Det var Goethe som hittade på det vi kallar kärlek

Goethes unge Werther lärde den moderna världen vad kärlek är, men
finns det överhuvudtaget några äkta känslor gestaltade i romanen?
undrar Thomas Steinfeld.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad först 2023-03-06.


Ibland klär det nya upp sig till någonting skenbart vanligt. Som
i denna berättelsens fall: En ung man från storstaden hamnar i
provinsen. Några nya bekantskaper tar honom med på en utflykt
till ett dansställe på landet, man tar droskan, en kvinna skall
hämtas på vägen. Det blir den unge mannens uppgift att hämta
henne. Och så står han plötsligen framför „en välväxt flicka av
medellängd som bar en enkel vit klänning med blekröda rosetter
vid armar och bröst“. Det tar ett ögonblick, och så är det förbi
med honom. Ögon och öron har han enbart för henne, och så snavar
han runt en drömmarnas värld.


Den unge mannen och flickan i den vita
klänningen tillhör en smal bok med titeln ”Den unge Werthers
lidanden”, författad under slutet av 1700-talet av en tysk jurist
med namnet Johann Wolfgang Goethe. Boken är inte den första
moderna kärleksromanen, men en av de tidiga och säkerligen en av
de mest inflytelserika, inte minst för sitt sorgliga slut:
Werther uppvaktar flickan, som heter Lotte. Men hon är bortlovad
och sin blivande make trogen. Den unge mannen försöker att finna
sig i sitt öde, men lyckas inte. Till slut skjuter han sig med
rivalens pistol.


Goethe uppfann inte kärleken, och kärlekshistorier berättas sedan
antiken. Ändå finns det någonting nytt i Werthers förälskelse:
Den är absolut. Känslan driver honom ur alla sociala eller
praktiska sammanhang. Bakom Romeo och Julia står ett
ståndssamhälle och två familjer fientliga till varandra. Tristan
och Isolde rör sig igenom dynastiska förvecklingar och skulle
aldrig hittat varandra utan trolldryckens hjälp. Hos Werther och
Lotte är det annorlunda: Skulle de följa sina känslor skulle de
hamna utanför all gemenskap. Lotte blir kvar i kompromissernas
värld. Men det är Werther som skapar modellen av vad äkta kärlek
skall vara, fram till idag.


”Den unge Werthers lidanden” var den första
bestsellern inom den tyskspråkiga litteraturen. Den översattes
snabbt till flera andra språk, till svenska till exempel, för
just den absoluta kärlekens skull. Boken är dessutom skriven i
ett nytt, levande idiom som ofta följer det talade språket, den
bjuder på naturbeskrivningar av en intensitet som fram tills dess
inte fanns: ”När jag ser småkrypens vimmel bland grässtråna, när
jag känner alla otaliga, underbart formade maskar och myggor nära
mitt hjärta …”. Och så fascinerades publiken av självmordet. Ett
sådant dåd var oerhört på denna tid, skrämmande och dunkelt
lockande på samma gång.


Men med entusiasmen följde uppenbarligen en selektiv läsning.
Publiken göt sina tårar bara på vissa ställen av boken och lät
bli att läsa de andra. Ty Goethe hade inte missat att skildra med
vilka medel hjärtat hade fått lära sig att uppföra sig som en
naturkraft. Han berättar till exempel hur Werther gör sig redo
för kärleken, innan han ens träffat en passande kvinna, och
Goethe döljer inte heller att Werthers kärlek växer i samma mån
som flickan i den vita klänningen blir honom oåtkomlig.


Och inte bara det. Författaren blir ännu tydligare i skildringen
av själva kärlekens fabrikation. När de två, Werther och Lotte,
vill förklara sin kärlek till varandra, så hittar de inga egna
ord, utan nämner en poet som skrivit en dikt som skildrar
känslorna som de kanske förnimmer själva: ”Klopstock”. När
Werther sörjer, så låter han sig inspireras till lidandet av en
mörk saga från en mer eller mindre påhittad forntid. Och när han
skall dö, så lägger han Gotthold Ephraims Lessings sorgespel
”Emilia Galotti” på bordet, öppnad vid sidan där en ung kvinna
tar sin far till hjälp för att avsluta sitt liv.


Varthän man tittar: Allt det äkta, det ursprungliga, det
överväldigande i Werthers kärlek är lånat från någon annanstans.
Originalet är en kopia, det äkta är bara reproduktion. Det är
alltså föga förvånande att August Strindberg, en sällsynt
noggrann läsare, i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans
son” talar om Werther och romanen ”s. k. kärlek“.


Världen hade väntat på den absoluta kärleken och
dess tragiska slut. Innan den romantiska kärlekens uppkomst hade
sexualiteten och den sociala ordningen hört ihop. Ingen skulle
kommit på tanken att lägga ett äktenskap i händerna på två
människor som uppenbarligen inte ens kunde behärska sig själva.
Den romantiska kärleken och upplösningen av ståndssamhället hör
ihop. Nu skulle det bara vara individen som räknades.


Hur det faktiskt blev med det individuella i individen, hur
särpräglad den enskilda människan måste vara för att bli
uppskattad som ett universum i sig själv, var en annan fråga.
Goethe gav ett näst intill cyniskt svar på detta spörsmål. Men
svaret berörde inte behovet av att få träffa den ena, den enda
människan. Den skall bara finnas i alla fall skulle finnas, i
alla fall, under alla omständigheter. Och man ska bara tro på
den, även om det inte finns några tecken på att den verkligen
existerar.


Boken ”Den unge Werthers lidanden“ är en brevroman. Men den
omfattar enbart den älskandes brev. Det betyder dock inte att
boken är en monolog. Det var läsarna som var de egentliga
mottagare av breven. Tillsammans gick de genom hjältens öden,
tillsammans gladde de sig över myrorna i gräset, och tillsammans
grät de över att Werther och Lotte inte kunde hitta till
varandra.


När Napoleon, herren över nästan hela Europa,
träffade Goethe år 1808, berättade den franske kejsaren, att han
hade läst ”Den unga Werthers lidanden“ inte mindre än sju gånger.
Han pekade till och med på en förmenad brist i boken, på
någonting ”onaturligt”, som han trodde sig att ha hittat.
Napoleon tog boken som en historia tagen från livet. Kejsaren var
inte den ende och inte den siste, tvärtom: Den franske filosofen
Roland Barthes publicerade år 1977 en bok med titeln ”Kärlekens
samtal. Fragment“. En stor del av detta verk handlar om Werther.
Och liksom Napoleon behandlar Roland Barthes den unge mannen som
en verklig figur.


Så gick det överallt i de västliga länderna. Läsarna lärde sig, i
generation efter generation, att betrakta förhållanden till sina
närmaste ur Werthers perspektiv, fram till att den romantiska
kärleken blev måttet för all lycka i den verkliga världen. Och om
de inte läste Werther, så följde de en av hans tallösa
efterföljare, även om de så småningom flyttades ner till den
sköna litteraturens nedre avdelningar. Sällan har en litterär
uppfinning producerat så mycket verklighet. Typ: Så blev vår syn
på kärlek. Så är den än i dag, och aldrig skall jag sluta älska
dig.


Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap