, menade
han.


The Art of Seeing innehåller flera övningar i ögongymnastik.
Solglasögon är förbjudna, och en metod som rekommenderas varmt är
att stirra rätt in i solen, en övning som utförs i flera etapper
så att man gradvis vänjer sig vid att få solsken rätt in i ögat.
Huxley hävdade att han själv använt denna metod med stor
framgång, och rentav botat sin svaga syn. Samtidigt hävdar han
att det är först när man slutar försöka se som synen återvänder
till fullo. Det mänskliga egot står i vägen för synsinnet. Man
kan fråga sig hur han egentligen vill ha det, är vi för jagsvaga
eller för jagstarka?


Alltför mänskliga, kanske. Huxley hade nog också hellre varit en
pilgrimsfalk.


Batesmetoden anses sedan länge inte bara ineffektiv utan direkt
farlig. Men den visade sig fruktbar för Huxley, kanske rentav
förlösande. Den outtalade insikt han bar med sig, vare sig han
erkände det eller inte, var följande: ser gör vi inte enbart med
ögonen. Han och Baker var inte ensamma. Tolkiens och C. S. Lewis
vän Charles Williams hade knappt ledsyn och fick gissa sig till
om han hade människor eller djur framför sig, skräckförfattaren
Shirley Jackson såg som barn ansikten i gräsmattan och fick som
vuxen treva sig fram i världen bakom tjocka glasögon som bara
delvis korrigerade hennes synfel: bägge utnyttjade de
begränsningen litterärt till att kompensera världens visuella
brister med fantasins hjälp.


Huxley såg optimismen som sin stora svaghet. När
han under kalla kriget såg tillbaka på Du sköna nya värld
konstaterade han att han år 1932 varit alltför optimistisk. Då
trodde han att det var gott om tid, att varken hans barn eller
barnbarn skulle uppleva det totalitära samhället. År 1958 var han
däremot säker på att den genomorganiserade mardrömmen väntade
runt hörnet.


Det är en ganska lam form av självkritik: han säger ju bara att
han inte visste hur rätt han hade, hur klart han såg. För honom
var synen helt central, både som begrepp och som funktion. Och
denna önskan att se klart ledde som vi just sett till värre
misstag. Vi finner samma tankemönster i Du sköna nya värld som i
The Art of Seeing: genom att ge efter för sina lägre instinkter
låter sig framtidens massor styras av en totalitär regim.
Motstånd mot förtryck börjar med motstånd mot det egna jaget,
hävdar Huxley. Det gällde att ta kontrollen. Fortsätta stirra in
i solen. 1954 var han bosatt i Kalifornien och skrev en bok om
sina erfarenheter av den medvetandeförändrande drogen meskalin,
En port till andra världen, där han uppehåller sig vid drogens
effekter på synsinnet: “Visuella intryck blir starkt
intensifierade och ögat återvinner något av den skarpsynta
oskulden från barndomen, då iakttagelsen inte var direkt och
automatiskt underordnad föreställningen.”


Det vill säga: vi ser det vi faktiskt ser, och inte det vi vet
att vi borde se. Vi ser ansikten i gräsmattan, lejon på
trottoaren. Så länge vi orkar.


När revolutionären och skalden John Milton år
1652 förlorade synen skrev han förtröstansfullt att Gud nog
skulle hitta ett sätt för honom att tjäna. Tjugo år senare, i
versdramat Simson i Gaza (där Huxley hämtade sin romantitel Blind
i Gaza) har klangen hunnit bli bittrare: ”För mig är Solen mörk”,
får Miltons blinde hjälte klaga. Var det kanske författarens
viljekraft som börjat sina?


Det gjorde minsann aldrig Huxleys. På ett foto från hans första
möte med meskalin, taget den 4 maj 1953 i Hollywood Hills, kan vi
se en man som med saligt ansiktsuttryck står och stirrar rätt ut
mot kullarna i fjärran och trevar med händerna i tomma intet. Är
han en profet som skådar det förlovade landet, eller en blind som
söker fäste? Ser han mer än andra, eller mindre?


Vad stirrar han på?


Kristoffer Leandoer
författare, översättare och kritiker