Det gäller att ha lagom många ögon i hjärtat

Vår förståelse av hjärtat har genomgått stora förändringar genom
historien. En fascinerande utveckling, men det är det främmande
och obegripliga hjärtat som fortsätter lockar Göran Sommardal.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Hjärtat har ju ingen historia!
    
Det är vad jag tänker efter att ha läst två böcker som redan i
titeln påstår sig skriva just den – hjärtats historia. Det här
sam­tidigt självklara och mytomspunna hjärtat, som pryder så
många av våra före­ställ­ningar om människolivets bästa och
värsta och vik­tigaste ögonblick, och som antagligen är den mest
över­tygande sammanfattning vi har, av livet före döden, så länge
som det oförtrutet fort­sät­ter att dunka och slå.


Men någon historia har det inte. Och nu ska jag berätta
varför.
        Den väster­ländska
läke­konstens fader Hippokrates gjorde antag­ligen redan på
400-talet före vår tide­räk­ning en iakttagelse av arytmi -
hjärtrytmrubbningar - som dödsorsak hos en av sina pati­enter i
det antika Grekland. Samma sak som i dag är den van­li­gaste
or­saken till na­turlig död i Amerikas förenta stater.
        Hjärtat är med andra ord
sig någorlunda likt, åtminstone så länge som vi har
upp­teck­ningar om dess fysiologiska uppenbarelseformer.
        Redan tvåtusen år tidigare
hade såväl sumeriska som egyptiska och ki­ne­siska och hinduiska
och aztekiska betraktare av den mänskliga kroppen kunnat
konstatera att hjärtat var de övriga kropps­delarnas härskare,
och den som höll resten av männi­skan vid bultande liv. Därför
var det också naturligt att våra fö­regångare betraktade hjär­tat
som platsen där det viktigaste av oss höll till: vår intelligens,
våra sin­nen och min­nen, och som kronan på verket: vår själ.
­
       


Medan hjärnan länge betraktades som en enk­lare
central­värmean­lägg­ning, som kunde elda på, när det behövdes,
men framförallt vid behov kyla ner det kära hjärtats överhettade
känslor.
       


 I den bok som Ole Martin Høystad har gett titeln ”Hjärtat -
en kulturhistorisk resa” presenterar författaren visserligen
många intressanta idéhistoriska redogörelser men utan att riktigt
under­söka Hjärthistoriens filosofiska fundament. När han till
exempel be­skri­ver ”det antika grekiska hjärtat” så blir det
utifrån en ”naiv” läsning av de moral­filoso­fiska begreppen, men
utan att komma med något annat än gammal, låt vara initierad,
skåpmat.
    I sin bok”The Curious History of the Heart”
berättar i stället kardiologen Vin­cent Figueredo om sånt vi
genom historien tagit reda på om det fysiska hjärtat och vad vi
lärt oss att göra med det, ända fram till att ersätta det med ett
djurs eller ett konst­gjort hjär­ta. 
    


Med det här avstampet i det medicinhistoriska blir Aristoteles
mycket mer av na­turalhistoriker än en simpel Platon-lärjunge.
Figueredo utgår framförallt från Aris­toteles fysiologiska
observationer av den animala krop­pen (där ju människan ock­så
hör hemma) för att grunda sin cardiocentristiska antro­pologi i
motsats till Hippo­kra­tes cerebrocentrism. I sina obduktioner av
kyck­ling­embryon noterade nämligen Aris­toteles hur hjärtat var
det första inre organ som bil­das i krop­pen. Och med sin strikta
syllogistiska logik drog Aristoteles slut­sats­en att det som
formas först också är det som håller längst. Alltså från hjärtat
utgår li­vets väs­entliga rörelse. Och i väster­land­et har vi
ända fram på 1700-talet varit böjda att tro
honom.    
    


Det som har förändrats genom historien är förstås inte det
fysiska hjärtat, den pålitliga pumpen, eller dess plats i den
mänskliga anatomin, utan vad vi har inbillat oss att hjärtat har
betytt.
    På olika platser och i olika tider och i
skilda sammanhang. Och då inte bara som den enkla ut­byt­ba­ra
symbo­l­en för smärta och smäkta. Eller som plats­en för det
in­ner­s­ta av våra känslor eller det yttersta i vår övertygelse.
Lika gär­na som vi sjungit ut vår läng­tan i I left my heart in
San Francisco har vi ju kun­na kläm­ma i med Jag läng­tar till
I­talien eller Så länge skutan kan gå. Med sam­ma smek­sam­ma
nos­tal­gi och gula citroner och böljorna blå.
    Vad jag helst tänker på är sånt som det
främmande men lockande och obegrip­liga hjärtat som den egyptiska
religionen för mer än 4000 år sedan föreställde sig att människan
var utrustad med. Det hjärta som i varje människas liv hade
bevittnat och genomlevt allt som utspelat sig i hennes tillvaro,
från början till slut, utan undantag. Och som ingenting hade
glömt. Och vad värre var: som ingenting kunde glömma.

    


Det var det hjärtat som dödsguden Anubis, när det blev så dags,
lät lägga i den vågskål som skulle vägas mot gudinnan Ma’ats
strutsfjäder. Ma’at var Ordningens härskarinna, och inför
henne gavs ingen nåd. Inget teologiskt kryphål, genom vilket vare
sig den rike eller mäktige kunde krypa ut för att hitta frälsning
eller evigt liv. Vägde den dödes hjärta mer än Ma'ats fjäder så
slukades det med ens upp av monstret Ammat, en gudomligt hungrig
skvader av lejon, flodhäst och krokodil.
    Så stark var den här grafiska tron på hjärtats
sanningsenlighet att den män­­niska som fruktade för vad
sanningen om henne själv skulle innebära, att hon inför sin
för­ut­spåd­da död och förestående mumifiering kunde föreskriva
att en gnist­rande skarabé skulle täcka hjärtat för att göra
sanningen om henne mer förled­an­de lätt­viktig i den obevekliga
Ma’ats vågskålar. 




Inga andra föremål i universum tycks heller ha behållit sin
symboliska rörlighet som hjärtat har gjort. Det har funnits
soldyrkare, månbesjungare, stjärnskådare. Vi har va­rit besatta
av katter och förgudat lejon och krokodiler. Upphöjt rosor,
myror, sköld­paddor och näktergalar till representanter för våra
bästa egenskaper. Men ingen var­else och inget ting, har behållit
samma undanglidande metaforiska natur som det kä­ra
hjärtat.
    Inte ens ögat – den andra av våra kroppsdelar
som vi gärna inbildar med ma­giska egenskaper – har behållit
samma fantasifulla rörelse som den som känne­teck­nar hjärtat.
Vare sig vi föreställer oss ögat som en egenskap hos en allseende
Gud, eller förmågan hos en övervakningskamera, som var och en på
sitt sätt håller oss under uppsikt, så blir det aldrig mer än
sinnebilden för ett allsmäktigt seende. Illa­sinnat eller
välmenande, och nästan alltid förbundet med en annan makt.

    Medan hjärtat nästan undantagslöst är sig
självt nog. Oavsett om det är av sten, som hos riddar Kato i Mio,
min Mio, eller av sniket guld, som hos farbror Joa­kim. Eller av
karnevalisk världslighet som hos Rabelais’ Pantagruel, eller
kanske av idel godhet som hos furst Mysjkin hos Dostojevskij.

    


Ögat förblir metaforiskt hjärtlöst, medan hjärtat bevarar sitt
tvetydigt symbol­is­ka seende. I den kinesiska vardagsvokabulären
är hjärtat t.o.m. utrustat med ögon, eller öppningar. Eller
gluggar kanske, ungefär som ungarna i min barndom till­hölls att
hålla korpgluggarna öppna: 长点心眼儿。
    Men att ha
för många hjärtögon är inte heller bra: då blir man en som alltid
ska lägga näsan i blöt: 多心眼儿。Är hjärtögonen stora är man
storsint, är de små är man småsint. Men bara att ha dem –
hjärtgluggarna – är ett tecken på att man har hu­vu­det på
skaft.
    有心眼儿。
    Det gäller att ha hjärtat på rätt ställe. Och
att hålla korpgluggarna öppna!


Göran Sommardal
poet, översättare och kritiker



Litteratur
Vincent M. Figueredo: The Curious History of the Heart, Columbia
University Press, New York 2023.
Ole Martin Høystad: Hjärtat – en kulturhistorisk resa, övers.
Solveig Halvorsen Kåven och Gustaf Berglund, Bokförlaget
Langenskiöld, 2024.
Astrid Lindgren: Mio, min Mio.
François Rabelais: Pantagruel - de törstigas konung, övers.
Holger Pedersen Dyggve.
Fjodor Dostojevskij: Idioten, övers. Ulla Roseen.
Aristoteles: Om djurens delar, övers. Ingemar Düring.