Kan den utan hjärta känna kärlek?

Hjärtat såg länge som centrum för tanke och känsla, medan vi idag
pekar på hjärnan. Katarina Bjärvall funderar på om det inte
ligger något i den gamla sanningen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publiceras först 2019-06-19.


Mitt är ditt och ditt är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Det
gnistrar och glöder, flammar och falnar och svalnar. Det viskar,
talar, ropar och jublar, det sjunger och har hunger, det rister
och brister, kvider och svider och lider. Och förstås smärtar.


Ja, hjärtat rimmar och dess rytm pulserar och inspirerar, så till
den grad att om varje metaforiskt uttryck som belamrar hjärtat
vägde ett gram skulle organet bli så tungt att det bröt igenom
jordskorpan och rasade rakt ner till jordens – hjärta.


Men de känslor som hjärtat symboliserar är inte bara metaforer
och klyschor. Brustet hjärta, broken heart syndrome eller som det
heter med en medicinsk term lånad från japanskan, takotsubo, är
ett verkligt sjukdomstillstånd som ibland förväxlas med
hjärtinfarkt och som kan utlösas av sorg eller av traumatiska
upplevelser.


Jag tänker på det när jag läser Mimi Swartz bok ”Ticker”, om
några konkurrerande amerikanska stjärnkirurgers kamp om att bli
först med att presentera ett fungerande konstgjort
människohjärta. De verkar alla drivas av en grundtanke att
fortsatt liv, oavsett vilka förödmjukande och smärtsamma former
det tar sig, alltid att föredra framför döden. För någon är den
besattheten grundad i en förälders alltför tidiga död i en
hjärtsjukdom, andra verkar vara mer av Macchiarinikaraktärer –
eller åtminstone okonventionella. Och man får väl medge att
hjärtkirurg är ett speciellt yrke, "man vill ju inte att den som
sätter kniven i ens hjärta ska sakna självförtroende", som Swartz
skriver.


Att operera ett hjärta som slår i bröstkorgen är
ingen lätt match ens för en specialist – någon har liknat det vid
att sittande på hästryggen försöka knacka loss ädelstenar ur en
klippa. Ja, plus då det faktum att en människa dör om du slinter.


Hjärtkirurgins kamp för att rädda livet på människor vars hjärta
slutgiltigt skurit har naturligtvis ett spår som har varit mer
framgångsrikt än utvecklingen av ett konstgjort hjärta:
transplantation. Pionjärtransplantatörerna på 60- och 70-talen
hade en hel del emot sig. För att sjukvården skulle få tillgång
till levande hjärtan att transplantera måste dödsbegreppet
ändras. I Sverige skedde det 1988, efter intensiv debatt. Sedan
dess kan en människa klassas som död när hjärtat fortfarande
slår, förutsatt att alla hjärnfunktioner sedan minst två timmar
är konstaterat fullständigt borta.


Andra tidiga invändningar hade mer med hjärtats symbolkraft att
göra. Blir inte en man feminin om han tar emot ett hjärta från en
kvinna, frågade sig hjärtsjuka män i Texas.


Motståndet lade sig. Hjärttransplantationer utförs idag på
löpande band, eller i alla fall i den takt som tillgången på
organ tillåter. Runt 50 000 människor världen över – men framför
allt i de rika länderna – står på väntelista, men bara ungefär 2
500 hjärtan transplanteras varje år.


Hjärtsjukdomar tar livet av fler människor än cancer och behovet
av alternativ till transplantationer är stort. Den som uppfinner
ett konstgjort hjärta kan ha goda skäl att hoppas på ett
Nobelpris i medicin – eller i alla fall gränslös rikedom och
avund.


Det konstgjorda hjärta som beskrivs som mest lovande drivs av
magnetism, inte av plutonium som var tanken ett tag. Det fungerar
utan puls och trycker alltså fram blodet i ett oavbrutet flöde,
utan minsta da-dunk i bröstkorgen, något experterna inte är helt
på det klara med vad det kan medföra. Den enda person som har
fått ett sådant hjärta inopererat tillfrisknade aldrig utan dog i
sin hjärtsjukdom efter fem veckor på ett amerikanskt sjukhus.


Man kan förstås fråga sig: Är det etiskt rätt att investera så
mycket tid, pengar och kunskapsenergi i något som kan föra
tankarna till Frankensteinkirurgi? Hjärtsjukdomar är mycket
lönsamma att förebygga. Men den lönsamheten gynnar samhället och
dess invånare, inte med-tech-företagen och läkemedelsindustrin.
Det är onekligen en komplikation i en tid då gränserna mellan å
ena sidan forskning och sjukvård och å andra sidan
läkemedelsförsäljning har upplösts.


Och vad händer om välbärgade västerlänningars redan långa
medellivslängd förlängs med ytterligare år – eller årtionden?
Vilka sättningar skapar det i pensionssystemen och andra
välfärdsmekanismer? Och vilka demenssjukdomar dyker upp i hjärnan
hos människor som bär dessa konstgjorda hjärtan?


Men den fråga som griper mig allra mest är en
annan: Vad händer med en människa som bokstavligen förlorar sitt
hjärta? Blir hen hjärtlös? Kan hen fortfarande till exempel känna
kärlek? Sådana frågor kan verka retoriska men det är de alltså
inte.


I det antika Egypten ansågs hjärtat viktigare än hjärnan för att
härbärgera människans känsloliv och personlighet, inte
metaforiskt utan fysiskt. Och egyptierna var på rätt spår, för
hjärtat har känslor.


Hjärtat ruvar i bröstkorgens bo som en liten vaktel eller en
vildkanin – och lika lättskrämt. Om ett barn i vägkanten gör en
ansats att springa ut i gatan framför bilen kan jag känna ett
verkligt fladder mot revbenen. Hjärtsjukdomar ökar under krig och
naturkatastrofer. Lögndetektorer mäter bland annat
hjärtverksamhet.


Hjärtmuskeln, stor som din egen knytnäve, är ett arkitektoniskt
perfekt miniatyrbyggnadsverk, utrustat med både el- och
rörsystem, mångfärgat i brunt, rött, gult och ljusblått och byggt
för att klara ungefär ett slag i sekunden, nästan 100 000 slag
per dygn eller över tre miljarder slag under sin livstid.


Av BBC-dokumentären Heart vs Mind av David Malone framgår att
färsk brittisk forskning har upptäckt att runt hjärtats högra
förmak finns också neuroner, som liknar hjärnceller, placerade.
För mig, som varit uppmärksam på mitt hjärtas känslor i många år,
är detta rön så häpnadsväckande att jag måste se dokumentären tre
gånger för att helt ta in det.


Hjärnan kommunicerar med hjärtats så kallade hjärnceller och med
resten av hjärtat via elektriska impulser som får hjärtat att
exempelvis slå snabbare. Men kommunikationen är dubbelriktad –
signaler från hjärtats neuroner går också tillbaka till hjärnan.
En studie visar att amygdalan, det organ i hjärnan som
kontrollerar känslor av rädsla och obehag, aktiveras mer när det
intryck som triggar känslan ges i takt med testpersonens
hjärtslag än om det ges i otakt med hjärtslagen. Slutsatsen är
att hjärncellerna i hjärtat påverkar hjärnan.


Men dödsbegreppet då, undrar jag. När en person förklaras död
trots att hjärtat fortfarande slår, vilken roll spelar hjärtats
hjärnceller då? Bara frågan verkar kunna väcka ett instinktivt
motstånd mot transplantationskirurgi. Men den besvaras av
forskningen: hjärtats hjärnceller fungerar aldrig på egen hand.
De agerar alltid i samspel med amygdalan och andra delar av
hjärnan. När de delarna är utslagna har hjärtats hjärnceller
förlorat sin funktion.


Men den här forskningen, i gränslandet mellan kardiologi,
neurovetenskap och psykologi, är inte helt obanad
terräng. Forskarna söker sig fram, långsamt och prövande, i de
marker poesin, visdiktningen och den litterära prosan sedan länge
utforskat. Det värmer mitt hjärta att inse det.


Katarina Bjärvall
journalist och författare